Bli kund Annonsera
torsdag 28 mars 2024
Mitt i juridiken
Mitt i juridiken
Läs direkt!
Publicerad: 15 juni 2012,

Quick-resningsbesluten kan få märkliga civilprocessuella följder

Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, har beviljats resning beträffande fem mord. Rörande tre av dem har resning beviljats även i skadeståndsdelen, trots att Bergwall medgav skadeståndsanspråken vid de ursprungliga rättegångarna. Detta kan starkt ifrågasättas, anser jur.kand. Benjamin O. J. Boman.

Orubblighetsprincipen i korthet

En viktig allmän rättsprincip är principen om res judicata (orubblighetsprincipen), att en avdömd sak, dvs. en sak som avgjorts genom en dom, ett beslut eller ett utslag som har vunnit laga kraft, inte får tas upp till prövning igen (se 17: 11 rättegångsbalken, RB).  Paradoxalt nog kan det konstateras, att det förefaller viktigast att materiellt felaktiga civilrättsliga domar står fast, eftersom domarna annars inte skulle bereda parterna någon trygghet och därmed ingen frihet i sitt handlingssätt efter domen (t.ex. beträffande dispositionen av deras penningar); en part måste ju kunna lita på att en tvist slits slutligt genom en lagakraftvunnen dom, och inte kan bli föremål för upprepade processer. Omprövning av materiellt korrekta domar skulle dock förmodligen leda till samma resultat (jfr Ekelöf et al, Rättegång III, 6 uppl., s 105ff). Ett undantag från principen är det extraordinära rättsmedlet resning (RB 58), vilket i regel innebär att ”målet åter skall tas upp vid den domstol, som sist dömt i målet” (58:7), om vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda (se 58:1-3). Om en skadeståndsfråga har avgjorts i ett brottmål, gäller reglerna för resning i tvistemål i denna del; om resning beviljas i ansvarsfrågan får resning dock beviljas i målet i övrigt, utan hinder av dessa regler, enligt 58:9. Bestämmelsen synes vara fakultativ (jfr NJA 1994 s 620, där resning beviljades i påföljdsdelen men inte i skadeståndsdelen, enär skadeståndsbedömningen inte torde ha påverkats av den omständighet som påverkade påföljdsbedömningen).

Dispositionsprincipen, medgivanden och erkännanden

När ett skadeståndsanspråk handläggs inom ramarna för ett brottmål, har två mål – brottmålet och det civilrättsliga skadeståndsmålet – kumulerats, dvs. slagits samman, jämlikt 22:1 RB. Även andra omständigheter, än de som omfattas av gärningsbeskrivningen (dvs. de rekvisit som konstituerar brott) i brottmålet, får då anföras till stöd för skadeståndstalan (NJA 1994 s 306). Om rätten finner att åtalet ska ogillas, kan skadeståndstalan fortfarande bifallas på civilrättslig grund (22:7 RB), t.ex. då rätten funnit att en gärning visserligen har begåtts men inte begåtts uppsåtligen (jfr NJA 1955 s 212).

Mål om skadestånd är i regel dispositiva tvistemål, dvs. tvistemål där förlikning om saken är tillåten Då gäller den s.k. dispositionsprincipen.  Principen, som har sin grund i avtalsfriheten, innebär ”att en part genom vissa ensidiga processhandlingar kan bestämma hur en domstol skall handlägga och pröva ett mål” (Heuman , Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och processuella regler skall tillämpas?, JT 2011-12/2, s 340). Om t.ex. parterna är överens om något, bör det inte underställas domstols prövning (jfr 17:3 RB). Detta torde i viss mån sammanhänga med synen på tvistemål som konfliktlösning (jfr Ekelöf, Rättegång I, 8 uppl., s 28). I enlighet med dispositionsprincipen skall en kärandes yrkande bifallas utan någon sakprövning om svaranden medger yrkandet (42:18 2 p. RB). Domstolsverkets tvistemålshandbok anger att medgivandet måste ”vara klart och otvetydigt” (se härom bl.a. NJA 2003 C 53, där medgivandet var förenat med ”ett icke uppfyllt villkor” och därför ej beaktades av HD). Ett medgivande kan dock fritt återkallas i den instans där det gjorts, eftersom det blott är en processhandling, dvs. bindande endast i processen (NJA 1980 s 56). En återkallelse av ett medgivande gjort först i högre instans kan beaktas ”endast om det föranletts av alldeles speciella omständigheter” (NJA 1981 s 780). Ett medgivande av en skadeståndstalan gäller även om talan förs inom förfarandet för ett brottmål, dvs. ”om den tilltalade medger målsägandens skadeståndsyrkande [ska detta] bifallas enbart på grundval av medgivandet” (Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s 187). Samma regler tillämpas om käranden skulle efterge sitt käromål; då ska dom meddelas mot denne.

Om en part erkänner en omständighet (rättsfaktum eller bevisfaktum), och saken är sådan varom förlikning är tillåten, ska erkännandet gälla mot parten (35:3 RB), om det inte är uppenbart oriktigt (NJA II 1943, s 447). Att en omständighet är ostridig mellan parterna, dvs. att parterna är överens beträffande omständigheten, betyder inte ”att rätten är tvungen att anse det ostridiga sant, utan endast att det ostridiga i dispositiva mål ska läggas till grund för domen. Erkännandet är sålunda bindande oavsett anledningen till att det framställs” (Ekelöf och Boman, Rättegång IV, 6 uppl., s 50). "Domstolen skall inte och får inte i sak pröva huruvida det påstådda faktumets existens har tillräckligt starkt stöd i bevisning för att anses vara styrkt", framför professor Peter Westberg (utlåtande 2009-05-19 i HD:s mål T 2314-09 [NJA 2010 s 643], s 6), som tillägger att en sakprövning av en erkänd omständighet, vilken får till följd att erkännandet frångås, innebär ett grovt rättegångsfel som påverkat målets utgång (a a, s 8). I ett brottmål där brottet erkänns torde dessa regler kunna innebära att en tilltalad på grund av sitt erkännande kan åläggas skadeståndsskyldighet även om han bestrider skadeståndsyrkandet (se minoriteten i NJA 2001 s 687 II), eller rentav kan åläggas skadeståndsskyldighet på grund av sitt erkännande i ansvarsfrågan och/eller medgivande i skadeståndsfrågan även om åtalet ogillas (jfr 22:7 RB, nyssnämnda mål och nedan).

Några rättsfall om medgivanden

Angående det sistnämnda förhållandet kan följande praxis tas upp.

I NJA 1981 s 1129 hade en person åtalats för ett brott, bestritt ansvar för brottet men medgett ett särskilt anspråk vilket tingsrätten uppfattade som ett enskilt anspråk, nämligen borttagande av ett av honom uppsatt stängsel. Åtalet, som avsåg egenmäktigt förfarande, ogillades, men den åtalade förpliktades, vid vite, att ta bort en viss del av stängslet. Domen vann laga kraft. Den frikände ansökte om resning beträffande vitesföreläggandet och anförde att tingsrättens rättstillämpning uppenbarligen stred mot lag. HD fann att tingsrätten ”ägt att pröva anspråket, trots att den åtalade gärningen befanns inte vara straffbar, och att därvid bifalla anspråket på grund av [den tilltalades] medgivande”. Resningsansökningen avslogs.

I Halmstad tingsrätts mycket omfattande deldom meddelad 2008-11-25 avseende målen nr. B 561-06, B 2182-05, B 506-08 och B 1207-08 förekom en man som medgett ansvar för (en icke åtalad) misshandel, och även medgett att utge skadestånd med ett visst belopp. Till saken hör att mannen var åtalad för en betydligt grövre misshandel av samme målsägande, begången samma dag. Tingsrätten fann att mannens erkännande inte stöddes av den övriga utredningen, och att ett möjligt motiv till erkännandet skulle kunna vara att mannen ville förklara förekomsten av målsägandens blod på sina kläder. Mannen fälldes inte till ansvar för den påstådda misshandeln, men skulle "till följd av sitt förbehållslösa medgivande" utge skadestånd, "trots utgången i ansvarsdelen".

I Södertörns tingsrätts mål B 11361-09 (avdömt 2009-12-10) hade en man erkänt ett rån, och (partiellt) medgett skadeståndsyrkandena från målsägande och försäkringsbolag. Tingsrätten ansåg att det inte kunde anses styrkt att mannen, som brukade droger vid tidpunkten för brottet och långt därefter hade erkänt detsamma, faktiskt hade utfört rånet. Åtalet ogillades, men eftersom medgivanden är ”civilrättsligt bindande” (!) förpliktades mannen utge de medgivna beloppen.

Att ett enskilt anspråk bifalls på grund av medgivande trots utgången i ansvarsfrågan, förefaller vara fast praxis – se bl.a. Östersunds tingsrätts dom 2011-02-07 i mål B 3166-10, där en person som frikänts från ansvar för försök till stöld, likväl jämlikt sitt medgivande förpliktades utge ersättning för ett förstört hänglås, ”då målet i denna del är dispositivt”, samt Sundsvalls tingsrätts dom 2011-05-13 i mål nr. B 2353-10, där en person friades från snatteri avseende viss egendom men medgav yrkandet att målsäganden skulle äga bättre rätt till egendomen, något som bifölls.

Det förhåller sig emellertid inte så, att ett medgivande alltid kan uppfattas som bindande oavsett alla omständigheter. Stundom är ju medgivandena i sig villkorade (se t.ex. Linköpings tingsrätts dom 2012-06-01 i mål nr. B 5091-11, där den tilltalades medgivande var förenat med villkoret att skadeståndsskyldigheten var solidarisk om även en annan tilltalad dömdes för gärningen). Ett rättfall som väl snarast anmodar domstolarna att i vissa fall företa erforderlig processledning, men även berör medgivanden, är NJA 1976 s 504. I fallet hade en tilltalad, som företräddes av advokat, "utan uttryckligt förbehåll" medgivit en skadeståndtalan som grundade sig på ett åtalat brott. Åtalet mot honom ogillades, men han förpliktades ändå utge skadeståndet. Hovrätten fann medgivandet vara bindande. HD fann det "naturligt" att den tilltalade medgett skadeståndsskyldighet för det fall att åtalet bifölls (vilket han uppgett att han avsett att göra), men att det inte "förebragts något rimligt skäl" för att han skulle ha medgett att betala skadestånd "oavsett utgången av åtalet". HD ansåg att det, trots att den tilltalade hade ombud, för tingsrätten borde ha "framstått som i hög grad tvivelaktigt" om medgivandet skulle gälla även om åtalet ogillades, och menade sålunda att medgivandets innebörd borde ha klarlagts. HD undanröjde underrätternas domar i skadeståndsdelen och återvisade målet till tingsrätten i denna del. En liknande utgång nåddes i NJA 1999 s 260, som dock gällde vad som fick uppfattas som ”ett villkorat medgivande av skadeståndstalan”.

NJA 1969 s 64 var ett mål om äktenskapsskillnad, och torde därför ha varit indispositivt. I målet hade en kvinna medgett att utge skadestånd till sin (f.d.) make. Kvinnan hade under äktenskapet varit otrogen mot mannen, och skadeståndsuppgörelsen hade träffats med anledning av en bestämmelse i den då gällande giftermålsbalken. Domen vann laga kraft. Kvinnan upptäckte sedan att även mannen hade varit otrogen – detta med en kvinna som fött hans barn – och sökte resning i skadeståndsdelen. Hon anförde att mannens egen otrohet skulle ha inverkat på så sätt att hans krav på skadestånd helt hade avvisats eller skadeståndet bestämts till ett väsentligt lägre belopp, om omständigheten varit känd för henne, eftersom mannen ”på grund av sitt eget förhållande icke kunde anses grovt kränkt”. HD fann att de nya omständigheterna, som inte motsagts av mannen, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i det avgjorda målet, och beviljade resning i skadeståndsdelen.

Resningsbesluten i Quickfallen

Sture Bergwall, som tidigare hette Thomas Quick, dömdes 1994 – 2001 av olika tingsrätter för åtta mord. Han hade erkänt samtliga påstådda gärningar. År 2008 återtog han sina erkännanden, och då påbörjades processen att söka resning av morddomarna. Resning har till dags dato beviljats vad avser fem av morden, och har sökts (av åklagare) beträffande ytterligare ett mord, och även gällande de kvarvarande två morden (vilka begicks vid samma tillfälle) väntas resning snart vara sökt.

Att en dömd person har återtagit sitt erkännande utgör inte skäl för resning ens ”då domen väsentligen grundats på erkännandet” (NJA 1995 s 187). Bergwall har beviljats resning med stöd av den s.k. tilläggsbestämmelsen i 58:2 4 p. RB in fine, som stipulerar att resning ska beviljas ”om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas [vilket avser omständigheter och bevis som inte tidigare har förebringats] och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts”. Hovrätterna, som har beaktat nämnda NJA 1995 s 187, har funnit att, genom de i målet åberopade omständigheterna, tvivel har väckts om Bergwalls skuld.

I två av de fyra av resningsbesluten har hovrätterna även prövat frågan vilken betydelse Bergwalls medgivanden skulle tillmätas (i de andra två andra målen synes skadestånd ej ha yrkats av målsägandena). Båda hovrätterna har rest tingsrätternas domar även i skadeståndsdelen.

Hovrätten för Nedre Norrland har i beslut 2012-01-18 i mål nr. Ö 889-11 uttalat följande: "Sture Bergwall medgav målsägandenas skadeståndsanspråk. Eftersom en förutsättning för medgivandet var Sture Bergwalls erkännande bör resning beviljas i både ansvars- och skadeståndsdelen." Målsägandena hade i resningsärendet förklarat att de inte motsatte sig resningsansökan. Rätten hade dock att göra en egen prövning av resningsfrågan, detta alldenstund parter ej torde kunna avtala bort reglerna om domars rättskraft (se 17:11 3 st. och 30:9 RB).

I Svea hovrätts beslut 2012-04-05 i mål nr. Ö 3085-11, som omfattade två mord, noterades att målsägandena genom sitt ombud hade gjort gällande att Bergwall skulle stå fast vid sina tidigare lämnade förbehållslösa medgivanden. Hovrätten uttalade att Bergwall, såvitt kunde utläsas, "visserligen medgett skadeståndsanspråken", men att tingsrätten inte ”förefaller” ha lagt hans medgivande till grund för utgången i skadeståndsdelen. ”Under sådana förhållanden och då resning ska beviljas i ansvarsdelen framstår det som rimligt att bevilja resning även i skadeståndsdelen” skrev rätten. Tingsrättens korta formulering i skadeståndsdelen var: "Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är Thomas Quick skyldig att utge skadestånd till målsägandena. Han har medgett att utge de yrkade skadestånden." (Falu tingsrätts dom 2000-06-22 i mål nr. B 1548-99, s 14).

Nedan skall endast beaktas hovrätternas uttryckliga skrivningar, och inte hypotetiska motiv man kan tänka sig att hovrätterna kan ha haft för att nå sina avgöranden i de aktuella målen. Erinras kan om att lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning, gäller avtal och inte ensidiga rättshandlingar (se AD 1991 nr 17).

Sammanfattning av rättsläget och diskussion om hovrätternas beslut

Hovrätternas beslut ger intrycket att Bergwalls medgivanden inte skulle tillerkännas någon betydelse. Denna inställning förfaller mycket märklig. I fråga om skadeståndet är den tilltalade i ett brottmål fri att göra de medgivanden och erkännanden hon eller han finner lämpliga, och dessa ska ligga till grund för domen i målet. Denna del av domen måste ju betraktas som civilrättslig. Som nämnts ovan utgör medgivandet en bindande processhandling, som i regel inte kan återtas i högre rätt. Vissa undantag från principen att medgivanden är bindande finns då medgivandena är villkorade (t.ex. NJA 2003 C 53), eller får anses vara det implicit (t.ex. NJA 1999 s 260 och NJA 1969 s 64). De synes dock alltid vara bindande då de är förbehållslösa, vilket de rimligen i regel är då den åtalade gärningen har erkänts. Huruvida ett medgivande eller ett erkännande av en omständighet (t.ex. att man vållat en viss skada) har någon grund i verkligheten, ska ju, som Westberg påpekar, överhuvudtaget inte prövas av rätten, avseende den civilrättsliga delen av målet. Det varken kan eller får utredas av den dömande instansen, huruvida medgivandet eller erkännandet är att betrakta som materiellt riktigt. Om någon erkänt ett brott och medgett enskilda anspråk, men frikänns från ansvar, gäller ändå medgivandet beträffande de enskilda anspråken, vilket ovan anförda rättsfall – särskilt NJA 1981 s 1129 – tydligt visar. Detta framgår indirekt även av lagen, som ju anger att ett skadeståndsyrkande må prövas även om ansvarstalan ogillats (22:7 RB; se Ekelöf, Rättegång II, s 186f).  Någon direkt avhängighet, mellan att ett åtal bifalles och att skadestånd utgår, föreligger följaktligen inte, även om skadeståndsbedömningen inom ramarna för ett brottmål i praktiken oftast är avhängig bedömningen i ansvarsfrågan (delvis på grund av skadeståndstalans grundande på den brottsliga gärningen och eftersom tillämpning av skadeståndsbestämmelserna understundom – se t.ex. 2:3 skadeståndslagen, om kränkningsersättning – är beroende av att en brottslig gärning kan konstateras).

Hovrättens för Nedre Norrland beslut framstår som besynnerligt i det att rätten konstaterar att Bergwalls erkännande i sig inte medför att resning bör beviljas i ansvarsdelen, men likväl menar att medgivandet inte bör vara bindande eftersom erkännandet av brottet var ”en förutsättning för medgivandet”. Det kan inledningsvis konstateras att erkännandet av den skadegörande gärningen (här ett påstått mord) i sig torde böra anses ha varit civilprocessuellt bindande enligt 35:3 RB. Det synes dessutom märkligt att hovrätten överhuvudtaget tillåter sig att pröva vad som utgjort ”en förutsättning för medgivandet” när tingsrätten själv har varit processuellt förhindrad att göra den bedömningen. Den tilltalade kan ju genom sitt medgivande förklara sig villig att utge skadestånd oavsett utgången i ansvarsfrågan, t.ex. på grund av ett upplevt moraliskt ansvar för att målsäganden blir erforderligt kompenserad, eller av något annat skäl som inte har direkt med det straffrättsliga ansvaret för brottet att göra (jfr rånfallet ovan). Vidare förefaller det besynnerligt att erkännandet av sakomständigheterna i sig, dvs. att Bergwall vållat gärningen och därför är skadeståndsskyldig, skulle bli civilprocessuellt plötsligt ogiltigt, endast på grund av att det efter många år återtagits. Hållningen att ett återtaget erkännande av ett brott skulle innebära att ett medgivande avgivet i samma process skulle bli ”retroaktivt ogiltigt”, förefaller alls inte hållbar. Och varför skulle en sådan hållning begränsas att gälla endast i brottmål? Inställningen torde innebära att en svarandes senare återkallelse avseende ett erkännande av någon betydelsefull omständighet (t.ex. att svaranden vållat käranden en viss skada, eller att detta gjordes av vårdslöshet) skulle utgöra en självständig resningsgrund, även då ett skadeståndsyrkande medgivits. Ett återtagande av en processhandling, som gjorts efter processen, torde ju alltid utgöra en ”ny omständighet”, i någon mening, och det är ju i regel självklart att målet hade fått en annan utgång om processhandlingen, såvitt rör medgivanden och erkännanden, inte hade gjorts. Det klart orimliga i hovrättens bedömning av medgivandets ickebetydelse kan illustreras med följande exempel:

X väcker civilrättslig talan mot Y och yrkar att Y ska utge kränkningsersättning med anledning av förtalsbrott. Stämning utfärdas mot Y. Y skriver då till tingsrätten att hon erkänner att hon förtalat X och medger att betala ersättningen. Tingsrätten lägger då kvickt Y:s medgivande till grund för domen i målet, och den vinner laga kraft. Y utger skadestånd. Om då Y sedermera skulle återta sitt erkännande av förtalsbrottet (t.ex. under påstående att det egentligen var någon annan som i Y:s namn publicerat de förtalande uttalandena om X), ger Quickhovrättsbeslutet intrycket att hon skulle kunna påräkna resning, eftersom erkännandet av brottet skäligen skulle kunna anses vara ”en förutsättning för medgivandet”. Resning beviljas sålunda och Y vinner processen, och X måste, trots att viss tid har gått (här beaktas dock fristen i 58:4 2 st. RB, vilken inte gäller vid resning till den tilltalades fördel i brottmål) sedan han fick ersättningen av Y, ge åter det han har fått från henne (här bortses från frågor om condictio indebiti). En sådan ordning skulle utgöra ett alltför ingripande undantag från orubblighetsprincipen, och skulle kunna verka mycket menligt på tryggheten för parterna. Y kan ju i det aktuella exemplet helt enkelt inledningsvis ha velat få processen ur världen genom att medge talan och erkänna det påstådda förtalet, något som domstolarna i så fall måste låta henne göra utan att bedöma det skäliga häri, och utan att tillåta henne att sedermera ändra sig efter att domen vunnit laga kraft mot henne.

I det andra hovrättsbeslutet, av Svea hovrätt, har hovrätten tagit fasta på tingsrättens exakta ordalag då skadeståndsskyldigheten fastslogs. Att tingsrätten härvidlag tog ”hänsyn till utgången i ansvarsdelen” ansågs innebära att tingsrätten inte lagt medgivandena till grund för utgången i skadeståndsfrågorna. Denna bedömning framstår som klart underligt, enär tingsrätten tydligt, direkt efter konstaterandet att Bergwall ”med hänsyn till utgången i ansvarsdelen” var skadeståndsskyldig, även noterar att Bergwall ”medgett att utge de yrkade skadestånden”. Det är mycket svårt att här finna någon indikation på att tingsrätten skulle ha avsett att medgivandet saknade rättslig betydelse. För övrigt var tingsrätten, oavsett sin formulering, processuellt bunden av medgivandet, och att bortse från detta skulle ha utgjort ett rättegångsfel (jfr 17:3 RB). Den rimligaste tolkningen av tingsrättens dom i det aktuella målet kan rimligtvis inte vara att tingsrätten gjort sig skyldig till rättegångsfel genom att åsidosätta dispositionsprincipen, utan borde vara att medgivandet faktiskt beaktades. Detta stöds också av att någon bedömning av skäligheten i de yrkade beloppen överhuvudtaget inte gjordes av rätten (jfr 35:5 RB), utan beloppen godtogs till synes utan prövning. Vidare förefaller det stundom förekomma att domstolarna i sina domar skriver att en tilltalad ”med hänsyn till utgången i ansvarsdelen” är skadeståndsskyldig, även när brottet är erkänt och/eller skadeståndsyrkandet medgivet (se t.ex. Vänersborgs tingsrätts dom 2010-03-24 i mål B 2378-08, s 21 och Örebro tingsrätts dom 2012-04-26 i mål nr. B 1484-12), liksom det förekommer att domstolar instämmer även i ostridiga förhållanden. "Hovrätten delar tingsrättens bedömning, och det är därtill ostridigt, att det aktuella inlägget om [käranden] är sådant att det i sig utgör förtal" framför Göta hovrätt i dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10; instämmandet är utan mening men framfördes likväl. Svea hovrätts bedömning i resningsärendet framstår, med hänsyn till det nu framförda och till det som framförts om funktionen med medgivanden och domars orubblighet, som alltför liberal.

Av allt det som sagts ovan dras slutsatsen, att hovrättens avgöranden i skadeståndsdelarna torde böra uppfattas som oriktiga och inte bör tillmätas värde såsom prejudikat. Skulle de betraktas som vägledande kan detta få orimliga följder, som att ett efter sakens avgörande gjort återtagande av ett erkännande enligt 35:3 eller ett medgivande enligt 42:18 2 p. RB skulle utgöra en självständig resningsgrund, detta trots att någon som frikänts trots sitt erkännande av ett brott ändock är bunden av ett medgivande i skadeståndsdelen. Att den som förpliktats betala skadestånd på grund av sitt medgivande eller civilprocessuellt bindande erkännande av någon viktig omständighet, sedermera återtar sitt förbehållslösa medgivande eller sitt erkännande, när domen väl vunnit laga kraft, borde inte skäligen kunna tillmätas någon verkan i resningshänseende. Ett möjligt undantag skulle kunna vara att motparten svekligen förlett en part att göra ett medgivande (jfr NJA 1969 s 64), men så bör rimligtvis inte kunna vara fallet när en tilltalad medvetet erkänt ett grovt brott. Inga indikationer finns på att målsägandena i de nu aktuella fallen skulle ha förmått Bergwall att göra de i målet gjorda medgivandena och erkännandena. Att resning beviljats i ansvarsdelen borde inte i sig tillerkännas någon verkan för skadeståndsdelen, emedan intresset av orubblighet är betydligt starkare i civilrättsliga mål (se om materiellt felaktiga domar ovan) än i mål om ansvar på grund av brott. En svarande eller målsägande skall inte behöva finna sig i återkrav som grundar sig endast på att käranden/den tilltalade har ångrat sin tidigare gjorda processhandling.

Jur.kand. Benjamin O. J. Boman

Jag vill ha daglig bevakning av juridiska
nyheter från InfoTorg Juridik.
 
E-post: 
 
 
 
OBS! Om du loggar in kan du lägga upp ett
personligt urval för ditt Nyhetsbrev.
 
Logga in och lägg upp ett Nyhetsbrev.




 
» Logga in automatiskt