Skatteverket måste ändra sina arbetsmetoder

Claes Sjölin

Under det senaste året har kritiken mot Skatteverkets aggressiva arbetsmetoder tilltagit. Kritiken handlar om allt från att Skatteverket åsidosätter gängse bevis­krav inom processrätten till att grund­läggande rättssäkerhetskrav i skattemål åsidosätts. Kritiken har också fokuserat på verkets attityder, förutfattade me­ningar och vad detta betyder för svenskt nyföretagande. Kritikerskaran växer och omfattar ”tunga” juristprofessorer, skickliga skattejurister och advokater men också ledarskriben­ter hos t ex SvD och Dagens Industri. I början av sommaren tog kritiken ny fart med egenföretagaren Elias Melkis bok När Skatteverket anfaller, som är en, dessvärre sann, berättelse om hur Melkis städföretag utsat­tes för en skoningslös offensiv från Skatteverket. Efter mer än fyra års mycket kostsamma processer med bl a husrannsakan, betalningssäkring och vägrat anstånd med att betala in påförd skatt visade det sig att grunderna för Skattever­kets ”anfall” inte var värda ett vitten. Melki friades från alla anklagelser, men priset för Melki, hans företag och familj blev mycket högt.

Melkis bok är angelägen läsning för många och inte minst för Skatteverkets chef och anställda. Som DI’s ledare (15 juni) noterade är det dock tveksamt om läsrekom­mendationen gäller de som funderar på att starta företag – risken är stor att de i så fall låter bli. SvD’s ledarsida kommenterade Melkis bok (13 juni) under rubri­ken Ta strid för rättssäkerheten med det ange­lägna påpekandet att en bättre rättslig balans mellan Skatteverket och företag är viktig för näringsklimatet.

Borde ta till sig kritiken

Med denna massiva kritik kan man undra hur Skatteverket ser på sin roll och sitt uppdrag. I den bästa av världar borde verket naturligtvis ta till sig av kritiken inte minst för att värna det så viktiga nyföretagan­det.

Dessvärre verkar kritikerna tala för döva öron, eller vad sägs om den skatte­revi­sor på Skatteverket som citeras i Melkis bok: ”I vårt viktiga arbete får man räkna med att en och annan oskyldig blir drabbad”. Det fanns nog de som hyste för­hoppningen att Skatteverkets nye chef Ingemar Hansson med gediget departe­mentsförflutet skulle vara angelägen att komma tillrätta med de grundläggande attitydproblemen. Förhoppningarna verkar dessvärre ha kommit på skam. I en längre intervju (DI 15 juni) visar Hansson visserligen upp en charmfull sida mot företagandet, men det han egentligen säger inger starka betänkligheter.

På frågan om vad Skatteverket kan göra mer för att informera om företrädar­ansvaret (dvs situationer där en ägare kan bli personligt ansvarig för företagets skattebetalningar) säger Hansson att: ”Det speciella med skatt är ju att det är en fordran som har uppstått utan någon som helst kreditprövning”. När Skattever­kets chef uttrycker sig på det sättet blir orsakerna till verkets attitydproblem möjligen lättare att förstå. Med grundinställningen att rätten att starta företag tydligen borde föregås av en kreditprövning framstår verkets attitydproblem som närmast gigantiska. Även om Hansson vid närmare eftertanke inte skulle förorda en obli­gatorisk kreditprövning för att få starta företag, säger uttalandet det mesta om Skatteverkets syn på företagande och sitt eget uppdrag. Om verkets tuffa kontrollanter lever i föreställningen att företagare beviljats en ynnest att få driva företag utan kreditprövning, kan det som drabbade Melki möjligen bli lättare att begripa. Synsättet och de irreparabla konsekvenser det medför får dock aldrig accepteras. Grundförutsättningen för Skatteverket måste vara att man finns till för företagarna och inte tvärtom. Att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats borde också vara självklart.

Mycket osäkert rättsläge

Under senare tid har skattetilläggens vara eller inte vara debatterats flitigt. En fråga, som verkar få avgöras slutligt av Europadomstolen, handlar om varför dubbelbe­straffningar skulle vara i sin ordning i just Sverige. Utan att låtsas om att Europa­domstolen är den instans som har sista ordet driver Skatteverket den nitiska linjen att allt är i sin ordning enligt in­terna svenska regler. Det hade varit klädsamt om Skatteverkets ledning istället hos regeringen begärde en skyndsam översyn av det mycket osäkra rättsläget.

I dubbelbestraffningsfrågan motiverar Skatteverket sin ståndpunkt med att man tycker att ”det står så i lagen”. I en annan skattetilläggsfråga har verket dock en rakt motsatt uppfattning. Den frågan handlar om huruvida det finns rättsligt stöd för att döma ut skatte­tillägg om Skatteverket inte kan bevisa uppsåt. Enligt brottsbal­kens ordalydelse (1 kap 2 §) krävs bevisat uppsåt för att någon skall kunna dömas. Eftersom skattetillägg är ett straff och brottsbalken säger vad den säger borde skattetillägg därför kräva bevisat uppsåt, som ”det står i lagen”. Lustigt nog tycker Skatteverket i just denna fråga att lagen är fel och påför skattetillägg oavsett om man kan bevisa uppsåt eller ej. Även här hade det varit klädsamt om verket skyndade sig att påtala för lagstifta­ren hur angeläget det är att åstadkomma en översyn av regelverket.

Skatteverkets arbetssätt, attityder och syn på skattetilläggen i dess nuvarande utformning lämnar mycket övrigt att önska. Beskedet från Elias Melki och andra är klart och tydligt. Nuvarande ordning duger inte!