1. Introduktion (fotnot 1)

Ponera att en äldre lokalförening av ideell typ på senare tid inte har haft någon nämnvärd aktiv verksamhet. Föreningen äger emellertid sedan ett antal år diverse fastigheter, i vilka bostäder och övriga lokaler hyrs ut. Något medlemsregister i egentlig mening förs inte, och styrelsen sammanträder sällan, om alls. En styrelse finns, men medlemmarna i denna är åldriga, och har ägt medlemskap väldigt länge. En efter en avlider det fåtal, som utgör denna styrelse, tills föreningen till slut inte har mer än en ledamot kvar. I och med att något register inte finns att tillgå, kan denna ledamot vara föreningens enda medlem. Fallet är i princip autentiskt, och torde i och med föreningslivets beklagliga danande vara värt att tänka på. Relevanta frågor i anslutning till det är: Vad har den ensamme ledamoten för befogenheter? Kan en ideell förening överhuvudtaget anses existera med endast en medlem? Kan en ensam person utgöra styrelse i en ideell förening? etc. I denna artikel ämnar jag behandla grundläggande frågor om ideella föreningars rättskapacitet, och därvid besvara de uppställda frågorna.

2. Rättskapacitet och registrering

Föreningsfrihet råder sedan länge i detta land (3), idag jämlikt 2 kap. 1 § femte punkten regeringsformen, samt Europakonventionens artikel 11.1. Envar har rätt att sammansluta sig med andra. Detta får även anses innefatta en skyldighet för staten att tillhandahålla juridiska konstruktioner för utövande av denna rättighet.3 Trots åtskilliga förslag om att sådan lagstiftning skall införas (senast 2007; se Nerep), har någon associationsrättslig lagstiftning om hur en ideell förening bildas, vad en sådan är etc. inte antagits. Vad som är en ideell förening behandlas dock ofta som självklart. Civilrättsliga framställningar ägnar ideella föreningars rättskapacitet ett försumbart utrymme och intresse. En juridisk person har rättskapacitet, dvs. är ett rättssubjekt, en enhet som kan ådra sig förpliktelser och ha rättigheter, och därmed i domstol kära, svara eller söka. Historiskt sett sågs såväl föreningar för ekonomisk verksamhet som föreningar för ickeekonomisk verksamhet (t.ex. religiösa församlingar) som egna juridiska personer, fram tills ikraftträdandet av 1895 års lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet (4). 1895 års lag uppställde registrering som krav för att en ekonomisk förening skulle anses rättskapabel. Det ifrågasattes om föreningar som inte bedrev ekonomisk verksamhet – t.ex. nykterhetsföreningarna – verkligen kunde anses vara rättskapabla överhuvudtaget (se bl.a. svarandens invändning i NJA 1899 s. 76). Högsta domstolen accepterade emellertid att föreningar utan ekonomiskt syfte, ansågs som självständiga rättssubjekt. I praxis som utvecklades under åren 1898–1913, fastslogs de grundläggande principer som ännu gäller, beträffande ideella föreningars rättskapacitet (5). Efter att domen meddelats i mål NJA 1935 s. 106 får det anses klargjort, att en ideell förening visserligen kan bedriva ekonomisk verksamhet (näringsverksamhet), men inte kan göra detta i syfte att utdela vinst till medlemmarna. Fackföreningar bedriver verksamhet i syfte att berika sina medlemmar ekonomiskt, men deras verksamhet är ej ekonomisk. Idrottsföreningar kan bedriva ekonomisk verksamhet – t.ex. korvförsäljning vid fotbollsmatcher – i syfte att samla in medel till föreningen, men dessa medel utdelas inte till medlemmarna, utan inflyter och används i den ideella verksamheten. I målet RÅ 1999 ref. 7, däri ”medlemmarna” kallades ”delägare” och ansågs ha ”andelar” i föreningen, ansågs ingen ideell förening föreligga, utan föreningen sågs som en oregistrerad ekonomisk förening, som alltså inte utgjorde något rättssubjekt, i och med att ekonomiska föreningar måste registreras för att bli rättskapabla. En ideell förening är således en sammanslutning av fysiska personer (människor) eller juridiska personer, som inte bedriver ekonomisk verksamhet i syfte att förse medlemmarna med vinst.

Rent ideella föreningar kallas de ideella föreningar som inte bedriver någon ekonomisk verksamhet alls, som t.ex. vissa religiösa föreningar. Uteslutning ur sådana föreningar anses ej kunna prövas av domstol på materiell grund; se NJA 1906 s. 317 och NJA 1931 s. 604, samt NJA 1990 s. 687. Se, beträffande gränsdragningen mellan ideell förening och stiftelse, RÅ 1988 ref. 20. En ideell förening får rättskapacitet vid sitt bildande (om de krav som får anses uppställas på stadgar etc. är uppfyllda; se nedan), utan föregående registrering, och skiljer sig på så sätt från ekonomiska föreningar, aktiebolag, registrerade trossamfund etc. Ideella föreningar har bedömts av domstolarna sedan över hundra år, och det är således naturligt att någon registrering inte kan anses krävas. Sedan den 1 juli 1975 finns visserligen en möjlighet för ideella föreningar att få s.k. organisationsnummer, som tilldelas dem via Skatteverket (6).

Beslut om organisationsnummer kan överklagas till förvaltningsdomstol.

Dessa identitetsnummer, som har likheter med personnummer för fysiska personer, har dock ingen reell konstitutiv verkan (7), i och med att föreningen redan måste vara en juridisk person för att kunna erhålla organisationsnummer.

Emellertid är det möjligt att se organisationsnumret som ”kvasikonstitutivt”, emedan det har stora praktiska konsekvenser. ”Ett stort problem när man nekas organisationsnummer är att det blir svårare att öppna bankkonton” anges i Ungdomsbidragsutredningens nyligen utkomna utredning (8). I och med bl.a. detta är det möjligt att, i likhet med professor emeritus i folkrätt Göran Lysén (9), se tilldelandet av organisationsnummer åt en ideell förening, som en civil rättighet i Europakonventionens (artikel 6.1) mening (10) Ehuru en ideell förening existerar som rättssubjekt oberoende av organisationsnummer eller eventuell annan registrering, ansluter jag mig till denna bedömning, i och med att Skatteverket de facto disponerar över föreningens möjligheter att praktiskt verka såsom en förening, och verkets handläggning av ärendet rimligen måste omfattas av Europakonventionens skyddsbestämmelser för den enskilde (11). I JO 2008/09 s. 280 gav Justitieombudsmannen Skatteverket allvarlig kritik, enär verket ”avslutat” ett ärende om organisationsnummer åt en ideell förening, utan att fatta något överklagbart beslut (något som senare skedde).

3. De stiftande medlemmarna

Ingenstans i rättspraxis eller i lag anges hur många medlemmar en ideell förening behöver ha, för att kunna bildas. I NJA 1958 s. 438 och 2008 s. 255 varnar Högsta domstolen för att tillämpa de grundsatser som gäller för ekonomiska föreningar, beträffande ideella föreningar. En ekonomisk förening måste enligt 2 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, ha tre medlemmar. Beträffande ideella föreningar har olika bud givits genom tiderna, i doktrinen. Vissa anser att två personer är tillräckligt vid bildandet av en ideell förening (12), något som även skall ha ansetts av Riksskatteverket. Mer än tre personer krävs i vilket fall som helst inte (13). Jag ansluter mig till uppfattningen att två stiftande medlemmar är tillfyllest. I ordet förening ligger att personer måste förenas, men det finns knappast vägande skäl för uppfattningen att det i ordet eller i en förenings natur skulle ligga, att minst tre personer sammansluter sig. De stiftande medlemmarna kan vara fysiska och/eller juridiska personer, och även omyndiga fysiska personer (åtminstone från tolv års ålder) kan normalt stifta ideella föreningar (14). Föreningsförfattaren Björn Lundén har till mig framfört att han inte är ”främmande för tanken att en förening kan existera med bara en enda medlem”, p.g.a. att stadgarna är ett avtal mellan medlemmar och förening – ett resonemang jag avvisar; se nedan.

Stundom har det (av bl.a. F. Niord) påståtts att en förening fordrar en känd medlemsskara, men så kan knappast vara fallet, beaktat att verkan i en ideell förening, vilket utgör en rättighet som det allmänna ej skall utöva översyn över, rimligen måste kunna ske anonymt och utan att register förs. Emellertid kan man fråga sig om en samverkan verkligen äger erforderlig kontinuitet, såframt det vore helt olika personer som samverkar vid varje tillfälle – det synes måhända kunna vara tal om en församling av människor, snarare än en förening i rättslig mening. Det ligger likväl i en förenings natur att den måste vara så öppen, att den kan bestå av fler personer än stiftarna, och medlemmarna således kan växla, (15) även om det får krävas att alla tidigare medlemmar godkänner nya medlemmar (jfr NJA 1998 s. 717 – rättsfallet är dock kritiserat, bl.a. p.g.a. öppenhetsbristen som rådde i den aktuella föreningen).

4. Stadgar och styrelse

Två krav har sedan gammalt uppställts på ideella föreningar, för att dessa ska vinna rättskapacitet. Det första kravet är att sammanslutningen antagit fullständiga stadgar, och det andra att den har utsett en styrelse. Jag kommer nu att gå igenom dessa förmenta krav.

4.1 Stadgar

Stadgarna utgör, i brist på lag om ideella föreningar, den viktigaste rättskällan för en förening och dess medlemmar. Stadgan har därför kallats ”föreningens egen lag” (16). Stadgarna är ett avtal stiftarna emellan, (17) och kan ingås såväl skriftligt som muntligt, och nya medlemmar tillträder stadgan som ett slags föreningens standardavtal, och har att följa den under medlemskapets varaktighet (18). Att se stadgarna som ett avtal mellan föreningen och medlemmarna, är oegentligt i en stiftningssituation. Föreningsformen förutsätter att två eller flera personer (vilka, om det rör sig om juridiska personer, dock givetvis kan företrädas av samma fysiska person) förenas och antar stadgarna som interna förhållnings- och styresregler. Redan av tidig praxis, såsom NJA 1898 s. 196, framgår att uttryckliga antagna stadgar verkligen är ett reellt krav på en förening, och Högsta domstolen och andra domstolar har även senare gjort samma bedömning (19). I målet NJA 1900 s. 98 var frågan om en nykterhets- förening kunde föra talan. Fyra justitieråd ansåg detta, och tre ansåg motsatsen.

Ett av de justitieråd som ansåg föreningen behörig att föra talan, ville dock ogilla föreningens talan på materiell grund, varför minoritetens mening blev utslagsgivande. Häradsrätten, vars mening hovrätten och uppenbarligen Högsta domstolens icke utslagsgivande majoritet gav sitt medhåll till, hade uttalat att föreningen ”genom antagande af stadgar” hade blivit behörig att för egen del ingå avtal. Att föreningar som antagit stadgar av viss fullständighet var rättskapabla, uttalades även av justitieråd i 1910 års proposition med förslag om en lag om ideella föreningar (20).

Stadgarna skall enligt 1987 s. 394 ”innehålla föreningens namn och ändamål samt bestämmelser om hur beslut i föreningens angelägenheter åstadkommes”. Detta innebär enligt mitt förmenande att några långtgående krav näppeligen kan ställas på ideella föreningars stadgar (vilka troligen författas främst av ickejurister). Per Nilsson-Stjernqvist ansåg år 1950 att föreningsverksamhetens art och hur föreningsbeslut fattas, skulle anges, men att stadgarna inte behöver vara utförliga (21). En föreningsfirma, dvs. ett namn, anses också krävas (22). För att en förening ska anses föreligga krävs det även att stadgarna innehåller ett ändamål för föreningsverksamheten (23), ehuru detta knappast kan innebära att syftet med verksamheten måste vara mycket väldefinierat, eller att det specificeras vilken verksamhet som ska bedrivas. ”Främjande av nykterhet” måste t.ex. räcka såsom stadgat syftemål. Så länge stadgarna ej skulle ses som ett oskäligt avtal, är alla ändamål tillåtna, med hänsyn till föreliggande föreningsfrihet (24). I övrigt torde endast bestämmelser om hur föreningen ska styras, dvs. hur beslutande organ tillsätts och agerar (exempelvis att årsmöte, vid vilket var medlem har en röst, är högsta beslutande organ och hålles i februari varje år, och att styrelsen ansvarar för den löpande verksamheten och tillsätts av årsmöte). Även om detta är vad som kan anses krävas (25), är det självfallet lämpligt att i stadgan även reglera när medlemskap uppstår och upphör, var föreningen har sitt säte (vilket dock ofta ändå framgår rent praktiskt), vem som tecknar föreningens firma (in dubio styrelsens ledamöter), kallelser och beslutsmässighet vid stämma (in dubio fattas beslut med enkel majoritet av de närvarande), räkenskapsår, revision, ekonomi, styrelsens mandatperiod (in dubio mellan stämmorna), hur stadgarna ändras, hur föreningen upplöses, och andra frågor av praktisk betydelse för medlemmarna.

4.2 Styrelse

Ingenstans i Högsta domstolens eller Regeringsrättens praxis (ej ens i NJA 1973 s. 341 eller 1987 s. 394, som ofta anförs) synes någon av dessa instanser ha uttalat tydligt att en ideell förening måste ledas och företrädas av en mer eller mindre permanent ledning, dvs. en styrelse. Justitiekanslern Arsell, som utredde de ideella föreningarna, ansåg i och för sig att ideella föreningar kunde existera utan styrelse, men att de blev rättskapabla först genom tillsättandet av sådan. Detta skulle vara fallet, ety de föreningar som av Högsta domstolen då (1919) ansetts rättskapabla, hade styrelse (26). Revisionssekreteraren i NJA 1973 s. 341 hade uppenbarligen ingen specifik rättspraxis att hänvisa till, då han angav att en förening skall ha en styrelse, utan hänvisade till den rättsvetenskapliga doktrinen, som anges ha baserat sig på äldre rättspraxis (jfr Arsell ovan).

I doktrinen tolkas i regel äldre praxis på detta sätt, i regel utan att några specifika fall anges. Det förmenta kravet på styrelse anses besynnerligt nog som ett ovedersägligt axiom. Personligen finner jag detta vara en obefogad e contrario-tolkning av Högsta domstolens rättsfall, och sådana tolkningar skall i regel undvikas, enär man ej kan veta hur domstolen hade bedömt målet om förevarande förhållanden (här förekomsten av styrelse) ej varit för handen.

Det synes ovisst om Högsta domstolen någonsin bedömt en förening utan styrelse (27). Tidiga undersökningar visar att styrelse ej fanns i alla föreningar (28). Justitieråden i 1910 års proposition ansåg uppenbarligen att antagandet av stadgar konstituerade en rättskapabel ideell förening, och detsamma ansågs i NJA 1900 s. 98 (se ovan). Arbetsdomstolen verkar inte ha ansett att en styrelses avgång påverkat en förenings rättskapacitet (29). Enligt äldre rättsuppfattning skulle en styrelse finnas i syfte att säkra ”sedlighet, religion, allmän säkerhet och ordning eller enskildas rätt” (30). Denna uppfattning måste idag anses vara obsolet, och föreningsfriheten gäller självfallet även religionsfientliga, anarkistiska eller eljest revolutionära sammanslutningar (31). Att enskilda medlemmar må begå brottsliga gärningar i föreningens namn, inverkar näppeligen på rättskapaciteten, i och med att bestämmelser om tvångsupplösning av ideella föreningar inte finns. I bilaga 6 till SOU 2009:29 anges att stadgarna ”ska reglera föreningens namn och ändamål, hur föreningen ska fatta beslut samt vem som företräder föreningen (oftast en styrelse), jfr NJA 1987 s. 394. Eftersom den ideella föreningen blir en juridisk person måste det finnas någon som företräder föreningen” (32). Utredarna synes lämna möjlighet åt den enskilda föreningen att ej ha någon styrelse, utan låta sig företrädas på annat sätt. Detta anser jag är mest förenligt med föreningsfrihetens princip. En ideell förening måste ha möjlighet att t.ex. genom kontinuerliga medlemsmöten och dito delegation av ansvar till enskilda medlemmar, sköta sin verksamhet, även om detta måhända vore opraktiskt. Så länge någon av föreningen har förordnats att mottaga handlingar å föreningens vägnar, t.ex. såsom postmottagare, måste detta vara tillfyllest jämlikt t.ex. 9 § delgivningslagen (1970:428). Kan den ideella föreningen sökas av domstolar och andra myndigheter, och finns någon som enligt föreningens regelverk svarar t.ex. för eventuella obetalade skattefordringar, om föreningen bedriver rörelse eller eljest är skattskyldig, etc. ser jag inga rättsliga problem med att den saknar styrelse. Beslutssystemet torde dock i sådana fall behöva vara ordentligt reglerat, så att det tydligt framgår hur föreningen blir bunden av avtal och andra rättshandlingar i förhållande till tredje man (t.ex. genom särskilda föreningsbeslut med fullmakt till en enskild medlem att ingå specifika avtal).Vanligast torde emellertid alltjämt vara att föreningar utser styrelser – ledningar att företräda dem utåt och gentemot medlemmarna, samt leda den löpande verksamheten. En styrelse utses i regel vid årsmöte eller dylik föreningsstämma, men det är alls ej behövligt att en förening är demokratiskt uppbyggd, utan styrelsen kan utses en gång för alla vid konstituerande möte, eller utses väldigt sällan (33). Gällande antalet ledamöter av styrelsen, skall sägas att det måste anses tillfyllest att en enda person utses, att agera styrelse (34). Styrelsen kan bestå av, och innehålla, omyndiga personer (35).

5. Enmannaföreningars möjligheter

Nu är det sålunda utrett vad en ideell förening är (36) och att en sådan bildas genom att en icke helt flyktig sammanslutning bestående av minst två personer beslutar om sitt bildande, och i samband därmed antar tillräckligt fullständiga stadgar – muntliga eller skriftliga (37) – och beslutar om hur den skall företrädas i förhållande till tredje man (vanligen genom tillsättande av styrelse). I och med att dessa tre moment har genomförts, är föreningen att betrakta som en ideell förening med rättskapacitet, utan föregående registrering (38). När dessa kriterier är uppfyllda har föreningen rätt att få tilldelat sig ett organisationsnummer (39) och kan därefter skaffa ett bankkonto, samt ådra sig skyldigheter och förvärva rättigheter såsom egen juridisk person. Detta får betydelse i exemplet med enmannaföreningen, på så vis, att det måste besvaras vad som sker med en förening, då den ej längre uppfyller kriterierna som uppställts för rättskapacitet. Av den anförda domen från Arbetsdomstolen anser jag framgår, att en ideell förening ej upphör att vara rättskapabel för att dess styrelse avgått sedan en tid. Inte heller styrelseledamöternas frånfälle torde därför vara grund för något slags ”automatiskt” likvidation av föreningen, om något sådant ej regleras i föreningens stadgar.

Professor Håkan Nial ansåg att en ideell förening inte nödvändigtvis upphör när antalet sjunker under minsta antal (enligt min mening två medlemmar). Han menar att föreningen torde kunna leva kvar latent, så att den med bibehållen identitet, dvs. såsom samma rättssubjekt, kan träda i verksamhet när nya medlemmar inträder (40). Professor emeritus Carl Hemström delar denna bedömning (41). Svante Johansson menar att det inte inverkar på föreningens status som juridisk person, att en medlem, som genom sin medverkan fått föreningen att vid bildandet bestå av erforderligt antal personer, snart efter bildandet utträder ur föreningen (42) (dvs. i scenariot att två personer bildar en förening och en av dessa sedan utträder) (43). Jag delar dessa bedömningar. Rimligen torde en förening som väl bildats, ej genom att mista sin styrelse eller erforderligt antal medlemmar, plötsligt förlora sin juridiska status. Om däremot stadgarna upphävs utan att nya antas, eller förändras så att de ej längre äger erfordrad fullständighet, anser jag att föreningen såsom rättssubjekt skall anses vara upphävd. En styrelse kan bestå av en enda ledamot, och om föreningen endast har en styrelseledamot kvar i livet (de andra kan ha utträtt eller avlidit), måste det anses naturligt att denne träder i den eventuella tidigare styrelsens ställe, och anses ha representationsrätt och kunna fullgöra föreningens förpliktelser gentemot tredje man (t.ex. hyresgäster eller borgenärer), även om stadgarna uppställer vissa krav för beslutsmässighet eller beträffa firmateckning, som är oförenliga med ett sådant agerande. Likaså borde en ensam medlem, som inte är styrelseledamot, kunna överta styrelsens eller medlemsmötets funktioner, och sålunda fatta beslut å föreningens vägnar.

Det vore tvivelsutan obilligt om en förenings tillgångar skulle gå den förlustiga, endast ety föreningen för tillfället saknar större medlemsskara än en person. Någon skyldighet för den kvarvarande medlemmen, som inte är styrelseledamot, att driva föreningen vidare allena, kan dock ej uppställas utan stadgestöd. En enmannaförening torde uppenbarligen kunna existera, åtminstone under en period i avbidan på nya medlemmars inträde. Hur lång denna period får vara, kan ej sägas generellt. En förening för utövare av t.ex. en ovanlig syssla, för personer av viss nära nog utdöd släkt, etc. tör självfallet ha svårare att erhålla nya medlemmar, än en förening för någon mer vardaglig sysslas utövande torde ha. Utan medlemmar alls torde ingen förening kunna anses existera, ens under en mellanperiod, utan föreningen får anses ha likviderats eller skall likvideras. Ingen är ju i ett sådant fall bunden av stadgarnas ändamålsstadgande (44), och utan någon persons verkan för ett visst syfte kan någon ideell förening knappast anses föreligga överhuvudtaget. Slutsatsen är att även utan att det minimala antalet medlemmar föreligger, kan en förening i juridisk mening anses föreligga, åtminstone under en period, i syfte att alltför stor otrygghet inte skall uppstå. De praktiska konsekvenserna av detta är begränsade, men under en tid då föreningslivets aktivitet danar, kan det inte finnas nog med skyddsnät för de enskilda föreningsfunktionärerna. Lämpligast är ju dock självfallet, för en förening ansluten till ett riksförbund, att förbundet vid understigande av två medlemmar i föreningen, per automatik övertar föreningens samlade tillgångar, så att ingen enskild medlem behöver ta på sig ett alltför stort ansvar. I övrigt är frågan om medlemsantalets understigande av två personer, som vanligt i föreningssammanhang, en fråga att lämpligen reglera i stadgarna.

Fotnoter:

1 Tack till Filip Kruslock för insiktsfulla kommentarer och praktisk information.

2 Se Herman Rydin, Om föreningsrätt och församlingsrätt med särskild hänsyn till svenska lagstiftningen, Tidsskrift for Retsvidenskab, Bestyrelsen for den Stang’ske Stiftelse i Christiania, Oslo (då

Kristiania) 1892 (Rydin).

3 Jfr Erik Nerep, Kartläggning av ideella föreningars rättsliga villkor, 2007-05-02, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, dnr IJ2007/209/D s. 13 ff. (Nerep).

4 Se juristen tillika ministern Johan Widéns yttrande under sammanträde den 25 maj 1910, tryckt i Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1910, andra kammaren, femte bandet, nr 55, Stockholms Bokindustri AB, Stockholm 1910, s. 4. Se även bl.a. NJA 1892 s. 317, om en ideell sammanslutning.

5 För en mer utförlig rättshistorisk genomgång av rättsfall m.m., se min framställning Ideella föreningar – i princip orörda av ”juridikens döda hand” – när blir de juridiska personer?, från 2008, som finns tillgänglig på http://www.ideellaföreningar.se, s. 7–14 (Augustsson). I denna artikel gör jag ett sammandrag av det som presenteras i den anförda framställningen.

6 Se 2 § 2 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl., in fine.

7 Se Björn Lindquist, Sektion eller förening – om gränsdragning inom idrottsföreningar, Svensk Juristtidning 1997, s. 840.

8 Se Utredningen om vissa frågor om bidrag till ungdomsorganisationer m.m., SOU 2009:29, Fritid på egna villkor, s. 197.

9 Se Augustsson, s. 13, not 53.

10 Detta gör Justitiekanslern i beslut 2009-06-23 i ärende 600-08-40.

11 Domar som Kammarrättens i Stockholms dom 2001-12-05 i mål 404-2001, hindrar ej detta, då kammarrätten endast uttalar att tilldelning av organisationsnummer till ett rättssubjekt, ej angår ett annat rättssubjekts civila rättigheter i Europakonventionens mening.

12 Se bl.a. Erik Rydström, Stiftelser och ideella föreningar som verksamhetsform, Stig H Larsson Konsult AB, Malmö 1978, s. 14, Svante Johansson, Nials Svensk associationsrätt i huvuddrag, åttonde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm 2001, s. 51 (Johansson). Anna Löthberg och Johnny Löthberg, Jobba i förening är som att driva företag, Du&Datorn nr 48, Visma Spcs AB, Växjö 2004.

13 Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, sjunde upplagan, Norstedts 2007 s. 94 (Hemström 2007).

14 Se min redogörelse för tidigare doktrin m.m. i Augustsson, s. 16–18, samt analys på s. 32–33. Se även Kammarrättens i Jönköping domar i mål 1129-08 och 1130-08, meddelade 2008-11-24, enligt vilka omyndiga får bilda ideella föreningar såvida ”medlemskapet inte innebär förpliktelse av ekonomisk natur” eller om det ekonomiska inslaget ”inte överstiger vad den omyndige över 16 år enligt lag får förfoga över såsom sina egna intjänade medel”. Ett utförligt resonemang förs även i SOU 2009:29, s. 271–304. Se dock Bihang till riksdagens protokoll 1910, Lagutskottets Utlåtande Nr 50, s. 53, om förmyndares möjligheter att företräda den omyndige i föreningen. Detta anser jag kan vara lämpligt att förmyndare gör exempelvis beträffande komplicerade ekonomiska spörsmål. Även i andra fall må det kunna anses lämpligt att en förmyndare upphäver den omyndiges medlemskap, exempelvis i en religiös eller politisk sammanslutning.

15 SOU 1949:17 s. 69.

16 Att bilda förening – ett studiematerial för ABF, Arbetarnas Bildningsförbund 2004, s. 9.

17 Se bl.a. Hemström 2007, s. 22, Carl Hemström, Uteslutning ur ideell förening, Norstedts, Stockholm 1972, s. 5 (Hemström 1972), samt Oscar Henry Arsell, Utkast till lag angående ideella föreningar, enligt nådigt uppdrag avgivet av O.H. Arsell, Kungl. Hofboktr. Iduns tryckeri AB, Stockholm 1919, s. 57 f. (Arsell).

18 Se bl.a. NJA 1958 s. 438, NJA 1977 s. 129, tingsrätten i NJA 2000 s. 365, samt NJA 1982 s. 853 (s. 851).

19 Se NJA 1913 s. 393, om en s.k. konstitution för en loge av nykterhetsförbundet NGTO. Högsta domstolen ansåg att logen, som de facto tillämpade den av riksförbundet antagna konstitutionen (ehuru den kanhända inte formellt antagits såsom stadgar), utgjorde ett rättssubjekt. I NJA 1973 s. 341 upprätthöll Högsta domstolen kravet på antagna stadgar, och likaså gjorde Kammarrätten i Sundsvall i mål RK 2754/02.

20 Prop. 1910:83 s. 69, 74 f., 159 f.

21 Per Nilsson-Stjernquist, Föreningsfirmans funktion, Gleerups förlag, Lund 1950, s. 125 med noter.

22 Se bl.a. Hemström 1972, s. 7.

23 Arsell, s. 57, Hemström 1972, s. 6.

24 Se härom Augustsson s. 21 samt 35 f.

25 Se ett mer utförligt resonemang beträffande förmenta stadgekrav i Augustsson, s. 34–39.

26 Se Arsell, s. 39 f.

27 Jag har tidigare (Augustsson, s. 28) framfört att föreningen i NJA 1900 s. 385 kanske inte hade någon styrelse, bl.a. enär samtliga föreningsmedlemmar delgavs stämningen i målet. Emellertid synes föreningen ha haft en styrelse, i vart fall enligt sina första stadgar; se Skövde köpmannaförening 1873–1948, Strokirk, Skövde 1948, s. 16 ff.

28 Se Erik Sjöstrand, Ideella föreningar i Sverige: omfattning och viktigare verksamhetsformer: undersökning/ enligt uppdrag af herr statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet verkställd af Erik Sjöstrand, K.L. Beckmans boktryckeri, Stockholm 1911, s. 29, 74.

29 AD 1972:1.

30 Rydin, s. 52.

31 Den gäller dock ej vissa sammanslutningar av militär karaktär; se 18 kap. 4 § brottsbalken.

32 SOU 2009:29, s. 283.

33 I NJA 1902 s. 221 tilläts endast manliga medlemmar att rösta i valen till föreningens styrelse. Se, i ickepublicerad praxis, Allmänna reklamationsnämndens beslut 2008-02-20, i ärende med nr 2008-1524, samt dom meddelad 2006-12-15, i mål 3686-06 vid länsrätten i Östergötlands län. Se även Hemström 2007, s. 39, och Augustsson, s. 19 f. Att auktoritära sammanslutningar måtte tillåtas sammanhänger med föreningsfriheten. Även differentierade röstvärden måste tillåtas, om detta framgår av stadgarna, i och med att avtalsfrihet råder. Föreningarna i NJA 1913 s. 393 och NJA 1900 s. 98 uppställde viss ålder för röstande.

34 Hemström 2007, s. 63 f. Se även i not 33 och 14 angiven ickepublicerad praxis. I NJA 1909 s. 651 hade sammanslutningen, som kallade sig ”bolag”, men som troligen snarare var en ideell förening, endast en styrelseledamot vid överklagan till Högsta domstolen, något domstolen ej erinrade något emot.

35 Se SOU 2009:29, s. 200 samt Augustsson, s. 25 f.

36 Denna framställning är självfallet inte heltäckande. För mer information hänvisas till min

nämnda framställning, samt till Carl Hemströms framställningar i ämnet.

37 Muntliga stadgar måste godtas, i och med att avtal i gemen kan vara muntliga; jfr Arsell, s. 67. Självfallet kan dock problem uppstå då det skall utredas vad sådana stadgar innehåller, vilket dock är irrelevant här.

38 Att sammanslutningen i och för sig kan ses som en ”ideell förening” redan då den beslutat om sitt bildande, t.ex. genom konkludent handlande, är antagligen utan betydelse, då rättskapacitet är vad som ger föreningen förmåga att interagera med andra. ”Ideella föreningar” utan stadgar och möjlighet att förhålla sig till tredje man, är snarare att uppfatta som ett slags enkla bolag i någon mening.

39 Se Riksskatteverkets informationsskrivelse Tilldelning av organisationsnummer, ideell förenings ändamål, dnr 7161-02/110, 2002-09-11, där det anges att verket endast ska pröva om en juridisk person är för handen, och ej göra några moraliska eller dylika bedömningar.

40 Håkan Nial, Svensk associationsrätt i huvuddrag, andra upplagan, Norstedts, Stockholm 1976, s. 23.

41 Hemström 2007, s. 94.

42 Johansson, s. 58.

43 I NJA 1973 s. 341 synes fallet ha varit sådant att tre juridiska personer bildade en ”ideell förening”, men underlät att anta stadgar för densamma. Två av de tre juridiska personerna upplöstes. Högsta domstolens majoritet fann sammanslutningen icke rättskapabel, i och med att den saknade stadgar, men uttalade inget om att sammanslutningen vid tiden för domstolens dom endast syntes ha en medlem. Hade domstolen ansett detta vara ett hinder för rättskapacitet, hade den sannolikt meddelat detta innan den företog en bedömning av om stadgar var för handen; utan erforderligt antal medlemmar spelar stadgar ju ingen roll. Fallet stödjer uppenbarligen Nials, Hemströms och Johanssons inställning.

44 Detta stadgande anses sätta den yttersta gränsen för styrelsens befogenhet; se Hemström 2007, s. 66.