Clas Lood är advokat på Fylgia och specialiserad mot tvistlösning samt immaterial- och IT-rätt.

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

För enkelhetens skull kan vi begränsa oss till att ange att en av de avgörande skillnaderna mellan dessa två begrepp är att ett befogenhetsöverskridande generellt kan läkas av motpartens goda tro medan vid behörighetsöverskridanden så är det som regel kört. Avtalet är då ogiltigt och prestationerna ska gå åter.

Den här artikeln tar, som rubriken antyder, sin utgångspunkt i den särskilda behörighet som följer på ställningsfullmakter, med andra ord som regel anställningsavtal. Problemet är följande: Enligt den nästan hundraåriga lagstiftningen som är avtalslagen så tillmäts i dessa sammanhang avgörande betydelse till ”sedvänjan” på området. I 10 § i denna lag sägs på ålderdomlig svenska att ”Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet”. Min fråga är om det verkligen är rimligt att ramen för en anställds handlingsfrihet ska vara upphängd på något så i det vardagliga livet okänt som den allmänna sedvänjan på området?

Tänk dig att du går in i en bilaffär. Det finns andra kunder i butiken och du får av den säljare du möter provköra den bil du är intresserad av. Allt verkar med andra ord normalt. Säg också att du är en så pass noggrann individ att du för god ordnings skull ber om att få se säljarens anställningsavtal, där du också bekräftar att han eller hon arbetar med försäljning. Glad i hågen köper du således din bil och betalar. Lite senare kontaktas du dock av bilfirman som säger att säljaren, som nu har försvunnit med pengarna, inte hade behörighet att sälja bilen. Bolaget ber dig således vänligen betala köpeskillingen igen, med stöd av påståendet att det är sedvänja i Sverige att bilförsäljare i och för sig får sälja bilar (med andra ord binda sin arbetsgivare till själva försäljningen) men inte utan vidare ta emot köpeskillingen. Din tidigare betalning har nu i stället förvandlats till en fordran mot säljaren personligen. Exemplet är hämtat ur verkligheten - snacka om mardröm.

Vi kan till och med ta ett ännu mer vardagligt exempel; tänk dig att du kliver på en buss och ber busschauffören om att få betala på destinationsorten, eftersom att du har glömt plånboken/mobiltelefonen. Väl framme kommer du dock att bli mött av någon som kan betala för din räkning. Har då busschauffören behörighet att acceptera en sådan propå? Kan du hänvisa till detta ”avtal” med busschauffören om det sedan kliver på en kontrollant? Mig veterligt är svaret inte uppenbart, och i annat fall finns likväl tusen och åter tusen andra vardagliga exempel som inte är det.

Jag vill med andra ord ifrågasätta den här ordningen. Notera att jag inte propagerar för att man ska kunna ingå dylika avtal med busschaufförer m.m., däremot invänder jag mot det faktum att vi på snart 100 år inte har kommit längre än att så många av våra vardagsproblemen alltjämt står höljda i dunkel. Varför måste allt inom juridikens värld jämt och ständigt vara så invecklat och svårtillgängligt? Tillspetsat kan man fråga sig om vi jurister är oroliga för att inte få något att göra om reglerna skulle vara lite mer lättillgängliga?

För egen del tycker jag att professor Christina Ramberg är inne på rätt spår. I Avtalslagen 2010, som hon är upphovsman till, kommenteras under p. 4.2 att det ”nästan [är] omöjligt att på förhand bedöma hur en domstol kommer att avgöra ett mål som rör ställningsfullmaktens omfattning och det är ännu svårare att göra en sådan bedömning när två personer står i begrepp att sluta ett avtal. Ställningsfullmakten infördes under en annan tid och tog sikte på transaktioner som då var vanliga, standardiserade småtransaktioner. Numera har affärslivet andra behov och det är mer praktiskt att anlägga ett annat synsätt som inte baseras på en svåridentifierad sedvana. […] Därför har jag utmönstrat ställningsfullmakt och sedvana ur bestämmelserna om fullmakt i Avtalslagen 2010.” Som motförslag till nuvarande lagstiftning tar Christina Ramberg i stället sin utgångspunkt i mer handfasta bedömningsgrunder, där exempelvis i konsumentförhållanden hänsyn kan tas till vad som faller naturligt inom ramen för fullmäktigens uppdrag.

Jag vill med andra ord med denna artikel föra fram mitt stöd för en ändring av ställningsfullmaktsreglerna i avtalslagen till förmån för en i vardagen mer hanterbar bedömningsgrund än vad som är sedvänja på ett visst område. Till så sker finns dock inget annat att göra för oss alla än att se upp!