Edition av handlingar i skiljetvister
I civil law-länderna är utgångspunkten att varje part har ansvaret för att samla in den bevisning som denne behöver. Endast i vissa situationer finns det möjlighet att utverka domstolens bistånd att avtvinga motparten och tredje man information genom edition. I common law-länderna är utgångspunkten att obalansen mellan parterna avseende bevisning och informationstillgång ska jämnas ut genom utväxling av information. Utväxlingen av information omfattar även sådana handlingar som är oförmånliga för den ena parten och som på ett avgörande sätt kan hjälpa motparten. Intresset av att uppnå ett materiellt riktigt avgörande står i förgrunden.
Högsta domstolen har i ett beslut förra året (NJA 2012 s 289) förklarat att domstol inte ska ompröva skiljemännens bedömning av bevisvärdet av det begärda materialet vid edition. Det är därmed klarlagt att skiljemännen har möjlighet att relativt fritt bedöma behovet och lämpligheten av edition. Särskilt i skiljeförfaranden med internationell anknytning kan skiljemännen utnyttja utrymmet till att välja kompromisslösningar och därigenom överbrygga motsättningar som beror på avsevärda skillnader mellan rättskulturer då det gäller informationsutbyte och bevisning.
Oftast löses de editionsfrågor som uppkommer inom ramen för ett skiljeförfarande utan domstols inblandning. Part i skiljeförfarandet kan framställa en begäran till skiljemännen om att motparten eller tredje man ska överlämna viss handling. Skiljemännen gör en diskretionär prövning av om handlingen har betydelse som bevis och kan därefter anmana motparten eller tredje man att inom viss tid överlämna den aktuella handlingen. Det saknas direkt tillämpliga regler som preciserar vad skiljemännen ska beakta vid den diskretionära prövningen. Vid internationella skiljeförfaranden ger emellertid artikel 3 i de s.k. IBA Rules on the Taking of Evidence in International Arbitration vägledning avseende bl.a. kraven på beskrivning av de handlingar som yrkandet avser och angivande av på vilket sätt de begärda handlingarna har betydelse i skiljemålet. Vid inhemska skiljeförfaranden ger 38 kap. 2 § rättegångsbalken vägledning för skiljemännens bedömning. Ofta löses frågorna om edition genom att motparten eller tredje man efterkommer skiljemännens anmodan. Om motparten eller tredje man vägrar att frivilligt följa skiljemännens uppmaning kan parten efter tillstånd av skiljemännen enligt 26 § lagen om skiljeförfarande vända sig till domstol för att få ett sanktionerat editionsföreläggande utfärdat. Enligt 26 § lagen om skiljeförfarande ska skiljemännen lämna tillstånd till ansökan om de anser att åtgärden är befogad med hänsyn till utredningen.
I det ovan nämnda beslutet från Högsta domstolen invände motparten att den handling som skiljemännen gav part tillstånd att ansöka om edition av saknade bevisvärde. Motparten hävdade att syftet med editionsyrkandet inte var att parten skulle få bevisning för de omständigheter som åberopades i skiljemålet utan att syftet var att få tillgång till handlingar som kunde lämna upplysningar om hur talan lämpligen borde utformas, det vill säga det var fråga om s.k. fishing expeditions. Motparten invände även att handlingen som editionsyrkandet avsåg innehöll yrkeshemligheter.
Högsta domstolen förklarade i sitt beslut att bevisvärdet av det material som editionsyrkandet avsåg avgörs av skiljenämnden, som bäst känner till skiljetvisten och dess omfattning och därmed kan avgöra det eventuella bevisvärdet. Med andra ord ska inte domstol ompröva skiljenämndens bedömning av om handlingen har betydelse som bevis i målet eller om åtgärden kan anses vara befogad. Domstolens prövning i editionsfrågor är begränsad till om lagliga förutsättningar föreligger och om det finns sekretessåtgärder som hindrar ett utlämnande av handlingarna. Domstols laglighetsprövning avser således bl.a. om skiljenämnden har gett sitt tillstånd till att yrkandet framställs, om yrkandet är så preciserat att det går att verkställa, om materialet avser yrkeshemligheter och om det finns sekretessregler som hindrar att handlingarna kan lämnas ut.
I enlighet med Högsta domstolens beslut kan editionsförelägganden utfärdas i betydligt större omfattning vid skiljetvister än vid domstolstvister, till och med när det är fråga om s.k. fishing expeditions som är otillåtna vid domstolstvister. Högsta domstolens beslut om att domstol inte ska ompröva skiljemännens bedömning av om edition är befogad ger således uttryck för en allmänt välvillig inställning till skiljeförfarande som tvistlösningsform.
Särskilt vid skiljeförfaranden med internationell anknytning kan skiljemännen mera fritt bedöma lämpligheten och behovet av editionsförelägganden för att på detta sätt överbrygga skillnaderna mellan civil law-ländernas restriktiva uppfattning och common law-ländernas långtgående möjligheter till informationsutbyte. Skiljemännen måste dock alltid pröva både frågan om lagliga förutsättningar för editionsåtgärden föreligger och om editionsåtgärden är befogad.
Skiljemännen har således utrymme att vara generösa vid sin bedömning av om det är befogat med edition i det enskilda fallet. Generellt sett torde skiljemän vara mer benägna att bifalla ansökan om editionsåtgärd av rättssäkerhetsskäl än att avslå ansökan därför att de vill verka för ett snabbt och effektivt förfarande. Vid avslag av en begäran om edition finns det en risk för att en klandertalan senare kan komma att bifallas om skiljetvistens utgång skulle ha blivit en annan om editionsåtgärden hade bifallits och de aktuella handlingarna åberopats som bevisning. Skiljemän har sällan möjlighet att med säkerhet förutse bevisläget när en begäran om edition framställs. Ur klandersynpunkt kan det därför vara riskabelt att avslå en begäran om edition därför att handlingen saknar eller har liten bevisbetydelse. Vid avslag till en vidsträckt begäran om edition kan parten istället begära editionsförhör i syfte att därigenom få bättre underlag och kunna framställa ett mer preciserat editionsyrkande. Editionsförhör kan innebära att förfarandet försenas och skiljemännen kan därför även av den anledningen vara mer benägna att bifalla än avslå vidsträckta editionsyrkanden.
Det föreligger emellertid en risk för att bifall till alltför vaga och omfattande editionsyrkanden leder till ökade kostnader och att skiljeförfarandet inte kan handläggas snabbt och ändamålsenligt. Skiljeförfarandet riskerar att tyngas i onödan av editionsåtgärder avseende handlingar som saknar eller endast har liten bevisbetydelse för den i skiljemålet förda talan. Den part som editionsyrkandet riktas mot kan dessutom åsamkas stora kostnader för att sammanställa, sortera och ta fram handlingar som saknar eller har liten betydelse i skiljemålet. Vid kostnadsfördelningen bör därför skiljemännen kunna utnyttja de möjligheter som finns att sätta ned den begärda ersättningen om part har vållat merkostnader genom sitt sätt att utföra talan. Kostnadssanktionen bör kunna användas mer aktivt än vad som idag ofta är fallet i syfte att försöka stävja att parterna i onödan tynger målet och initierar obefogade editionsåtgärder.
En utveckling som innebär att s.k. fishing expeditions, eller varje motsvarande slag av omfattande yrkanden om utfående av dokument från motsidan, tillåts är olycklig ur kostnads- och effektivitetssynpunkt. En sådan utveckling kan på ett balanserat sätt motverkas om skiljemännen beslutar att senarelägga dessa frågor och eventuella editionsåtgärder till dess att tvistefrågorna i skiljemålet är utredda i enlighet med den modell som tillämpas inom ramen för svenska tvister. Om skiljemännen först utreder vilka frågor som är tvistiga innan de tar ställning i editionsfrågan blir det mer precision i skiljemännens bedömning av handlingens eventuella bevisbetydelse än om skiljemännen, som nu ofta är fallet - åtminstone i internationella skiljeförfaranden - redan på ett tidigt stadium ska behöva ta ställning till editionsåtgärden. Genom att således senarelägga frågan om edition till dess tvistefrågorna är utredda sätts kostnads- och effektivitetshänsyn i förgrunden. Detta är en ordning som har fungerat väl i Sverige under många år och som borde kunna framhållas som en konkurrensfördel för Sverige som skiljedomsland.
---------------------------------------
Magdalena Berg är advokat och verksam vid Baker & McKenzie Advokatbyrå