De långa handläggningstiderna i domstolarna kostar näringslivet mycket pengar. Såvitt jag vet finns ingen forskning på området, men kommersiella tvister som tar för lång tid att lösa leder till oförsvarligt slöseri. Den långsamma handläggningen rör stora värden, som kan användas betydligt bättre. Om handläggningstiderna kortas med enbart något år skulle betydande ”inlåsta” och improduktiva resurser kunna frigöras. Med en godtyckligt vald egenfinansieringsnivå för nyinvesteringar på säg 20 %, skulle varje friställd miljon kunna öka näringslivets investeringsmöjligheter med 5 miljoner kronor. Omsatt på alla de kommersiella tvister som idag handläggs i domstolarna borde ett års kortare handläggningstid kunna leda till ökade investeringsmöjligheter med kanske 1 miljard kronor årligen, eller mer. Även i högkonjunktur är detta pengar som gör avsevärt mer nytta utanför domstolssystemet.

Oavsett hur rätt eller fel dessa siffergissningar är, bör man i vart fall kunna dra slutsatsen att de samhällsekonomiska konsekvenserna är betydande. Som Centrum för rättvisas granskningar visat är handläggningstiderna i domstolarna generellt alldeles för långa. Handläggningstiderna varierar dock från domstol till domstol. I vissa är handläggningstider på tre år, eller längre, ingen ovanlighet medan andra lyckas betydligt bättre. De domstolar som lyckats korta handläggningstiderna förefaller ha tagit till sig synpunkter utifrån från bl a advokater, men också från folk med erfarenhet av verksamhetsstyrning. Hur en effektiv verksamhetsstyrning skall gå till i domstolarna är ingen lätt fråga, men man kan fråga sig varför just domare skulle vara bäst lämpade attutveckla domstolars verksamhet. Kan det nu inte vara dags att ta hjälp från andra professioner? Att lita til regeländringar lär inte räcka. Dessvärre är det nog så att de nya reglerna om en modernare rättegång och förslaget om att mål som blivit liggande för länge kan ges förtur är kontraproduktiva. Del ånga handläggningstiderna kommer inte att kortas, tvärtom. Vad man istället lyckas åstadkomma är en ökad byråkratisering med ytterligare ”proppar i systemet” som följd. Med dagens väntetider är det närmast en gåta hur man kan tro att ett förturssystem skulle lösa upp knutarna. Målen blir inte färre och resurserna blir inte bättre, samtidigt som man måste vänta sig att många vill ha förtur i just sitt mål, vilket rimligen bör öka proppbildningen ytterligare. Varför kan man inte istället göra på följande sätt?

1. Se till att en tidsplan, inkl tid för huvudförhandling, fastställs genast då ett mål kommer in till domstolen, eller möjligen senast då svaromål kommit in.

2. Acceptera inte avvikelser från den fastställda tidplanen annat än i exceptionella situationer (sjukdom eller liknande).

3. Styr upp processen tydligt och acceptera inte någon form av obstruktion – använd de regler som finns. Det finns inget som hindrar ett ”riktigt” stupstocksföreläggande(RB 42:15), även om part företräds av advokat. Att bryta igenom ett 42:15- förläggande skall inte få förekomma annat än i sällsynta undantagsfall. Den advokat som inte följer den uppgjorda tidsplanen har antingen åtagig sig ett uppdrag han/hon inte behärskar eller tagit på sig för mycket arbete. Att avvika från tidsplanen är inte acceptabelt och bör leda till frågan om inte annat ombud bör engageras. Om domstolen märker att en advokat systematiskt ”har för mycket att göra”, bör han eller hon, efter erinran, avvisas. Naturligtvis får inte heller domstolen avvika från tidsplanen.

4. Använd riktade och övervägda förelägganden gärna kombinerade med ett telefonsamtal: ”Domstolen vill ha svar på frågan ….”. Att slentrianmässigt skicka en inlaga vidare ”för yttrande” bör inte få förekomma.

5. Sist och viktigast: PERSONLIGT ENGAGEMANG! Utan ett personligt och gediget engagemang från domarens sida kommer några bestående förbättringar aldrig att kunna genomföras. Om detta innebär att systemet med beredningsjurister får ge vika, är det ett billigt pris att betala. Att ett personligt engagemang dessutom ökar stimulansen  borde inte göra saken sämre.