Hade prins Hamlet arbetat på den svenska åklagarmyndigheten hade han kanske sagt ungefär:

”Så går då beslutsamhetens friska rodnad i eftertankens kranka blekhet över.”  Frågan är bara om hans eftertanke tagit skruv på hans kolleger på myndigheten. Eller om prestigen viftat bort den.

För det är verkligen en relevant fråga. När narkosläkaren greps på sin arbetsplats i början av 2009 av ”fem män i svarta läderjackor” och sedan dessutom satt i häkte en vecka, gick det chockvågor genom läkarkåren. Har vår kollega blivit åtalad för att hon givit smärtlindring åt en patient som ändå skulle dö inom några timmar? löd frågan.

På den punkten tror jag alla kan vara lugna. Utom förstås filosofen Torbjörn Tännsjö som var ute och cyklade i DN i lördags i just i den frågan.

Målet handlade alltså inte alls om det.  Utan om läkaren dödat ett litet barn med avsikt. Vilket hon alltså inte gjorde, enligt domstolens dom.

Om jag nu vällvilligt ska tolka filosofen Tännsjös resonemang så menar han kanske att åtalet i sig skulle ha skrämt läkarkåren. Att avstå från smärtlindring när vi befinner oss i livets slutskede.

Det vill jag inte tro och domstolen pekar också i sin dom på att den delen av debatten är ett missförstånd.

Därmed över till frågan om åklagarnas agerande.

När den förste åklagaren Elisabeth Brandt drog igång cirkusen gjorde hon det enbart på grund av rättsläkarens rapport om de stora doserna tiopental i barnkroppen. Grundade på ett enda blodprov.

Tolkningen av blodprovet var omedelbart att dosen varit dödande och att den tjänstgörande läkaren varit ansvarig. Trots att det fanns tio personer i behandlingsrummet som i alla fall teoretiskt skulle kunna vara gärningsmän. Och trots att analysresultatet av försvaret beskrivits som jämförbart med att Usain Bolt sprungit 100 meter på någon enstaka sekund.

Det räckte i alla fall så långt att läkaren satt häktad i en vecka på sannolika skäl misstänkt för dråp.

Om tolkningen av rättsläkarrapporten varit riktig hade åklagaren åtalsplikt. Så långt är händelsekedjan begriplig, om än beklaglig.

När det sedan under utredningens gång visade sig att diverse experter var oeniga om just den tolkningen, kom saken i ett annat läge. Det framgick nämligen för den som följde utredningen att detta inte skulle hålla i en domstol med rimliga krav på bevisning.

Om ett antal dokumenterade medicinska experter är djupt oeniga om tolkningen av den medicinska bevisning som åklagaren bygger hela sitt åtal på, så bör det leda fram till en enda slutsats.

Bevisningen håller inte.

Elisabeth Brandt hoppade av ”på grund av medietrycket” och ersattes av Peter Claesson. Han borde, om han gjort en riktig bedömning av bevisläget, i det skedet lagt ner åtalet. För det är också en åklagarplikt. Håller inte bevisningen, ska åklagaren lägga ner. Det finns ju regler i rättegångsbalken om åklagarens objektivitetsplikt.

Nästa fråga blir då: Varför gjorde han inte det? Det finns säkert flera förklaringar, men jag tänker särskilt på en.

Prestigen.

Kanske tänkte han ungefär så här: När vi ändå drivit fallet så här långt är det lika bra att driva det hela vägen. Och så blev det ju som bekant. Till priset av en aktad läkares yrkesheder.

Eftersom Solna tingsrätt genom sin välskrivna och pedagogiska dom i viss mån återupprättat förtroendet för juridiken i allmänhet, får nu åklagarkåren hantera den kritik som åter blossar upp.

Den blir inte mindre genom att åklagarna uppträtt underligt i målet mot wikileaksgrundaren Julian Assange. Först misstänktes han, sedan avskrev en åklagare misstankarna, varpå en ny åklagare, med det träffande namnet Marianne Ny, aktiverade dem igen.

Det har dragits stora växlar på den här veligheten, inte minst internationellt. Svenskt åklagarväsende är ingen hit i vissa tongivande internationella kretsar. Tyvärr.

När det gäller Assange lär han väl dyka upp här endera dan. Han kommer att förhöras och sedan släppas. Så borde det bli, eftersom någon bevisning bortom rimligt tvivel inte finns här heller. Åtminstone inte enligt vad vi kunnat ta del av hittills. Det är ord mot ord och det bör inte räcka, säger ju Högsta Domstolen i två vägledande sexualbrottsdomar för några år sedan. Såvida Assange inte erkänner, eller annan, för oss hittills okänd stödbevisning presenteras.

Sen har vi ju åklagaren i målen mot Thomas Quick…

Nåväl.

Det ska bli intressant att se vad som händer framöver. Om den massiva kritik mot åklagarna som nu pågår får några konsekvenser. Eller om det blir som det brukar.

Att folk glömmer.