Finns det en regel om en allmän reklamationsplikt utanför det lagreglerade området - eller är det en fantomprincip?

Finn Madsen

Är man praktiskt verksam som advokat stöter man allt oftare på påståenden om att ett framfört krav skulle vara preskriberat på grund av att reklamation inte skett, eller i vart fall inte skett rättidigt. Detta gäller även för fall när det inte finns en tillämplig lagregel med en sådan innebörd. Jag har också sett avgöranden i domstolar och litteratur som hänvisar till en sådan regel. Frågan är vilket stöd som finns i rättspraxis för att det skulle finnas en sådan rättsgrundsats. Sätter man avgöranden i frågan från Högsta domstolens under lupp verkar det som att man avstått från att slå fast att det skulle finnas en sådan regel.

Rättsfallen NJA 1992 s. 728, 2007 s. 909 och 2008 s. 243 (fotnot 1) verkar vara de rättsfall som är mest relevanta för frågan om en eventuell reklamationsskyldighet utanför det lagreglerade området.

I NJA 1992 s.728 sökte en lastbilsuthyrare skadestånd av sin kund. Kunden hade sålt lastbilen och uthyraren gjorde gällande rätt till skadestånd. Enligt kontraktet var uthyraren berättigad till skadestånd om avtalet sades upp på grund av kundens kontraktsbrott. Frågan var om uthyraren hade rätt till skadestånd även om avtalet inte formellt sagts upp av uthyraren. Högsta domstolen konstaterade.

En huvudregel inom kontraktsrätten är att den som vill häva ett avtal på grund av kontraktsbrott måste avge en uttrycklig förklaring om detta till motparten; hävning inbegriper då också uppsägning av ett varaktigt avtal för upphörande i förtid. Görs inte någon sådan förklaring inträder inte de rättsverkningar som följer med en hävning.

I vissa fall kan det ändå stå klart att avtalet av ena eller andra orsaken inte kommer att fullgöras. En uttrycklig hävningsförklaring kan då inte anses nödvändig. Om emellertid en part i en sådan situation inte nöjer sig med att avtalet upphör att gälla utan vill begära skadestånd med anledning av att ett hävningsgrundande kontraktsbrott föreligger, får han anses skyldig att ge detta till känna för motparten. Det får ofta godtas att parten väntar med att klargöra sin ståndpunkt i detta hänseende tills det ekonomiska resultatet av kontrahenternas mellanhavande går att närmare överblicka; vad som här kan krävas av parten måste bero av omständigheterna i det enskilda fallet.

Högsta domstolen konstaterade att lastbilen sålts i september 1984 av hyresmannen och att uthyraren först i januari året därpå framställt skadeståndsanspråk men fann att det:

under föreliggande omständigheter tett sig naturligt att bolaget avvaktade med att ta upp skadeståndsfrågan tills avvecklingen av båda leasingavtalen hade genomförts på det sätt som var förutsatt och bolaget därigenom fått underlag för att beräkna sin skadeståndsfordran för det samlade mellanhavandet med [hyresmannen]. Detta blev fallet först när ett nytt leasingavtal beträffande släpvagnen träffades i december 1984.

Väl att märka, fastslog Högsta domstolen alltså inte att det förelåg en skyldighet för uthyraren att reklamera inom skälig tid men föreskrev en viss aktivitetsplikt om det förelåg att hävningsgrundande kontraktsbrott (2).  

NJA 2007 s. 909 rörde frågan om en återförsäljare p.g.a. försummad reklamation gått miste om rätten till skadestånd p.g.a. motpartens förtida uppsägning av avtalet. Högsta domstolen uttalade:

Av allmänna kontraktsrättsliga principer i kommersiella förhållanden får anses följa att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott inte kan förhålla sig passiv(jfr t.ex. Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 447, Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 2 häftet, 4 uppl., 2006 s. 150 f., samt NJA 1992 s. 728 och 2002 s. 630). De lagfästa bestämmelser om reklamation som finns för olika avtalsförhållanden kan ses som ett uttryck för en sådan princip.

Inte heller genom detta konstaterande har Högsta domstolen uttalat att det finns en allmän rättsregel om reklamation vid avtalsbrott utanför det lagreglerade området. Högsta domstolen säger endast att en part inte kan förhålla sig  passiv. Högsta domstolen hänvisar till NJA 1992 s. 728 och  2002 s. 630. Som framgår ovan avsåg NJA 1992 s. 728 inte reklamationsskyldighet utan att part vid hävningsgrundande avtalsbrott inte behövde reklamera inom skälig tid för att bevara sin rätt att kräva skadestånd utan kunde anstå med att klargöra sin avsikt att kräva skadestånd till dess att skadan kunde överblickas. I NJA 2002 s. 630 framhöll Högsta domstolen följande:

En plikt att ge besked om att ett anspråk görs gällande kan däremot finnas när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig (jfr 6 § 2 st. avtalslagen) eller när en part givit motparten intrycket att han eftergivit sin rätt (jfr t.ex. NJA 1961 s. 26) eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande (se t.ex. NJA 1993 s. 570 samt Karlgren, Passivitet, 1965, s. 10 ff.). Vidare är en part som vill kräva naturafullgörelse skyldig att göra det inom rimlig tid (se 23 § 3 st. köplagen).

Inte heller i det ovanstående rättsfallet slog alltså Högsta domstolen fast att det förelåg en allmän regel om nödvändigheten av reklamation. I stället avhandlar domstolen andra passivitetsregler och deras betydelse.

På de angivna litteraturställena finns inte stöd för en allmän regel om skyldighet att reklamera vid kontraktsbrott utanför det lagreglerade området.

Högsta domstolen fortsatte sedan sitt resonemang i NJA 2007 s. 909:

Beträffande avtalsförhållanden utanför lagreglerade områden kan det i vissa fall finnas anledning att analogt tillämpa lagfästa bestämmelser rörande likartade avtalsförhållanden.

Högsta domstolen fortsatte sedan med att överväga om agenturlagens regler kunde tillämpas analogt men fann att så inte var fallet av följande skäl.

Den bestämmelse i lagen som domstolarna analogivis har tillämpat (34 § tredje stycket) anger att krav på skadestånd skall framställas utan oskäligt uppehåll efter det att den skadelidande fick kännedom om omständigheter som ligger till grund för kravet. Enligt förarbetena behöver den skadelidande därvid inte precisera skadeståndskravet utan det är tillräckligt att han anger vari skadan består och vad han grundar kravet på. Därefter är anspråket underkastat allmänna regler om preskription (se prop. 1990/91:63 s. 131 f.). Agenturlagens regel är emellertid i första hand avsedd som en reglering för ett löpande förhållande och inte avpassad för en situation då avtalet har hävts. En analog tillämpning av agenturlagens regel bör därför inte ske i ett fall som det förevarande.

Högsta domstolen ansåg alltså att det inte var aktuellt att analogt tillämpa en regel om att krav skall framställas utan oskäligt uppehåll, eftersom det inte förelåg ett ”löpande förhållande”.

Högsta domstolen utvecklade sedan om det i det föreliggande fallet fanns anledning att fordra att den part som ville ha skadestånd skulle klargöra detta för motparten.

”En skyldighet för en part, som i ett avtalsförhållande påstår sig ha blivit utsatt för kontraktsbrott, att inom viss kortare tid framföra att påföljden skadestånd kommer att göras gällande skulle kunna motiveras med att den kontraktsbrytande parten skall få reda på att anspråk kan komma att ställas på honom, så att han får möjlighet att inrätta sig efter detta. Om den skadelidande möter en uppsägning med en neutral reklamation av vilken det klart framgår att uppsägningen inte accepteras bör detta emellertid utgöra en tillräcklig varning till motparten om att ett skadeståndsanspråk kan komma att följa. Det finns därför inte anledning att därutöver kräva att den skadelidande uttryckligen meddelar att han kommer att kräva skadestånd (jfr 29 § köplagen). För det fall att den kontraktsbrytande parten vill ha besked om det är aktuellt med påföljd i form av skadestånd har han möjlighet att begära ett sådant besked.”

I rättsfallet förde alltså Högsta  domstolen ett hypotetiskt resonemang. Det anges att en regel om reklamationsskyldighet ”skulle kunna” motiveras av vissa hänsyn, men att det inte förelåg sådana i det aktuella fallet eftersom motparten redan var införstådd med att den andre parten kunde komma att begära skadestånd (eller hade möjlighet att ställa frågor om huruvida skadestånd skulle krävas).

Högsta domstolen har alltså inte i rättsfallet slagit fast en allmän rättsregel om nödvändigheten av att reklamera för att bevara rätt till skadestånd utan enbart konstaterat att om det finns en sådan regel så var den i vart fall inte tillämplig i det föreliggande fallet. I rättsfallet verkar det ha åstadkommit betydande vånda hos justitieråden att uttala en regel av allmän natur i sammanhanget och man tog därför tillflykt till ett hypotetiskt resonemang. Det enda som verkar att med säkerhet framkomma är att det i avsaknad av uttryckligt lagstöd i vissa fall kan kunde finnas anledning att analogisera från likartade avtalsförhållanden som är lagreglerade.

Att ingen generell princip om reklamation fastslagits i NJA 2007 s. 909 framgår också av Lindskogs utvecklande av sin mening i NJA 2008 s. 243, där han framhöll följande:

”HD har i dom den 30 november 2007 i mål T 128-06 [NJA 2007 s. 909] framhållit att i fråga om återförsäljaravtal en skyldighet att bemöta en felaktig uppsägning med en neutral reklamation möjliggör för den uppsägande parten att inrätta sig efter att uppsägningsfrågan är tvistig. Fallet torde vara att förstå så, att åtminstone i ett fortvarigt avtalsförhållande som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter en klargörandeplikt i form av en reklamationsskyldighet kan utan stöd av lag föreligga för en part, om det finns ett klargörandebehov hos motparten.

Lindskog framhåller vidare i sammanhanget att reklamationsskyldighet kan föreligga utanför det lagreglerade området om det finns några speciella skäl som medför att motparten lider skada av att reklamation inte sker.

Konklusionen av det ovannämnda är alltså att Högsta domstolen i NJA 2007 s. 909 fastslagit att en reklamationsplikt kan föreligga enligt analogisk tillämpning av lagregler som gäller närliggande rättsförhållanden. Om ett motsatsslut kan tillåtas skulle Högsta domstolen vidare ha sagt att reklamationsplikt i vissa fall kan föreligga i ett löpande avtalsförhållande som inte uppsagts. Det framstår inte som att Högsta domstolens hypotetiska överväganden i rättsfallet i övrigt medger några säkrare slutsatser rörande reklamationsskyldighet avseende andra situationer än den som prövades (3). 

Det framstår som att det är nödvändigt att Högsta domstolen ledamöter tar ett djupt andetag och reder ut vad som skall gälla nästa gång man har möjlighet att ta ställning i frågan. Det är naturligtvis inte godtagbart att enskildas anspråk kan komma att utsläckas till följd av en generell rättsgrundsats som de som agerar i dagsläget saknar möjlighet att utforska genom studiet av tillgängliga rättskällor utan som beror på framtida avgöranden av Högsta domstolen. Intill dess detta skett får man kalla den allmänna regel om reklamationsskyldighet som eventuellt kan finnas för en fantomprincip.

Fotnoter:

1. Det finns ytterligare fall där Högsta domstolen haft att bedöma reklamationsskyldighet. Detta gäller NJA 1994 s 532. Det verkar emellertid som att parterna i detta mål var överens var överens om att deras avtal innebar skyldighet att reklamera, d.v.s. parterna tvistade med den gemensamma processförutsättningen att reklamationsskyldighet förelåg. Det finns vidare hänvisning till reklamationsskyldighet i NJA 1989 s. 224 och 2005 s. 142 vilka båda dock båda avsåg rättsfiguren condictio indebiti. Dessa rättsfall bör därför inte tas till intäkt för en sådan regel som här diskuteras.

2. Det är oklart vad denna kvalifikation innebar. Kanske endast att målet handlade om ett hävningsgrundande kontraktsbrott och man avsåg att begränsa räckvidden av beslutet till dessa fall. Vad som skulle gälla angående icke hävningsgrundande kontraktsbrott skulle man alltså inte kunna utläsa av rättsfallet. Det framstår dock inte som naturligt att kräva en längre gående aktivitetsplikt från den skadelidandes sida vid mindre allvarliga kontraktsbrott.

3. Se dock Lindskogs uttalande i NJA 2008 s. 243 som anges ovan