"Var är brudarna?" Kvinnliga jurister igår och idag
I en numera klassisk reklamfilm för chips från mitten av 1990-talet frågade man sig: "Var är brudarna?". Samma fråga var under lång tid berättigad även beträffande kvinnliga jurister i Sverige. Kvinnor fick inte rätt att läsa juridik vid universiteten förrän på 1870-talet, och de kvinnliga juridikstudenterna var till en början få. Fram till tiden för första världskrigets utbrott var det endast fem kvinnor som tog examen i juridik.
Ett annat problem för de första kvinnliga juristerna var dåtidens lagar som till stor del hindrade dem från att söka juridiska tjänster. Enligt 1809 års regeringsform fick kvinnor inte lov att inneha statliga tjänster som krävde kunglig fullmakt, och till dessa tjänster räknades bland annat domare och universitetslärare. Förbättringarna för de kvinnliga juristernas arbetsvillkor kom långsamt och successivt. I slutet av 1800-talet beslutades att kvinnor fick vara rättegångsombud, och 1918 antog Advokatsamfundet Sveriges första kvinnliga advokat. Behörighetslagen på 1920-talet gav kvinnor rätt att inneha en rad (men inte alla) statliga tjänster, och kvinnorna fick nu lov att arbeta som tingsnotarier och nämndemän. På 1940-talet fick kvinnorna till slut tillträde även till de högre domartjänsterna genom att karriärvägen för domarbanan öppnades för båda könen.
Men det var först under det politiskt omvälvande 1960-talet som en verklig brytpunkt kom. Generellt sett kan man säga att de kvinnliga juristerna var i minoritet inom alla juristyrken fram till detta årtionde, men då började strukturerna förändras. Antalet universitetsutbildade kvinnliga jurister hade nu ökat betydligt i antal. År 1963 utnämndes Sveriges första kvinnliga häradshövding och fem år senare tillträdde det första kvinnliga justitierådet. Sedan dess har andelen kvinnliga jurister både i statlig och privat tjänst stadigt ökat, och idag är de kvinnliga juristerna i majoritet i många juridiska yrken. Statistik från den senaste månaden talar sitt tydliga språk: idag är cirka 60 procent av alla domare, åklagare och biträdande jurister i Sverige kvinnor. De kvinnliga advokaterna utgör en dryg fjärdedel av landets advokatkår, men det är en andel som ständigt ökar.
Samtidigt som denna utveckling har ägt rum, så verkar pojkarna ha fått det allt svårare att hävda sig mot flickorna redan i grundskolan. I februari i år presenterades betänkandet ”Utredningen om män och jämställdhet”, i vilket det konstaterades att pojkar generellt sett presterar sämre än flickor både i grundskolan och på gymnasiet. Vinterns omdiskuterade PISA-rapport visar på samma tendens: flickorna presterar överlag bättre än pojkarna, och detta mönster verkar hålla i sig även när det gäller den högre utbildningen. Att fler kvinnor än män söker sig till universiteten har varit en tydlig trend ända sedan 1970-talet. Kvinnor har dessutom i allt högre utsträckning tagit sig in på traditionellt manligt dominerade utbildningar med hög status, exempelvis utbildningarna i juridik. Fler kvinnliga än manliga (60/40) studenter antas till juristprogrammen, där de kvinnliga studenterna i högre utsträckning än sina manliga kurskamrater avslutar sina studier, och de har dessutom i genomsnitt bättre betyg.
De juriststudenter som jag själv undervisar verkar tämligen obekymrade om snedfördelningen mellan könen, och anser generellt att betygen är det viktigaste utskiljningsredskapet: kompetens och meriter ska vara avgörande vid tjänstetillsättningar, ingenting annat. Är detta en utveckling man ska oroa sig över? Är loppet kört för pojkarna redan i grundskolan? Gör det något om det är fler kvinnor än män som arbetar som jurister? Kanske inte, men däremot kan det finnas anledning att känna oro över att alla barn, oavsett kön, inte får tillräckliga kunskaper med sig från grundskolan. Men om den här utvecklingen håller i sig så undrar jag om jag inte inom några år kommer att blicka ut över studenterna i föreläsningssalen och stilla undra: "Var är grabbarna?"
---------------------
Elsa Trolle Önnerfors är lärare och forskare på Juridiska fakulteten vid Lunds universitet (och är den första kvinnliga juris doktorn i rättshistoria i Lund). Hon undervisar på flera av grundkurserna på juristprogrammet, och arbetar för tillfället med ett flerårigt forskningsprojekt om de kvinnliga juristerna i Sverige och deras villkor under åren 1870-1950.