Peter Helle, advokat och delägare i Wistrand Advokatbyrå

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Det snabbväxande telekomföretaget har stora problem. Den rådande krisen har gjort att några av företagets största kunder beslutat senarelägga order samtidigt som ett par av bolagets grundare måste trappa ner. Likviditeten är knapp men nya nyckelpersoner är villiga att kliva in. Snabbväxarens finansiärer är beredda att bidra till lösningen om nyckelpersonerna kan få ett stort ägande i bolaget. Alla inblandade vill också ge de befintliga anställda en större ägarandel till motivation för fortsatta prestationer. Snabbväxaren är inte på obestånd men alla är medvetna om att situationen kommer att förvärras om man inte fort får till en lösning.

Det är här som problemen börjat infinna sig. Den nya ledningsgruppen som finansiären rekryterat vände sig till en skatteexpert. Han avrådde från bolaget plan till omstruktureringen på grund av möjliga skatterisker. Det föreslagna priset ägare och finansiärer var beredda att erbjuda låg väsentligt under en tidigare värdering som upprättats av revisionsbyrå. Det nya teamet saknade möjligheter att köpa optioner till marknadspris. Stillestånd råder och situationen förvärras gradvis.

Varför har då dessa problem uppstått? Det är beskattningen av incitamentsprogram som är orsaken. Vi har problem i Sverige att hantera denna typ av situationer eftersom den potentiella skatteeffekten alltid hotar om erbjudet priset understiger marknadsvärdet. Sedan tillkommer att man inte får koppla anställdas möjlighet att köpa optioner till fortsatt anställningen.

Vilken inverkan får detta? Ja, det uppenbara är att omstruktureringar av tillväxtföretag som det snabbväxande telecomföretaget blir svårare och vissa fall omöjliga att genomföra. Man förhindrar att skickliga personer som är villiga ta en risk mot att få en potentiell större vinst på sitt arbete om några år kan rekryteras. Spärreglerna riskerar dränera tillväxtföretag på nödvändigt kapital eftersom skattekostnader måste betalas av företaget, vilket gör finansiärerna tveksamma. Inte bara finansiärer för den delen. Exempelvis så uppgav Skype entreprenören Niclas Zennström att den viktigaste förklaringen till att Skype inte hamnade i Sverige var beskattningen av personaloptioner.

Problemet är inte nytt. Om man talade med tidigare makthavare och tjänstemän så lämnades i allmänhet undvikande svar. Mellan skål och vägg kunde problemet erkännas, men man fick också höra att rågången mellan arbete och kapital alltid måste upprätthållas.

Men någonstans här börjar man fråga sig om det kanske inte är dags för ett nytt synsätt. Borde inte den principiella utgångspunkten vara att ett företags ägare har rätt att göra vem de vill till delägare. På villkor som de själva bestämmer utifrån sina behov. Vill man sälja eller emittera nya aktier till ett pris som kan understiga ett teoretiskt marknadspris…så vad är problemet? Bör man inte acceptera att personer som är anställda eller kan bli anställda i ett företag, bör få en rätt och en möjlighet att själva göra en affärsmässig bedömning och ta en risk om de ser en stor möjlighet? Naturligtvis så äventyras den teoretiska konflikt som skapades på 1800-talet mellan arbete och kapital, men människor har idag en långt större utbildningsgrad och därmed en möjlighet att kunna ta ställning själva om de vill ta en medveten risk någon gång i livet. Frågan är också om denna typ avlösning där människor skulle få så stora statsfinansiella effekter. Om du har du köpt en option till ett lågt pris så får du en större reavinst som man får skatta för på vanligt sätt.

Vid förlängningen kanske detta skulle kunna vara en modell även för större företag. Om du som är VD är medveten om att du får realisera dina incitamentsaktier eller optioner först om några år efter att du avslutat din anställning, så kommer du möjligen att fatta mer långsiktiga beslut. Det hade kanske tom varit bättre om man infört direktägande redan för några år sedan som incitament i några svenska branscher.

Peter Helle