Marie Karlsson Tuula, docent och lektor i civilrätt vid juridiska institutionen på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

LÄS MER

»

HD-beslut

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Det är onekligen en intressant diskussion som förs i målet beträffande tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap. 7 § konkurslagen. Enligt bestämmelsen ska en gäldenärs egen uppgift om att bolaget är på obestånd godtas om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. En gäldenärs egen uppgift får således en bevisbetydelse. Det är bolagets styrelse eller bolagstämman som ska besluta om ett bolag ska ansöka om att försättas i konkurs enligt 8 kap. 4 § aktiebolagslagen. Detta ska inte kunna göras en enskild firmatecknare.

Lindskog föreslår, i sitt tillägg, en nyordning att tingsrätterna, för det fall det är en firmatecknare som ansöker om konkurs, begär in ett styrelseprotokoll för att styrka att det är styrelsens mening att de anser sig vara på obestånd och därmed ansöker om konkurs enligt 2 kap. 7 § konkurslagen. Lindskog framhåller att rättsordningen inte bör godta att konkursinstitutet missbrukas av den som befinner sig i en ägartvist i ett aktiebolag. 

Bestämmelsen 2 kap. 22 § konkurslagen är tillämplig när ett konkursbeslut överklagas av ett bolag med påstående om bristande befogenhet hos den ställföreträdare som har ansökt om konkurs eller som har medgett en borgenärs konkursansökan. I målet hade styrelsen inte försökt att få konkursbeslutet upphävt enligt 2 kap. 22 § konkurslagen genom att visa att bolaget inte var på obestånd. Överklagandet avslogs därför av Högsta Domstolen.

I avgörande deltog fem justiteråd och två av dem var skiljaktiga som framhöll att bristen på behörig firmatecknare hade uppmärksammats redan i hovrätten och att målet därför skulle återförvisas dit.

I målet, Ö 298-12, hade ett företag D försattes i konkurs den 2 augusti 2011. Tingsrättens beslut grundades på en ansökan undertecknad av CGCB. I ansökan angavs att aktiebolaget var på obestånd. Av ett registreringsbevis framgick att CGCB var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och styrelseledamöterna var för sig. Bolaget, företrätt av de två övriga styrelseledamöterna HT och GT, överklagade konkursbeslutet och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas. Hovrätten avslog överklagandet. Bolaget fick prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Styrelsledamöterna gjorde gällande att CGCB saknade behörighet att företräda bolaget sedan denne utträtt ur styrelsen. Styrelsen i aktiebolaget hade inte fattat något beslut om att en konkursansökan skulle inges till tingsrätten. Styrelseledamöterna angav också att aktiebolaget ingalunda var på obestånd. De kunde betala sina skulder allt eftersom de förföll till betalning. Av utredningen framgick inte annat än att CGCB vid tiden för konkursansökan var styrelseledamot och firmatecknare i nu aktuellt aktiebolag. Enligt 11 kap. 2 § 2 st. RB förs ett bolags talan av dess ställföreträdare. Behörigheten överensstämmer med att för ett bolags räkning ingå avtal och vidta andra sådana för bolaget bindande rättshandlingar. Behörigheten att företräda ett aktiebolag tillkommer i första hand på dess styrelse enligt 8 kap. 35 § aktiebolagslagen. Om en styrelse består av flera personer har en enskild styrelseledamot i denna sin egenskap inte någon rätt att företräda bolaget. Styrelsen får dock enligt 8 kap. 37 § bemyndiga en styrelseledamot , den verkställande direktören eller någon annan att företräda och teckna dess firma en s.k. särskild firmatecknare. Den enskilde firmatecknares behörighet sammanfaller i princip med styrelsens(fotnot 1).

Av utredningen i målet framgick att CGCB vid tiden för konkursansökan var styrelseledamot i aktiebolaget D. Vid tidpunkten när konkursansökan inlämnades var CGCB alltjämt firmatecknare och behörig att själv begära att bolaget skulle försättas i konkurs. Enligt 2 kap. 7 § konkurslagen ska en uppgift  om att bolaget D var på obestånd godtas av rätten om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.  Detta innebär att tingsrätten i allmänhet inte ska ifrågasätta gäldenärens uppgift om att hon eller han är på obestånd. Om gäldenären är ett bolag och det före beslutet framkommer att det  råder delade meningar inom styrelsen om att bolaget är på obestånd, bör dock tingsrätten i regel pröva särskilt om gäldenären verkligen är på obestånd(2).

Tingsrätten saknade dock information om att det ej rådde samstämmiga meningar i bolagets styrelse. Tingsrättens handläggning var därmed riktig. Ett beslut om att ett aktiebolag ska försättas i konkurs ska fattas av bolagstämman eller av styrelsen. Att någon är firmatecknare innebär inte att han eller hon också har befogenhet att för bolagetsräkning ansöka om att försätta bolaget i konkurs(3). CGCB har därmed överträtt sin befogenhet när han ansökte om att försätta bolaget i konkurs.

Frågan är dock vilken verkan som ska tillmätas denna omständighet när den aktualiseras vid överklagande av ett konkursbeslut. Enligt 2 kap. 22 § konkurslagen får en konkursansökan inte återkallas sedan beslut om konkurs har meddelats. Bestämmelsen har bl.a. tillkommit för att en gäldenär och konkurssökande borgenär inte i samförstånd efter konkursbeslutet ska komma överens och därmed omintetgör eventuell möjlighet till återvinning. 2 kap. 22 § ger dock gäldenären möjlighet att i högre instans få beslutet om konkurs hävt om gäldenären kan visa att han är solvent(4). För att aktiebolaget D ska få sin konkurs upphävd krävdes att bolaget i hovrätten visat att de inte är på obestånd. Av skäl som hovrätten har anfört hade så inte skett. Överklagandet avslogs därför.

Två av ledamöterna var skiljaktiga. De ansåg att bestämmelsen 2 kap. 22 § konkurslagen inte var tillämplig i ett fall som detta. De framhöll bl.a. att en behörig firmatecknare hade lämnat in en konkursansökan men att något ställningstagande från bolagets styrelse eller bolagstämman om bolagets insolvens inte hade skett. Om denna brist upptäckts vid tingsrätten hade det lett till att tingsrätten hade gjort en prövning av bolagets insolvens. Det talar för att bristen, när den upptäcktes i hovrätten, borde ha lett till att en sådan prövning sker där. Hovrättens beslut ska därför undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för vidare handläggning. 

Lindskog tillägger för egen del:

I ett konkursärende har tingsrätten att pröva om gäldenären är insolvent. Det hänger samman med att en konkurs inte sällan är värdeförstörande och det ligger i borgenärskollektivets intresse att förhindra en obehövlig konkurs. Det finns i sammanhanget anledning att peka på att en enskild borgenär kan ha ett intresse av att gäldenären försätts i konkurs trots att något obestånd inte föreligger enligt 1 kap. 2 § konkurslagen. När gäldenären är ett bolag kan på motsvarande sätt en aktieägare eller en styrelseldamot ha ett sådant intresse.

Eftersom insolvensfrågan är indispositiv får domstolen när en borgenär ansöker om konkurs och gäldenären vitsordar borgenärens obeståndspåstående, inte lägga vitsordandet till grund för sitt beslut på samma sätt som när gäldenären i ett mål om betalning medger betalningsskyldighet. Gäldenärens inställning till frågan om han är på obestånd har dock bevisverkan. Om en gäldenär uppger att denne är på obestånd ska den uppgiften läggas till grund för konkursbeslutet. Dock bör rätten undersöka så att det inte föreligger några oegentligheter. Av förarbetena till 2 kap. 7 § konkurslagen framgår att till grund för en konkursansökan ligger ett styrelsebeslut där styrelseledamöterna kan ha olika uppfattningar om bolaget ska anses vara på obestånd(5). Det faktum att bolaget med stöd av ett majoritetsbeslut har intagit den rättsliga positionen att obestånd är för handen ska inte läggas till grund för ett konkursbeslut.

Det förhållandet att en minoritet har haft en avvikande uppfattning i obeståndsfrågan är ett särskilt skäl för domstolen att göra en mer djupgående bedömning av obeståndsfrågan utan att därvid tillmäta bolgets erkännande något bevisvärde. Av det förhållandet att en firmatecknare helt saknar beslutskompetens i och för bolaget (beslut i ett aktiebolag kan i princip bara fattas av beslutsorganen, som är bolagstämma, bolagsstyrelse och den verkställande direktören) följer att hans inställning till frågan om gäldenärsbolagets obestånd vid tillämpligningen av bestämmelsen i 2 kap. 7 § konkurslagen inte ska tillmätas någon bevisbetydelse. Det avgörande är styrelsens uppfattning.

I betraktande av det samt i ljuset av att obeståndsfrågan är indispositiv och att bolagets inställning till sitt obestånd har karaktär av bevismedel, låter det sig diskuteras, om inte tingsrätten när bolaget företräds av någon annan än styrelsen eller den som styrelsen har befullmäktigat  att företräda bolaget i konkursärendet, bör ha viss utredningsskyldighet beträffande ett påstående om ett bolag anser sig vara på obestånd. Det bästa bevismedlet för styrelsens inställning är ett styrelseprotokoll. Genom en ordning innebärande att bolagets ekonomiska ställning ska visas genom ett styrelseprotokoll, när bolaget inte företräds av styrelsen eller ett av denna befullmäktigat ombud, får domstolen klarhet i om styrelsen är enig i sin uppfattning eller om det föreligger sådan oenighet som bör föranleda att ett erkännande inte tillmäts någon bevisbetydelse.

Till det kommer att denna nyordning minskar kuppartade aktioner vid tvist mellan olika intressenter i aktiebolaget. Det måste således hållas i minnet att när som, i nu aktuellt fall, en firmatecknare utnyttjat sin representationskompetens till att söka bolaget i konkurs trots att han inte har stöd för det i något styrelsebeslut är inte sällan förklaringen att en ägartvist pågår. Rättsordningen bör inte godta att konkursinstitutet missbrukas av den som i en sådan tvist menar sig få en fördel av att bolaget försätts i konkurs. Mot bakgrund av det anförda menar jag att tingsrätten av firmatecknaren borde ha begärt att han gav in ett styrelseprotokoll varav styrelsens och därmed bolagets uppfattning kommit tilll uttryck. Att tingsrätten inte gjorde det kan dock inte betraktas som så felaktigt att den utgör domvilla.   

(1) Se NJA 1995 s. 437.

(2) Se prop. 1975:6, s. 117.

(3) Se prop. 1975:6, s. 117 och 8 kap. 4 § aktiebolagslagen.

(4) Se prop. 1975:6, s. 185.

(5) Se prop. 1975:6, s. 117.

---------------------------------------------------

Marie Karlsson Tuula är docent och lektor i civilrätt vid juridiska institutionen på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet