Mattias Jansson och Greger Thorsén fick vänta över fem år på att Västmanlands tingsrätt skulle lösa deras tvist.

VERKTYG

»

Skriv ut

»

Tipsa en vän

»

Skriv kommentar

E-postadress att skicka till Ditt namn
Skicka

Hur höga skadestånd bör man få vid en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen? Igår kom en viktig dom från Stockholms tingsrätt som klargör rättsläget. Bilskoleföretagarna Mattias Jansson och Greger Thorsén fick vänta över fem år på att Västmanlands tingsrätt skulle lösa deras tvist. Stockholms tingsrätt konstaterade att det utgjorde en kränkning av Europakonventionen och att staten ska betala skadestånd på 50 000 kronor vardera till de drabbade.

Sedan en tid tillbaka har det rått oklarhet kring vilka skadeståndsnivåer som gäller vid en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen. Högsta domstolen uttalade med all önskvärd tydlighet vilka nivåer som bör gälla i den så kallade Lundgrendomen från 2005 (NJA 2005 s 462). Justitiekanslern (JK) däremot har sedan 2007 valt att lägga sig på väsentligt lägre nivåer. I gårdagens avgörande beslutade Stockholms tingsrätt, för tredje gång på kort tid, att dubbla den nivå som JK valt att lägga sig på. Domen är ett steg i rätt riktning för att råda bot på den osäkerhet som orsakats av att olika instanser lägger sig på olika skadeståndsnivåer.

Under lång tid rådde det omständliga och för den enskilde svårbegripliga rättsläget att man som drabbad av en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid var tvungen att vända sig till Europadomstolen i Strasbourg för att få skadestånd. Rent teoretiskt kunde man möjligtvis argumentera att man kunde få ersättning i en svensk domstol enligt skadeståndslagens regler om fel och försummelse eller i extrema fall som en följd av att tjänstefel begåtts. I praktiken var det svenska regelverket en återvändsgränd och försökte man åberopa Europakonventionen direkt inför svenska domstolar fick man som regel sin talan avvisad (jfr. Högsta domstolens beslut i Ö 1092-02 från den 6 juni 2003).

Under de senaste tio åren har Sverige fällts för en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid många gånger. Därtill har svenska staten ingått ett ännu större antal förlikningar i mål som gäller just långsam handläggning. En kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen är den tveklöst vanligaste orsaken till av Sverige får kritik i Europadomstolen. Europadomstolen har som en tumregel att prövningen per domstolsinstans inte bör överstiga ett år. Statistik från Sveriges Domstolar visar att det varje år är tiotusentals mål som överstiger denna regel. År 2009 rörde det sig om 36 092 mål. Över 5 084 av dem hade fått vänta i mer än tre år per instans. Det går inte att blunda för det faktum att Sverige har problem med oskäliga handläggningstider i domstolarna.

Hösten 2000 satte Europadomstolen ner foten och sa att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen kräver att det finns en möjlighet att begära skadestånd på inhemsk nivå (Kud?a mot Polen, dom från den 26 oktober 2000). Europadomstolen betonade att det allra bästa rättsmedlet är prevention men om skadan redan är skedd måste man kunna få någon form av gottgörelse och i de allra flesta fallen innebär det en rätt till skadestånd. Skadeståndet ska omfatta den pekuniära och icke-pekuniära skadan – översatt till svenska skadeståndsrättsliga termer kan man tala om den ekonomiska och den ideella skadan.

Fem år senare fastslog Högsta domstolen i den så kallade Lundgrendomen att man även i Sverige måste kunna begära skadestånd för oskäliga väntetider i domstolarna. Året innan hade Europadomstolen i nio avgöranden valt att klargöra att det ideella skadeståndet borde beräknas schablonmässigt med 1 000 – 1 500 euro per handläggningsår, med viss justering för försvårande och förmildrande omständigheter (se bl.a. Zullo mot Italien, dom från den 10 november 2004). Högsta domstolen valde att hänvisa till detta avgörande och lägga sig i linje med denna nivå.

Lundgrendomen ledde till en klar förbättring av rättsläget. Drabbade slipper vända sig direkt till Europadomstolen utan kan välja mellan att vända sig till JK och/eller att vända sig till de allmänna domstolarna. Så långt var allting gott.

Tyvärr har JK bidragit till att skapa osäkerhet om rättsläget. 2007 kom ett så kallat principavgörande från JK som radade upp ett antal argument för att väsentligt lägre skadeståndsnivåer ska gälla (Dnr. 5416-06-40). JK:s främsta argument verkar vara att avgörandet Zullo mot Italien hänsköts till Europadomstolens stora kammare som i sin dom den 29 mars 2006 inte upprepade den schablonmässiga beräkningsmetod som den kammaren hänvisat till. Stora kammaren poängterade dock att kammarens avgörande gav en redogörelse för  Europadomstolens beräkningsmetod.

De svenska domstolarna fortsatte dock att utdöma skadestånd i nivå med Lundgrenavgörandet och det började framstå som om domstolarna utdömde skadestånd på en nivå och JK på en annan. Därför är tisdagens avgörande från Stockholms tingsrätt välkommet (mål nr T 4601-09, Mattias Trafikskola AB och Greger Thorsén ./. Staten). Tingsrätten slår fast att redan med hänsyn till den tid som handläggningen varat bör skadeståndet skäligen vara betydligt högre än vad staten medgett. Staten hade i målet medgett ett ideellt skadestånd om 25 000 kronor vardera för en handläggningstid om fem år och fyra månader. Stockholm tingsrätt utdömde 50 000 kronor vardera. Det är tredje gången som Stockholms tingsrätt fördubblar det belopp som JK bedömer som skäligt (se mål nr T 4602-09, Martin Sundahl ./. Staten och mål nr T 19204-06, Kent Carlberg ./. Staten). Man kan också konstatera att de belopp som utdöms ligger inom ramen för den schablonmässiga beräkningsmetod som Europadomstolens kammare redogjorde för i sina avgöranden 2004.

Nu återstår att se om JK kommer att ändra sin inställning i frågan om hur höga skadeståndsnivåerna ska vara för en kränkning av rätten till rättegång in om skälig tid. Det vore olyckligt om de hundratals anspråk om skadestånd som väntar på besked hos JK riskerar att få ett lägre skadestånd endast av den anledningen att de valde att vända sig till JK och inte till tingsrätten.