Och i takt med att de bildar familj och etablerar sig på arbetsmarknaden räcker tiden inte till för att sluka musik och film. Och hellre krypa ner i biosoffan med barnen än att glo på en dator.

Så jävsinvändningarna kanske spelar upphovsrättsanhängarna i händerna. Men har inte den senaste tidens processande dragit ett löjets skimmer över juridiken? Domare engagerar sig i kampen för upphovsrätten och anklagas för att gå industrins ärenden. Men upphovsrätten är väl lagligen reglerad och förankrad hos svenska folket genom riksdagsbeslut? Ska den domare som engagerar sig i grannsamverkan mot inbrott i sitt villakvarter anses diskvalificerad att döma i stöldmål? Kanske den som stöder Non Fighting Generation ska hållas borta från misshandelsmål?

Hovrätten är påpassad till tusen. Varje steg bevakas av en stridslysten generation. Det måste vara förklaringen till att jävsfrågan tillåts skjuta upp målet till nästa år. Sällan ser vi så välmotiverade och genomarbetade skrivningar angående en jävsfråga som hovrätten nu presterat. Och målets känslighet gör att vi kan förvänta oss samma hantering i HD.

Därmed får vi alltså vänta länge på ett slutligt avgörande i denna så viktiga fråga.

Och utdragna processer är något vi fått vänja oss vid. Skriftväxlingen mellan ombud eller försvarare och domstol tillåts ofta pågå i oändlighet. Och när huvudförhandlingen väl närmar sig får ett vittne förhinder. Var fjärde rättegång i brottmål ställs in. Stockholms tingsrätt är värst. Riksrevisionen har i en granskning visat att denna domstol ställer in var tredje huvudförhandling vilket motsvarar 30 förhandlingar i veckan. Ni kan förstå vad det kostar oss skattebetalare. Slutnotan i Pirate Bay-målet kan vi bara gissa oss till.

En annan tidsanda

Jag föreställer mig att respekten för domstolarna var en annan förr. Säkerligen bockade man sig för domarna. Det är inget vi vill ha tillbaka. Och den förändringen speglar mer tidsandan. Samhället är inte lika auktoritärt och jämlikheten har ökat. Fler utbildar sig än någonsin och akademiska eller yrkesmässiga titlar får ingen att höja på ögonbrynen längre.

Men nog förtjänar domstolarna som institutioner respekt. Utan rättsstaten kan vi hälsa hem. Möjligheten att få sin sak prövad är ju själva det fundament som staten vilar på. Utan den inget framtidshopp. Därför är det inte någon önskvärd utveckling att vittnen hoppar av rättegångar ungefär som de ringer och bokar av tiden hos frisören eller bilverkstaden.

Särskild respekt kan jag personligen ha för domarna i Högsta domstolen. Vi som ständigt tar del av deras skrivningar och  ser hur de lyckas lösa till synes omöjliga rättsliga problem har anledning att ödmjukas. Men är justitieråd landets mest eftertraktade ämbete?  Nja, det heter ju att Svea hovrätts president har högsta rangen bland domarna. Men hur är relationen Justitiekanslern och justitieråden. Många hävdar säkert att Anna Skarhed klättrar på karriärstegen när hon går från HD till Justitiekanslerämbetet. I enlighet med den logiken gör i så fall Göran Lambertz den omvända resan. Hans resa till Bondeska palatset skulle alltså vara ett nedköp. Så tycks han inte se det själv. Är det efter påtryckningar han slutar som JK? Tveksamt. Han vill nog bara göra något nytt. Och att avsluta karriären på som justitieråd är få förunnat. Stefan Lindskog lämnade den lönsamma affärsjuridiken för att gå samma väg. Vissa saker går inte att värdera i pengar.

Hur många förhandlingar ställs in i HD på grund av att vittnena får förhinder? Inte många tror jag. Därtill är respekten alltjämt för stor.