EU-domstolen dömer ut territoriella begränsningar i licensavtal avseende sändningsrättigheter
Bakgrund
Football Association Premier League (FAPL) organiserar bl.a. filmningen av Premier League-matcher och innehar sändningsrättigheterna, d.v.s. rätten att göra matchernas audiovisuella innehåll tillgängligt för allmänheten genom tv-sändningar. FAPL beviljar programföretag licenser till sändningsrättigheterna genom licensavtal med bl.a. en klausul om territoriell begränsning, vilken ofta anknyter till en viss medlemsstat, som ger programföretaget en exklusiv rätt inom sitt territorium (ensamrätt). För att upprätthålla ensamrätten åtar sig programföretagen att säkerställa att samtliga sändningar är kodade samt att ingen utrustning godkänns som möjliggör för någon att se deras sändningar utanför det aktuella området.
De nationella processerna som föranlett de aktuella målen vid EU-domstolen gäller olika försök att kringgå nämnda ensamrätt. Vissa pubar i UK (däribland Karen Murphys pub) har nämligen börjat använda utländsk avkodningsutrustning, som distribueras av ett grekiskt programföretag till abonnenter bosatta i Grekland, för att få tillgång till matcherna i Premier League. Genom uppgivande av falsk grekisk identitet och adress har pubarna köpt avkodningskort och dekoderbox för privat användning från en grekisk distributör till lägre priser än de som tas ut av BSkyB, som innehar sändningsrättigheterna i UK.
EU-domstolens dom (förhandsavgörandet)
Domstolen fastställer att artikel 56 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat, som innebär att det är förbjudet att till denna stat importera samt där sälja och använda utländsk avkodningsutrustning som möjliggör tillgång till en kodad satellitsändningstjänst från en annan medlemsstat. Domstolens bedömning i detta avseende påverkas inte av om användandet av utländsk avkodningsutrustning skett genom uppgivandet av falsk identitet och adress eller att det inte uppgetts att användandet skett för kommersiellt bruk.
Inskränkningar av principen om fri rörlighet av tjänster i artikel 56 EUF-fördraget kan motiveras av immaterialrättsliga hänsyn. Domstolen konstaterar härvidlag att t.ex. inledande videosekvenser, Premier Leagues hymn, förinspelade filmer som visar de viktigaste ögonblicken från de senaste matcherna i Premier League eller grafik av olika slag kan anses utgöra verk och därmed kan skyddas av upphovsrätten.
Trots att det kan finnas ett upphovsrättsligt skydd anser EU-domstolen att ett förbud mot att använda utländsk avkodningsutrustning skulle gå utöver vad som är nödvändigt för att tillförsäkra de berörda rättighetsinnehavarna skyddet för de rättigheter som utgör det särskilda föremålet för upphovsrätten, vilket av domstolen anges vara rätten till skälig ersättning. För tv-sändningar ska en sådan ersättning stå i rimlig proportion till olika aspekter av de aktuella sändningarna, såsom den faktiska och potentiella publiken i de medlemsstater i vilka sändningarna tas emot och språkversionen. Skyddet omfattar alltså inte rättighetshavarens eventuella intresse att få högsta möjliga ersättning, vilket var FAPL:s syfte med licensieringen av ensamrätten. En inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster är således enligt domstolen inte motiverad i förevarande fall.
Enligt domstolen strider vidare ett system med exklusiva licenser mot unionens konkurrensrätt och artikel 101 EUF-fördraget om licensavtalen förbjuder tillhandahållandet av utländsk avkodningsutrustning till tv-tittare som vill se sändningarna utanför den medlemsstat för vilken licensen gäller. Detta eftersom sådana avtal skulle göra det möjligt att ge varje programföretag en ”absolut territoriell ensamrätt” i det område som omfattas av licensen och eliminera all möjlighet till konkurrens.
Vidare konstaterar EU-domstolen att mottagandet av en sändning av en fotbollsmatch som sedan visas på en tv-skärm medför att det sker ett mångfaldigande i upphovsrättsdirektivets (2001/29/EG) mening i dekoderns minne och på tv-skärmen. EU-domstolen anser dock att sådana exemplar omfattas av det undantag om flyktiga kopior som tillåter att ett mångfaldigande får ske utan godkännande av rättighetsinnehavaren. Att ta emot en sändning av en fotbollsmatch och visa den för gästerna på en pub utgör däremot enligt domstolen en överföring till allmänheten, enligt upphovsrättsdirektivet, som kräver godkännande av rättighetsinnehavaren.
Praktiska konsekvenser – vem vann egentligen?
Domen har på sina håll beskrivits som att David (Murphy) besegrat Goliat (FAPL), men frågan är om man utifrån domslutet kan dra en så pass onyanserad slutsats till rättighetsanvändarnas fördel.
En första slutsats som man kan dra av domen är i vart fall att de licensavtal som programföretag i medlemsstater ingår med rättighetsinnehavare inte får innehålla några territoriella begränsningar för att förhindra att skyddat innehåll sänds över nationsgränserna.
Det torde vidare i och med domen stå klart att privatpersoner har rätt att i hemmet titta på tv-sändningar från andra medlemsstater genom användande av utländsk avkodningsutrustning. Vad gäller kommersiellt utnyttjande av upphovsrättsligt skyddat innehåll, t.ex. genom visning på en pub, med användning av utländsk avkodningsutrustning är domen inte lika tydlig.
En tänkbar följd av domen är att det fastställa förbudet mot territoriella begränsningar för avkodningsutrustning, medför att man inte heller upphovsrättsligt får begränsa kommersiellt utnyttjande av skyddat innehåll så länge som rättighetshavaren erhållit en skälig ersättning. Detta resonemang utgår från principen att undantag från den fria rörligheten av varor och tjänster kan ske mot bakgrund av det särskilda föremålet för upphovsrätten, vilket alltså är att skälig ersättning erlagts för användningen av rättigheten. Om så har skett någonstans inom EU skulle pubarna enligt detta resonemang vara fria att visa fotbollsmatcherna. Det är inte heller logiskt att tillåta utländsk avkodningsutrusning, men förhindra användning av utrustningen på upphovsrättslig grund.
Å andra sidan är det inte helt klart att det särskilda föremålet för upphovsrättens undantag från den fria rörligheten av varor och tjänster är begränsat till skälig ersättning. Eventuellt utgörs detta även av rätten att bestämma var, när och på vilket sätt användning får ske. Det kan också ifrågasättas om lägsta pris inom EU för avkodningsutrustning utgör en ersättning för upphovsrätten som ska anses vara skälig. Det är slutligen tänkbart att vissa rättigheter (t.ex. sändningsrättigheterna till en TV-sändning av starkt nationellt intresse) inte betingar samma värde i samtliga medlemsstater.
Oaktat domens mer precisa verkningar medför den otvivelaktigt att såväl rättighetsinnehavare som rättighetsanvändare har ett intresse av att se över befintliga licensavtal. Licensavtal som innehåller territoriella begränsningar för avkodningsutrustning, och således är i strid med tillämplig konkurrensrätt, är ogiltiga och måste skrivas om. Rättighetsinnehavarna bör vidare överväga vilken strategi bolagen numera kan och bör välja för att fortsättningsvis säkerställa att rätt ersättning erläggs. Privatpersoner kan åtminstone utnyttja möjligheten att köpa avkodningsutrustning från andra länder inom EU, i den utsträckning språkfrågor inte sätter hinder. Slutligen bör pubägare (som vill vara på den säkra sidan), avvakta ett klargörande domstolsavgörande för besked om det räcker med att betala till en rättighetshavarna inom EU, eller om de måste betala till den rättighetshavare som har ensamrätt i det territorium där puben visar fotbollsmatcherna.
Henrik Wistam och Jakob Lundström
Henrik Wistam är advokat och delägare på Advokatfirman Lindahl och verkar inom byråns immaterialrättsgrupp. Henrik har långvarig erfarenhet av rådgivning inom media och sport, t.ex. i samband med tvister om sändningsrättigheter.
Jakob Lundström är advokat på Advokatfirman Lindahl med särskild inriktning på EU- och konkurrensrätt.