Svåra problem med åldersbedömning
Vissa människor kommer från länder med fungerande folkbokföring. Enligt FN-statistik registrerar mer än 90 procent av Europeiska stater levande födslar för åtminstone ett år under perioden 2003-2007. Andra gör inte det. I Somalia registrerades sex procent av alla levande födslar år 2006. Och för Afghanistan ligger motsvarande siffra på tre procent. Ensamkommande barn som söker asyl i Sverige kommer främst från Afghanistan och Somalia. Migrationsverket och migrationsdomstolarna konfronteras med ett veritabelt problem här. Om ungdomen är under 18, kan det bli uppehållstillstånd. Bedöms åldern vara 18 eller mer, kan det betyda avslag trots att åberopade skyddsskälen är identiska.
Antag nu att Migrationsverket betvivlar om sökanden verkligen är ett barn. Då ser man till att sökanden eller god man samtycker till en medicinsk åldersutredning. I många fall spelar radiologiska undersökningar av sökandes handleder eller visdomständer en avgörande roll för bedömningen av dennes ålder. Barn eller vuxen, uppehållstillstånd eller avvisning, Katrineholm eller Kabul: det är läkaren, och inte juristen som avgör. Läget har förvärrats av en dom från Migrationsöverdomstolens avdelning 1 från den 11 februari i år (UM2437-13). En tandröntgen från Rättsmedicinalverket var den enda bevisningen som Migrationsöverdomstolen erkände något värde. Den sökandes egna utsagor och hans afghanska identitetshandling lämnades helt utan avseende. Socialtjänstens uppgifter verkade ha glömts bort helt och hållet under dömandet. Sällan har jag sett en så illa genomtänkt dom från en prejudicerande instans.
Om det finns något som saknar allt bevisvärde, så är det nämligen radiologiska åldersbedömningens av afghanska och somaliska ungdomar. De senaste tio årens medicinska forskning visar att det brister i relevant jämförelsematerial för båda grupper. Tyvärr har inte alla praktiker följt med i forskningen och insett att deras intygsverksamhet inte längre står på vetenskaplig grund.
Inom en radiologisk bedömning jämför man den sökandes handled och visdomständer med handleder och visdomständer i populationer som tidigare forskning har undersökt. Det är bara det att dessa forskningspopulationer inte rekryteras från hela världen, utan typiskt sett kommer från ganska välbärgade grupper i ganska välbärgade länder. Först trodde man att deras egenskaper var representativa för hela mänskligheten. Sedan millennieskiftet hopar sig dock indikationerna inom forskningslitteraturen att tillväxten varierar i betydande omfattning beroende på etnicitet, socioekonomisk status, tillgång till hälsovård och förekomst av traumatiska händelser. Tag afghanska ungdomar.
En brittisk studie visar att upp till en tredjedel av ensamkommande afghanska flyktingbarn i Storbritannien lider av PTSD. Ett antal studier belägger samband mellan krigs- och traumaupplevelser och förtida åldrande. Ytterligare en studie belägger att en av de dominerande metoder för handledsbedömningar (Greulich-Pyle) visar helt fel när det gäller ungdomar i Afghanistans grannland Pakistan. Att åldersbedöma en afghansk pojke med krigserfarenhet genom att jämföra honom med västerländska pojkar utan krigserfarenhet kan leda till grova felbedömningar och enorma rättsförluster.
Hade man då inte kunnat studera afghanska och somaliska jämförelsepopulationer för att få fram ett färskt forskningsunderlag? Det finns ett grundläggande hinder. Det är helt enkelt så att både medicinska forskare och jurister är beroende av folkbokföring. Jurister behöver den för tillförlitliga uppgifter om kronologisk ålder. Men det behöver medicinare också. Varför? Utan folkbokföring vet man inte om individer i en studiepopulation verkligen har den åldern som dess medlemmar uppger.
Radiologer bör med andra ord sluta att skriva intyg tills det finns ett tillräckligt forskningsunderlag för att åldersbedöma de två nationaliteterna. Gode män och sökanden skall sluta samtycka till radiologiska undersökningar. Migrationsverket skall upphöra att beställa intyg. Vad händer om de inte gör det? Då går stafetten över till beslutsfattare och domare i migrationsmål. I den mån intyg läggs fram som bevisning skall de inte tillerkännas något bevisvärde.
Men kan en jurist bara underkänna ett utlåtande från en medicinsk expert? Inte om den följer disciplinens vetenskaplighetsnormer. Inser dock juristen att dessa normer åsidosatts så faller riktighetspresumtionen. Expertutlåtandet blir i så fall inte bättre än tyckandet från vilken icke-expert som helst. Då kan domaren inte länge substituera sitt eget omdöme med expertens. Istället gäller det att fatta det svåra beslutet om ålder själv. Att fatta svåra beslut är, när allt kommer omkring, domarens jobb.
-----------------
Gregor Noll, professor i folkrätt vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet