Helene Andersson, advokat, Advokatfirman Delphi

Elisabeth Legnerfält, advokat, Advokatfirman Delphi

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Processen i korthet

I likhet med många andra kartellprocesser har vägen från gryningsräd till slutlig dom varit lång. Det var efter tips från före detta anställda på NCC i Linköping hösten 2001 som Konkurrensverket började gräva i vad som skulle komma att bli Sveriges största kartellprocess. I oktober samma år genomförde Konkurrensverket gryningsräder hos ett antal företag och ett och ett halvt år senare, i mars 2003, lämnade Konkurrensverket in en stämningsansökan mot sammanlagt elva företag. Konkurrensverket begärde att tingsrätten skulle utdöma rekordböter på 1,6 miljarder kronor. Processen i tingsrätten krympte efter hand till att omfatta nio företag och krav på 1,2 miljarder kronor, vilket fortfarande var ett rekordstort belopp.

Konkurrensverket hävdade att företagen under flera år hade haft ett nära och organiserat kartellsamarbete. Företagen anklagades bland annat för att ha delat upp marknader, riggat offentliga upphandlingar och begränsat produktionen av asfaltmassa. Konkurrensverket hävdade att kartellsamarbetet bland annat gått till på så sätt att de stora företagen i asfaltbeläggningsbranschen hade träffats regelbundet för att komma överens om hur de skulle dela upp statliga, kommunala och privata entreprenader mellan sig. Däremellan skulle spontana möten och telefonkontakter ha förekommit, alla med samma syfte. Företagen påstods även ha betalat mindre företag för att lämna anbud och därigenom fått det att verka som om det fanns en faktisk konkurrens på marknaden.

Tingsrätten valde att i huvudsak gå på Konkurrensverkets linje. Företagen fälldes för kartellsamverkan, men prislappen sattes bara till 460 miljoner kronor, vilket var cirka en tredjedel av vad verket hade krävt.

I ett försök att bli friade eller i vart fall få lägre böter valde sex företag att ta processen vidare till Marknadsdomstolen som är sista instans i den här typen av mål. Med facit i hand kan vi konstatera att åtminstone NCC borde ha avstått ifrån detta.

I likhet med tingsrätten har nu Marknadsdomstolen funnit det styrkt att företagen kommit överens om priser och delat upp marknaden vid statliga och kommunala upphandlingar under åren 1998 till och med 2001. Samarbetet har gått till på så sätt att de företag som inte skulle vinna en upphandling har lämnat anbud som legat över den utsedda vinnarens priser. I andra fall har företag ”gått undan”, det vill säga avstått från att lämna anbud och i gengäld fått en särskild ersättning från konkurrenterna.

Marknadsdomstolen säger sig se mycket allvarligt på överträdelsen och har höjt det totala bötesbeloppet från 460 till 500 miljoner kronor. NCC har, på grund av sin ledande roll i kartellen, fått se sina böter skärpta med 50 miljoner kronor – från 150 till 200 miljoner kronor.

Skanska, som i tingsrätten dömdes att betala den högsta boten, 170 miljoner kronor, valde att inte överklaga domen. Härmed undvek företaget också ett anslutningsöverklagande från Konkurrensverket. Så här i backspegeln kan man inte annat än gratulera Skanska till detta beslut. Inte bara undkom företaget en höjd bot. Än viktigare är nog att företaget helt undvek negativ publicitet i samband med Marknadsdomstolens dom. I media diskuterades bara NCC och det faktum att NCC haft en ledande roll i kartellen. Ingenstans stod att läsa om Skanska.

Seger för Konkurrensverket?

Marknadsdomstolens dom ledde till jubel hos Konkurrensverket och böteshöjningen för NCC fick snabbt stort utrymme i media. Det här leder en lätt till att tro att domen innebär en skärpning av rättspraxis och att Konkurrensverket således med rätta kan utropa sig till vinnare. Efter att ha läst domen frågar vi oss om det verkligen är så.

En skärpning med 50 miljoner kronor för NCC:s del är visserligen en tydlig markering från Marknadsdomstolens sida, men 200 miljoner kronor är ändå långt ifrån de av Konkurrensverket ursprungligen yrkade 472,5 miljoner kronorna (ett belopp som efter hand justerats ned till 382 miljoner). Dessutom uppgår det totala bötesbeloppet på 500 miljoner kronor inte ens till en tredjedel av vad verket ursprungligen krävde. Marknadsdomstolen sänkte dessutom böterna för två företag och frikände ett tredje.

Vi tycker därför att det är svårt att tala i termer av förlust eller seger. Att Marknadsdomstolen menar allvar är tydligt. 500 miljoner kronor är mycket pengar och är också med mycket stor marginal det högsta bötesbeloppet som har utdömts i en svensk kartellprocess. Samtidigt ter sig beloppet blygsamt i jämförelse med EGrättslig praxis. Det högsta bötesbelopp som hittills har utdömts av Europeiska kommissionen uppgår till 1,3 miljarder euro. Naturligtvis var det där fråga om en kartell som berörde en betydligt större marknad, men även mindre karteller tenderar att få en relativ hög prislapp, särskilt om de pågått under en längre tid.

Även i jämförelse med svensk praxis kan beloppet faktiskt ses som relativt lågt trots att det är mer än fyra gånger mer än vad som dömdes ut i den s.k. bensinkartellen. Den bild som målas upp i domen är av en synnerligen välorganiserad kartell som pågått i flera år. De fyra stora företagen i branschen, Skanska, NCC, Peab Asfalt och Vägverket Produktion skall t.ex. ha träffats regelbundet för att fördela olika vägbeläggningsuppdrag i överensstämmelse med företagens önskemål och marknadsandelar. Det företag som utsågs att vinna en viss upphandling försåg på ett systematiskt sätt övriga med prislistor eller andra instruktioner avseende prissättningen. Detta förfarande kallades att ”ge och ta pris”. De företag som inte ingick i gruppen, och alltså var potentiella konkurrenter, ersattes för att avstå från att lämna anbud, eller för att lägga sig på ett så högt pris att de inte skulle få jobbet. De företag som på detta sätt avstod från uppdraget fick ersättning genom att de fick utföra underentreprenader, att gratistjänster utbyttes mellan företag, eller att luftfakturor betalades utan att arbete utförts. Den senare ersättningen kallades inom branschen för ”p-pengar”.

Kartellen ter sig betydligt allvarligare och mer raffinerad än den s.k. bensinkartellen. Där begränsades det otillåtna samarbetet till ett kortvarigt och mycket ostrukturerat informationsutbyte om rabatter där de personer som deltog i kartellen säkert insåg att deras agerande var olämpligt, men där de flesta av dem nog inte insåg att agerandet även var olagligt.

Hög tid för företag att ta konkurrenslagen på allvar

Även om Konkurrensverket bara vann en delvis seger i Marknadsdomstolen, så anser vi ändå att det är hög tid för de företag som agerar på den svenska marknaden att ta konkurrenslagen på allvar. För det första ser konkurrensreglerna annorlunda ut i dag än de gjorde då den aktuella kartellrättegången inleddes hösten 2003. Domstolarna har nu tydligare och striktare riktlinjer att rätta sig efter när de ska fastställa böter i kartellprocesser. Maxgränsen på tio procent av företagens omsättning ligger visserligen kvar, men med de nya riktlinjerna finns det mycket som talar för att allvarliga karteller kommer att straffas hårdare. Dessutom finns i dag ett personligt ansvar för den som deltar i en kartell. Sedan den nya konkurrenslagen trädde i kraft i november 2008 kan de personer i ledande befattning som antingen själva deltagit i en kartell eller känt till kartellverksamhet i det egna företaget drabbas av näringsförbud – en högst kännbar sanktion. Hade dagens regler gällt när processen inleddes, kanske utgången hade varit en annan. Högre böter och näringsförbud för de inblandade hade inte varit en omöjlighet.

För det andra lär notan för asfaltföretagen inte stanna på 500 miljoner kronor. Nu tar skadeståndsprocesserna vid. Nio kommuner vars upphandlingar har drabbats av kartellen har stämt företagen och begär skadestånd.

Skadeståndsprocesser är ännu rätt ovanliga i samband med karteller, men starka krafter verkar för att öka antalet processer. På EU-nivå har Europeiska kommissionen presenterat ett antal förslag vilka alla syftar till att öka processbenägenheten hos dem som lidit skada till följd av otillåtna konkurrensbegränsningar. I Sverige har vi på senare år kunnat bevittna ett antal initiativ med samma syfte från lagstiftarens sida – från införandet av lagen om grupprättegång till specifika ändringar i konkurrenslagen.

Jakten på karteller fortsätter och den som i framtiden fälls för kartellsamverkan kan därför räkna med höga böter, skadeståndskrav och näringsförbud för de inblandade.

Helene Andersson och Elisabeth Legnerfält