Göran Gräslund

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

En ung man mejlade nakenbilder på sin före detta flickvän till några kompisar. Bilderna var tagna med flickans goda minne, men hon polisanmälde saken och tingsrätten dömde pojken för ofredande. Domen överklagades och i förra veckan kom hovrättens dom. Pojken friades. Rätten hänvisade till en dom i Högsta domstolen som säger att det i svensk rätt inte finns något generellt förbud mot att utan samtycke visa film eller sprida bilder på en enskild person, hur integritetskränkande det än må vara.

Det kanske inte finns något generellt förbud mot att mejla bilder, men om det går att identifiera personen på bilden, är det behandling av personuppgifter som regleras av personuppgiftslagen (PuL). Enligt en ganska ny regel i lagen får sådan behandling inte vara kränkande.

Varför hänvisade då åklagaren inte till PuL?

Jo, det är så märkligt att kränkningar visserligen inte är tillåtna enligt PuL, men de är inte straffbara med mindre än att man publicerar s.k. känsliga uppgifter (religion, facklig tillhörighet, hälsa, etniskt ursprung, politisk åskådning osv).  I det här fallet fanns inga sådana uppgifter och åklagaren hade alltså ingen möjlighet att få den åtalade fälld enligt PuL.

Nu står det visserligen i PuL att den som blir kränkt kan få skadestånd, men så fungerar det inte i praktiken. Åklagare tar normalt inte upp sådana mål, de faller under allmänt åtal bara om det finns särskilda skäl. Vad som då återstår för den som är kränkt är att själv driva en process, men det är mycket ovanligt. Den som förlorar ett sådant mål riskerar nämligen att få betala rättegångskostnaderna. Det är alltså riskabelt för enskilda att kräva skadestånd enligt PuL, och det skedde uppenbarligen inte i det här fallet heller.

Jag vill minnas att det i förarbetena till Yttrandefrihetsgrundlagen sägs att ”yttrandefrihet är en rättighet, men den innebär skyldigheter och kräver ansvar”. Vidare har jag sett ett uttalande om att ”grundpelarna för tryck- och yttrandefriheten är dels skydd för masskommunikation, dels ett effektivt system för ingripande mot missbruk”.

Det måste kosta att kränka, annars fortsätter kränkningarna, och de blir bara värre.

Datainspektionen har tidigare föreslagit att man bör utreda förutsättningarna för en generell straffsanktionerad bestämmelse som skydd mot grova kränkningar av den personliga integriteten. Den här hovrättsdomen är ett ytterligare exempel på att samhället idag saknar ett effektivt system för att ingripa mot missbruk. Låt domen bli en väckarklocka!