Företagens immaterialrätt vid insolvens

Erik Ficks

Företagens immaterialrätt kan framförallt bestå av patenträtt till uppfinningar, varumärkesrätt till registrerade eller inarbetade kännetecken, mönsterskydd för design, firmarätt till företagets namn och upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk. Av betydelse är även företagshemligheter och annan know-how, liksom rättigheter till fysiska exemplar som omfattas av immaterialrätt.

Här behandlas dock endast patent och registrerade varumärken. När ett företag riskerar att hamna på obestånd kan det, bortsett från att fortsätta driften och hoppas på det bästa, antingen genomföra en frivillig omstrukturering eller ansöka om företagsrekonstruktion.

Om åtgärderna inte lyckas kan företaget komma att försättas i konkurs. Väsentliga tillgångar i form av immaterialrätter finns ofta, men p.g.a. tillgångarnas natur händer det att dessa förbises eller att det saknas kännedom om de särskilda regler som gäller. Till förebyggande av de vanligaste problemen som kan uppstå i dessa situationer är det därför viktigt att i god tid utreda ägandet och se över eventuella pant- och licensavtal. Det är precis lika viktigt att vara vaksam på andras eventuella obestånd, eftersom det kan påverka även ett välmående företags rättigheter.

Vem är ägare till immaterialrätten och hur kan en överlåtelse ske?

Patent och registrerade varumärken kan överlåtas. På begäran skall överlåtelse registreras vid PRV (44 § PatL, 33 § VmL), men detta har för svensk del ingen betydelse för överlåtelsens obligationsrättsliga eller sakrättsliga giltighet. Det rekommenderas ändå att parterna ser till att fångeskedjan dokumenteras noggrant. Vem som är dokumenterat rätt ägare har bl.a. betydelse för den nödvändiga registreringen av pantavtal. För överlåtelse av gemenskapsvarumärken, dvs. varumärken registrerade för att gälla inom hela EU, finns det dessutom krav på skriftligt avtal och anteckning i registret över gemenskapsvarumärken.

I företagsgrupper kan det vara viktigt i vilket av gruppens bolag som äganderätten till ett eget patent eller registrerat varumärke finns. Skulle det uppstå ekonomiska problem i det företag som är ägare till immaterialrätten, t.ex. ett särskilt FoUföretag, kan det finnas intresse av att låta ett annat företag i gruppen ta över rättigheterna i en ny verksamhet. Vid okunskap om vilken juridisk person som är rättighetsinnehavare riskerar immaterialrätten att hamna i konkursboet, med risk för värdeförstöring Om immaterialrätten inte överlåts i tid eller utan skäligt vederlag kan den även komma att tillföras konkursboet genom återvinning.

I samarbeten mellan olika företag kan det vara riskfyllt för den ena företaget att överlåta sin immaterialrätt till det andra företaget. Om säljaren har ett intresse av att ha fortsatt tillgång till immaterialrätten bör rättigheten istället upplåtas i ett licensavtal. Detta eftersom förköpsklausuler eller andra överlåtelseförbud i överlåtelseavtalet sannolikt inte kan förhindra utmätning hos köparen eller att egendomen skall ingå i dennes konkursbo (se t.ex. NJA 1974 s. 376).

Gäller panträtt i immaterialrätten och hur kan säkerheten realiseras?

För en sakrättsligt giltig pantsättning är det en förutsättning att ett skriftligt pantavtal ingås och att detta registreras vid PRV. Detta gäller både för patent och för registrerade varumärken (95 § PatL, 34 b § VmL). Pantsättningen gäller från tiden för ansökan om registrering (101 § PatL, 34 h § VmL). En ansökan kan göras av den som äger immaterialrätten eller den till vilken panträtten upplåtits (96 § PatL, 34 c § VmL). För att registrering skall kunna ske måste pantavtalet ha ingåtts av den som var rätt ägare och pantsättaren måste också vid ansökan ha rätt att förfoga över tillgången. Om pantsättaren inte är registrerad som innehavare behöver äganderätten därför styrkas. Det är inte heller tillräckligt att förlita sig på registreringen, eftersom det inte är möjligt att godtrosförvärva en panträtt (98 § PatL, 34 e § VmL).

Efter ansökan om registrering likställs säkerheten med handpanträtt och möjligheterna till realisation är desamma (102 § PatL, 34 i § VmL). Vid realisation förutsätts panthavaren sälja panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen. Försäljning får dock inte ske förrän ägaren till immaterialrätten och andra kända sakägare (t.ex. registrerade licenstagare) har underrättats och dessa fått skäligt rådrum att bevaka sin rätt (103 § PatL, 34 j § VmL). Vid konkurs har konkursförvaltaren också rätt att lösa in egendomen (8 kap. 10 § KonkL). Eftersom värdet av panten ofta är oklart (i jämförelse med fordrans storlek) torde panthavaren i regel vara förhindrad att tillägna sig panten istället för att sälja den, allt i enlighet med förbudet mot förfallopant (37 § AvtL). En klausul i pantavtalet som enligt sin ordalydelse ger panthavaren en sådan rätt kan därför vara ogiltig. Panthavaren kan dock vid realisation genom försäljning på auktion själv köpa immaterialrätten i budgivning mot andra potentiella köpare (t.ex. en licenstagare).

Gäller licens avtal för immaterialrätten och hur kan avtalet sägas upp?

Även licensavtal kan registreras, men i likhet med äganderätt och till skillnad från panträtt är detta inte en förutsättning för att licensen skall vara giltig. En licenstagare är skyddad mot en pantsättning och kan fortsätta utnyttja uppfinningen eller kännetecknet om licensavtalet har slutits före ansökan om registrering av pantavtalet (101 § PatL, 34 h § VmL). Sådana licensavtal består även om immaterialrätten säljs vid utmätning eller vid konkurs (102 och 103 §§ PatL, 34 i och 34 j §§ VmL).

Om en licenstagare riskerar att bli insolvent kan det finnas intresse för licensgivaren att säga upp licensavtalet och ingå nytt avtal med en solvent motpart, åtminstone om det är en exklusiv licens. Det är därför vanligt att licensgivaren i licensavtalet reserverat sig för sin rätt att häva avtalet om licenstagaren ansöker om företagsrekonstruktion eller försätts i konkurs, en s.k. ipso facto-klausul

Syftet med en sådan klausul är att licenstagarens konkursbo inte skall kunna använda licensen eller sälja den vidare, dock gäller för att en licenstagare skall ha rätt till vidareöverlåtelse att detta följer av avtal (43 § PatL, 34 § VmL). Giltigheten av ipso facto-klausuler är ifrågasatt i Sverige och sådana överenskommelser är uttryckligen ogiltiga i flera länder (t.ex. USA, Frankrike och Tyskland). Vid företagsrekonstruktion gäller huvudregeln att företagets motpart inte kan häva pågående avtal som har ingåtts innan företagsrekonstruktionen inletts p.g.a. inträtt eller befarat dröjsmål med betalning (2 kap. 20 § FrekL). Ett konkursbo kan också ha en tvingande rätt att träda in i företagets avtal. Genom noggrann avtalsskrivning kan det dock åstadkommas andra lösningar med motsvarande resultat och vid tidigt agerande kan därmed licensgivarens intresse ändå ofta tillgodoses.

Det kan vara svårt att skydda en licenstagare mot effekterna av licensgivarens insolvens. En licenstagare kan sannolikt inte göra gällande en avtalsklausul som enligt ordalydelsen ger licenstagaren rätt Säkra tillgångarna att överta immaterialrätten vid licensgivarens konkurs, dvs. motsvarande vad som gäller för en panthavare. Däremot bör licenstagaren normalt sett kunna fortsätta göra licensavtalet gällande mot licensgivarens konkursbo eller en ny ägare. Om licensavtal har slutits efter ansökan om registrering av pantavtal kan dock licensen inte göras gällande mot en ny ägare efter att säkerheten realiserats. Vilka rättigheter en underlicenstagare har gentemot både den ursprungliga licenstagaren och den ursprungliga licensgivaren vid någonderas insolvens är mer oklart. En underlicenstagare bör därför i möjligaste mån försöka tillförsäkra sig sin rätt direkt från den ursprungliga licensgivaren.

Avslutande kommentarer

Immateriella tillgångar har fördelen framför materiella tillgångar att de bl.a. kan upplåtas till flera olika parter samtidigt. De immateriella tillgångarnas natur ställer dock krav på stor noggrannhet att dessa hanteras på ett korrekt sätt och att nödvändiga åtgärder vidtas i rätt tid. Med kännedom om ovanstående frågeställningar kan de vanligaste problemen som uppstår vid insolvens undvikas genom en intern due diligence över företagets eller företagsgruppens immateriella tillgångar och en översyn av gällande pant- och licensavtal. På så sätt kan en fortsatt drift av verksamheten tryggas.