Yttrandeansvar
Men med yttrandefriheten följer också ett ansvar. Medierna kan inte publicera vad som helst. Även om vår extremt liberala lagstiftning tillåter det finns det ju en moralisk plikt att visa hänsyn. De pressetiska reglerna kan i det sammanhanget vara ett redskap. Men de tycks föra en tynande tillvaro i dagens blogginfluerade värld.
Vilken moralisk kompass styrs Aftonbladet av? Den frilansartikel om eventuella israeliska organstölder som tidningens kulturavdelning låtit publicera ger anledning att ställa frågan. Ansvarige utgivaren Jan Helin gjorde i TV-programmet Debatt upprepade gånger klart för tittarna att artikeln höll sig inom lagens ramar. Därmed tyckte han att tidningen var fri från ansvar.
Så lätt bör han dock inte komma undan. Om vi utgår från att judarna inte utpekas som organtjuvar och att det därmed inte är fråga om hets mot folkgrupp så kan ju ändå artikeln vara moraliskt förkastlig. Artikelns författare beskriver förhållanden som han uppger sig ha bevittnat år 1992 och hänger upp dessa på ett färskt avslöjande om handel med njurar som en amerikansk jude nu arresterats för. Allt mynnar ut i kravet på Israel att ”bringa klarhet i denna makabra verksamhet”.
Artikeln är försåtlig. Den ställer frågor. Och den riktar underförstått ohyggliga anklagelser mot en befolkning som hört liknande tongångar i förgången tid. Jan Helin försvarar ändå varje ord i artikeln.
Jag råkade se det långa inslaget i CNN häromkvällen om den kris som artikeln orsakat i relationerna mellan Sverige och Israel. Vår långtgående tryckfrihet kan av omvärlden komma att uppfattas som en frizon för extrema publiceringar. Läs vad arabiska tidningar trycker om Israel och judar i allmänhet så förstår ni vad en sådan frizon har för potential.
Jag är ingen förespråkare för censur. Och sådant sätter våra lagar stopp för. Men att det skulle vara grundlagsstridigt av regeringen att kritisera artikeln i Aftonbladet går jag inte med på. Peka på den regel som förbjuder vår utrikesminister att kritisera Jan Helin för hans omdömeslöshet och artikeln för dess osaklighet. Medieprofessor Jan Rosén håller med mig om den saken. Och jag har sett andra jurister göra samma bedömning.
Genom att endast hänvisa till vår yttrandefrihet och därmed till ansvarige utgivaren riskerar Sverige att få dåligt rykte. Och är det något som regeringar är känsliga för så är det att ryktet ifrågasätts. Det i sin tur kan framkalla krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Och det vill vi väl inte ha?
Vi ska inte missbruka yttrandefriheten. Den rena förföljelsen av kändisar som vi emellanåt kan ta del av har ännu inte lett till någon självrannsakan. Och ändå tangerar denna journalistik den förbudszon som Europadomstolen satte upp i och med domen rörande skildringen av prinsessan Caroline av Monaco.
Ett annat fält där media släppt spärrarna är konsumentjournalistiken. SVT:s Plus har gjort till sitt varumärke att hänga ut enskilda företag. Löst underbyggda uppgifter blir till suggestiva reportage och riskerar att stämpla småföretag för att framtid. I skydd av att bara enskilda personer och inte företag kan stämma för förtal.
Mer än någonsin behövs nu starka utgivare som förmår att dämpa de vilda stämningarna på redaktionerna. Och göra ett klokt urval i det enorma flöde som väller in i dag.
Hur vi ska tygla okontrollerade åsiktsmaskinen på Internet är en annan sak. Där har jag inga givna svar. Har någon annan det?
