När jag inför InfoTorgs publicering i dagarna av lönerna för landets juristprofessorer tog del av siffrorna hajade jag till. Många av dem hade inte mer än en medelmåttig jurist på en advokatbyrå.  Eller en bolagsjurist.

De har kapacitet att kliva in på en affärsjuridisk byrå och dubbla sin lön inom några år. Av något själ har de valt att avstå från det. Och priset är uppenbarligen högt. Kan det då finnas andra inbyggda förmåner som inte är så synliga och svåra att värdera i pengar? Fria arbetstider, lång semester, intressanta resor?

Eller drivs de av ett kall? Vad skälet än är har de gjort ett val. Ytterligare en gemensam faktor för nämnda professorer är deras begränsade möjligheter till extraknäck. Om man undantar Christer Silfverberg som drar in 31.000 kronor extra i månaden på sina extraknäck men han arbetar med skatterätt vilket är känt som en lönsam syssla. David Fisher har det värre med internationell rätt. Hur många vill ha rättsutlåtanden i det ämnet?

Civilrätt ett säkert kort

Men om man verkligen vill ha kakan och äta upp den går det. Åtminstone om man väljer rätt karriärinriktning. Civilrätt är ett säkert kort. Det kan Jan Kleineman och Marianne Levin intyga. De får två gånger sin lön i extrainkomster på sina uppdrag. Ungefär 150.000 kronor i månaden. Dessutom har Kleineman ett aktiebolag som drog in 6 miljoner för några år sedan.

Är detta något att uppröras över? Är forskningens oberoende hotad? Jag vet inte. Enligt 7 § lagen om offentlig anställning får en arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.

Problemet är att vi inte vet vad professorerna gör på sin fritid (eller arbetstid?). De är skyldiga att rapportera sina bisysslor men inte i detalj. Det är en omöjlighet att kontrollera exakt vilka de skriver rättsutlåtanden för eller gör rättsutredningar åt och fungerar som rådgivare för. Det finns professorer som anklagas för att låta sig köpas. Vilken åsikt vill ni ha? Jag skriver under. Här finns det etiska aspekter. Och kan man ta uppdrag från vilken uppdragsgivare som helst?  Tobaksindustrin? Porrindustrin? Spelindustrin? Något formellt hinder lär inte finnas i alla fall.

Domare extraknäcker också

Debatten om extraknäcken bland domare har länge pågått och regler som begränsar bisysslorna har varit på gång att införas. Inget har hänt. Helt klart är i alla fall att det sticker mer i ögonen när ordföranden i Högsta domstolen tjänar miljoner på sina extraknäck än när en professor i civilrätt gör det. Men jag skulle nog vilja säga att forskningens oberoende tangerar domstolarnas dito. Forskningen gör ju i likhet med domstolarna anspråk på att söka efter sanningen. Men om sanningen är till salu är den inte mycket värd.

Jag unnar dessa professorer en guldkant i vardagen. De borde tjäna bra. Hur blir det annars med rekryteringen och kvaliteten på den juridiska vetenskapen? Ekvationen är svårlöst. Hittills tycks det genom extrainkomsterna ha löst sig av sig själv för många. Det tycks fortfarande vara attraktivt att bli professor i Stockholm trots de modesta lönerna. Ingen kan väl klaga på kompetensnivån hos dessa professorer. Men i huvudstaden finns också de största möjligheterna att knyta kontakter i den affärsjuridiska världen och därmed komma åt de lönsamma extraknäcken. I Lund verkar universitetet ha valt att locka med höga löner. Där fick professorerna år 2008 ut 61.000 kronor i månaden. I Stockholm fick de drygt 44.000 kronor.

Frågan är om det inte är dags att höja lönerna generellt. Då skulle incitamentet att extraknäcka minska. Oberoendet skulle öka och därmed forskningens anseende. Det måste vi ha råd med.