Foto: Jan Thörnhamar

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

På våren 1998 kommunicerade Europadomstolen (ECHR) bl.a. den frågan med regeringen. Fyra dagar därefter tillsattes en ny utredning som sedermera kom att ledas av justitierådet Johan Munck, som sedermera blev SOU 2001:25. Då det stod klart att ECHR skulle pröva frågan blev det bråttom. Johan Munck skrev en artikel i Tidskrift för Sveriges Domarförbund (1/2000, s.19) och konstaterade att skattetillägg måste ses som ett straff. Strax därefter prövades frågan om förbud mot dubbel lagföring i HD (NJA 2000 s. 622). En månad senare kom RR med det s.k. Volvo-målet (RÅ 2000 ref. 66). I RR´s mål ansågs det konformt om man gör en nyanserad bedömning vid påförande av skattetillägg. Det ansågs också proportionellt att påföra Volvo ett skattetillägg på ca 18 milj kr för ett periodiseringsfel. I HDs mål diskuterades rekvisiten och med vissa skillnader ifråga om objektiva och subjektiva sådana ansågs det konformt med dubbla förfaranden.

Det svenska skatteadministrativa sanktionssystemet hade under tre decennier genererat intäkter till statskassan utan iakttagande av de grundläggande skyldigheterna. Det underkändes av ECHR i 2002 år avgöranden, (bl.a. Janosevic ./. Sverige), (mera utförligt se Munk i JT 2002/03 s. 622). Vad har då hänt sedan 2002?

I SOU 2001:25 gjordes en genomlysning av konventionsrätten och en kritisk inställning redovisades i många fall. Trots detta har den svenska modellen i allt väsentligt upprätthållits. Kommitténs uttalade önskan att ”Sverige bör inte balansera på gränsen till vad som kan tänkas strida mot grundläggande mänskliga rättigheter”, (s. 185 och 215) kan inte sägas ha blivit iakttagen. Kommittén ålades att ta statsfinansiell hänsyn vid ev. ändringar av sanktionssystemet. Med det bästa för ögonen måste väl vara att alla sköter sig.

Visst har det blivit en del ändringar. För att nämna några, får den enskilde numera anstånd med att betala skattetillägg när man överklagar ett taxeringsbeslut, men man försätts i konkurs om man inte betalar skatten så för många är ändringen en klen tröst. Skattetillägg kan också nedsättas och jämkas om den felaktiga uppgiften anses ursäktligt. Jämkning kan också ske på grund av långsam handläggning men någon egentlig praxis kan inte sägas vara utvecklad. På många punkter råder det alltjämt stora oklarheter. Inte minst gäller det statens övergripande ansvar vid överträdelser av konventionen. Se bl.a. NJA 2003 s. 217 som är ett mål om skadestånd på grund av långsam handläggning som pågått i ca 10 år och som i dagarna för andra gången ska avdömas av HD. Se också NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 805, NJA 2007 s. 584 m.fl. Just nu blåser det kring konventionsrätten. På dagsordningen står åter frågan om att man kan lagföras i dubbla förfaranden, d.v.s. med både skattetillägg och straff enligt brottsbalken.

I flera länder i Europa har det införts en ordning med det ena eller det andra men ett sådant system har inte ansetts vara möjligt i Sverige. Sju år efter Janosevic har den frågan fått en minst sagt dramatisk vändning.

Utrymmet i den här artikeln räcker inte för någon djupdykning kring bakgrunden till förbudet mot dubbel lagföring, ”ne bis in idem”, som återfinns i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet. Jag får nöja mig med att skrapa på ytan.

Den svenska inställningen har utöver 2000 års avgörande i HD kommit att behandlas i NJA 2004 s. 510. Målet avsåg vårdslös skatteuppgift och skattetillägg. Av domskälen framgår att förbudet avser dubbel lagföring. HD konstaterade att tiden för att överklaga påförda skattetillägg inte hade gått ut. Av det skälet ansåg förbudet inte träffa den aktuella situationen. Varför handläggningen hos Skatteverket och Skattenämnden inte ansågs vara ett förfarande är högst oklart.

Utan tvekan har praxis i ECHR varit svajig. Detta avsåg man uppenbarligen att rätta till detta när det i en fullsutten församling (grand chamber) meddelades dom i februari 2009 i fallet Zolotukhin ./. Ryssland. Det följdes upp i juni 2009 med fallet Routsalainen ./. Finland. I det förstnämnda gjordes en analys och det medgavs att praxis var otydlig. Därefter slogs det fast att bestämmelsen ska förstås så att den förbjuder åtal eller rättegång mot en person för ett brott som grundas på väsentligen samma fakta som tidigare hade varit föremål för åtal. 

Med detta som bakgrund finns det anledning att studera Regeringsrättens avgörande den 17 september 2009 (mål 8133-08). Med samma handfasta anslag som tidigare fastställdes den tidigare ordningen (jfr RÅ 2002 ref. 79). Regeringsrätten ansåg den ordning som gäller enligt intern svensk reglering är förenlig med EKMR.

Den 29 oktober 2009 avkunnande Hovrätten för Västra Sverige (B 1823-09) angående skattebrott och skattetillägg, (drygt 2 milj kr). Hovrätten anslöt sig till Regeringsrättens inställning och ogillade invändningen.

Dagen efter, alltså den 30 oktober 2009 (B 6-09) meddelade Göta hovrätt dom angående samma sak. Med hänvisning till de två avgörandena i Europadomstolen ansågs att det inte är sannolikt att Europadomstolen skulle godta det svenska förfarandet. Det ansågs vara ”väsentligen samma omständigheter” i de bägge fallen och målet avvisades med stöd av 30 kap 9 § rättegångsbalken. Hovrätten dömde såsom om frågan låg på EKMR´s bord, vilket det finns stöd för i NJA 2005 s. 805.

Det kan sammanfattningsvis sägas att det är svårt att förstå hur lagstiftaren så hämningslöst överlåtit rättsutvecklingen till praxis i frågor som årligen berör tusentals människor. Med de olika utgångarna i de två hovrättsavgörandena tvingas HD givetvis att åter ta upp frågan om dubbel lagföring. Risk finns att de två prejudikatinstanserna kommer till motsatt slut i en för tusentals människor högst avgörande fråga och inte minst för alla pågående mål.

Å andra sidan kan det sägas att den prövning som RR gjorde av de två fallen i ECHR kan svårligen betraktas som nyanserad. I vart fall inte i frågan om det har varit väsentligen samma fakta i det bägge förfarandena.  Det är svårt att tro att RR´s avgörande skulle stå sig i ECHR. HD har tidigare uttalat (NJA 2005 s. 805) att svensk domstol ska döma som om frågan ligger på Europadomstolens bord.

Ne bis in idem förbjuder alltså staterna att ha dubbla förfaranden och det är svårt att förstå att Skatteverkets och Skattenämnden handläggning inte betraktas som ett sådant. Har en myndighet bemyndigats med att döma ut straff måste det också betraktas som ett förfarande att ta hänsyn till i frågan om förfaranden.

Advokat Jan Thörnhammar