och adresser är det vanligt med en inledning, preambel, som anger bakgrunden till och syftet med avtalet. Om detta syfte klart framgår av ingressen kan den ha viss betydelse som tolkningsdata. Tillsammans med kontraktsrubriken kan ingressen också ge en kort sammanfattning om vad avtalet handlar om. Definitionerna brukar placeras i ett slags "katalog" i början av kontraktet, vanligen i alfabetisk ordning. Enligt principen om att mindre viktiga bestämmelser bör placeras längre bak i dokumentet, är det bättre att föra in denna katalog i en bilaga. Katalogmetoden har fördelen att en definition är lätt att hitta. Av tekniska skäl kan det vara bra, särskilt om definitionskatalogen innehåller många termer, att låta bli att numrera de enskilda definitionerna, eftersom tillkommande termer annars kräver att samtliga efterföljande termer numreras om. Ord kan också definieras löpande i texten, vanligen inom parentes, när uttrycket förekommer för första gången.

. Den första materiella bestämmelsen i företagsöverlåtelseavtalet brukar behandla köpeskillingen. Den kan regleras på olika sätt:
- Köpeskilling som fast belopp eller som en funktion av en viss beräkningsmodell,
- Eventuella grunder eller antaganden som ligger till grund för köpeskillingsberäkningen,
- Eventuell tilläggsköpeskilling, samt
- Eventuell säkerhet i del av köpeskillingen för garantibrister (escrow).

Trenden, såväl internationellt som i Sverige, går mot en ökande komplexitet i regleringen av köpeskillingen, med olika modeller som baserar sig på målbolagets värde vid tillträdesdagen i enlighet med en tillträdesbalansräkning som upprättas per tillträdesdagen, och ofta med olika kombinationer av tilläggsköpeskilling. Escrow är också ganska vanligt och innebär att köparen sätter ner en viss del av köpeskillingen på ett spärrat konto under en viss tid, typiskt sett under garantitiden, som säkerhet för eventuella garantifall. Efter bestämmelsen om köpeskillingen och dess betalning brukar följa bestämmelser om tillträdet. Om inga hinder föreligger mot tillträde samma dag som avtalet skrivs på är denna modell ofta att föredra, eftersom den minskar risken för försämringar mellan avtals- och tillträdesdagen. Ofta är det dock inte möjligt, eftersom förvärvet behöver anmälas till EU-kommissionen eller nationella konkurrensmyndigheter för godkännande. Ibland krävs även godkännande av förvärvet från väsentliga avtalsparter, kunder eller leverantörer. Detta är vanligtvis fallet vid inkråmsförvärv, då normalt samtliga avtal övergår till en ny juridisk person, men kan även vara nödvändigt vid aktieöverlåtelser om väsentliga avtal innehåller äganderättsövergångsklausuler som ger motparten rätt att säga upp eller omförhandla avtalet om målbolagets ägarsituation väsentligen förändras.

Nästa artikel i denna serie handlar om hur parterna kan hantera risken för förluster i perioden mellan avtals- och tillträdesdagen. Strax efter tillträdet i ett aktieförvärv brukar köparen hålla en bolagsstämma för att utse nya styrelseledamöter och revisorer i målbolaget.

Garantierna hör till de mest intensivt förhandlade delarna av förvärvsavtalet. Man kan fråga sig om garantierna spelar någon roll i praktiken. Erfarenhetsmässigt är det emellertid inte helt ovanligt att avvikelser från garantierna aktualiseras. Dock handlar de flesta tvister om tillträdesbalansräkningen och hur den ska beräknas. Även tvister kring skattefrågor är vanliga. Garantier kring balansräkningen och garantier att målbolaget ska bedrivas endast med löpande verksamhet mellan påskriftsdatum och tillträdesdatum dyker också upp i tvister. Andra garantitvister uppstår mer sällan.

Det övergripande syftet med garantierna är att allokera risken för okända fel till den som har störst möjlighet att känna till felen, alltså säljaren. Garantierna ska inte ses som en ersättning för en noggrann företagsundersökning, utan snarare som ett komplement. Det största värdet med garantierna är dock att de tvingar säljaren att ta reda på från företagsledningen om det finns några problem med företaget som kan utgöra en garantiavvikelse. Säljaren har ofta en ganska restriktiv inställning till garantier, och finansiella ägare, som private equity-företag, kan ha svårt att lämna andra än mycket begränsade garantier som gäller äganderätten till aktierna och aktiekapitalets storlek. Om garantier lämnas enbart per avtalsdagen, bär köparen all risk för vad som händer mellan avtals- och tillträdesdagen, och prisjusteringar undviks. Eventuella avvikelser från garantierna som säljaren identifierat brukar beskrivas antingen i en bilaga till avtalet eller i ett så kallat disclosure letter, som samlar alla avvikelser inom ramen för ett dokument. Säljaren söker ofta i möjligaste mån införa olika väsentlighetströsklar i individuella garantier, genom att endast garantera att inga "väsentliga" avvikelser från önskad standard föreligger.

En annan vanlig begränsning från säljarens sida är att garantierna görs beroende av säljarens vetskap - ett visst förhållande garanteras endast "såvitt säljaren känner till". Ur riskallokeringsperspektiv är sådana begränsningar endast legitima när de är framåtblickande. Garantierna är ofta fler och längre gående vid aktieförvärv än vid inkråmsförvärv. I det senare fallet har ju köparen ofta en betydligt bättre möjlighet att bedöma riskerna med övertagna tillgångar och skulder än vid köp av ett helt bolag. Specifika risker som identifieras innan avtalet skrivs på, men som inte ännu givit upphov till någon förlust, kan hanteras genom en indemnity, alltså att säljaren utfäster sig att ersätta köparen utan begränsning om risken skulle inträffa. Konkret kan det exempelvis röra sig om miljöansvar, pågående processer eller produktskadeansvar. Denna typ av ersättningsskyldighet utgör ett alternativ till nedsättning av köpeskillingen och ges normalt utan de begränsningar som gäller för de allmänna garantierna.

De flesta säljare söker begränsa sitt ansvar genom exempelvis beloppsbegränsningar av ersättningsskyldigheten, begränsningar som hänför sig till vad köparen känt till eller med hänsyn till utfört företagsundersökning borde ha känt till, samt olika tidsgränser (preklusion). En av de svåraste förhandlingsfrågorna är i vilken utsträckning köparen ska få vidkännas inskränkningar i garantierna på grundval av den information som säljaren gjort tillgänglig i samband med företagsundersökningen. Säljarens inställning följer, förståeligt nog, köplagens bestämmelser, nämligen att garantierna inte gäller i den mån köparen förstått eller borde ha förstått motsatsen med ledning av detta material. Köparen, vars kännedom om företaget inskränker sig till vad dennes konsulter lyckats tillgodogöra sig under en begränsad tid i datarummet, önskar däremot garantier oberoende av annan information som kan ha framkommit under resans gång. Medan det i England är gängse att information lämnad i företagsundersökningen begränsar garantiernas giltighet, är läget tvärtom i USA. I länder som Tyskland och Sverige finns ingen klar praxis; möjligen kan man säga att en viss preferens börjat utveckla sig för den engelska modellen. Om köparen accepterar att det material som gjorts tillgängligt under företagsundersökningen utgör undantag från lämnade garantier, bör en detaljerad förteckning över innehållet i datarummet biläggas avtalet. De beloppsmässiga begränsningarna av säljarens ersättningsskyldighet för eventuella garantifall kan huvudsakligen inordnas i tre slag:
- Tröskelbelopp för samtliga skador
- Minimibelopp för enskild skada
- Takbelopp för sammanlagd ersättning.

Den första beloppsbegränsningen kräver att de skador som uppstår med anledning av ett brott mot garantierna tillsammans uppgår till ett visst minsta belopp. Denna begränsning kallas ibland tröskel på svenska och basket eller threshold amount på engelska. Internationellt brukar tröskelbeloppet hamna någonstans mellan 0,5-2 procent av priset. Det är rimligt av köparen att kräva att när tröskelbeloppet har uppnåtts ska hela köparens skada ersättas, från första kronan snarare än - som man ibland ser i säljarens första avtalsförslag - att beloppet ska utgöra ett slags självrisk och att endast belopp över tröskeln ersätts. En sådan bestämmelse utgör ju i praktiken ett slags tilläggsköpeskilling i händelse av garantifall! Grundtanken bakom ett tröskelbelopp är sund: parterna ska inte bråka om småsaker. Även utan denna begränsning löser sig detta dock ofta självt - vid mindre garantifall saknar köparen incitament att lägga ned stora kostnader på att utreda skadebeloppet och föra en process mot säljaren. Följaktligen är det sällan ett garantikrav som är stort nog för att köparen ska vilja driva frågan hindras av tröskelbeloppet. Det är därför förvånande hur ofta parterna lägger ned mycket dyrbar förhandlingstid på att träta om hur stort detta belopp ska vara. Det är även vanligt med de minimis, eller line-item limitation, alltså att varje enskild skada måste uppgå till ett visst belopp för att få läggas i tröskelbeloppspotten.

Från köparens sida kan man starkt ifrågasätta minimibeloppet; säljarens legitima intresse av att förhindra framtida tvister om smärre garantiavvikelser tillgodoses redan genom tröskelbeloppet. Denna begränsning hindrar i praktiken ofta att köparen får ersättning för garantifall. I internationella sammanhang där köpeskillingen understiger ¢500 miljoner, ser vi ofta minimibelopp på mellan ¢25 000 och ¢200 000. Vid högre köpeskillingar ökar beloppet. Även detaljerna kring detta minimibelopp brukar förhandlas intensivt, och i den mån köparen går med på en sådan bestämmelse kräver denne ofta skrivningar som medger att liknande skador får räknas som en skada vid tillämpningen av bestämmelserna. Tak för det totala ersättningsbelopp som säljaren kan tvingas utge till köparen för garantifall var ganska ovanliga för några år sedan, men under internationellt inflytande har de börjat bli vanliga även i svenska förvärv och har på senare år krupit ner från 100 procent av köpeskillingen till avsevärt lägre belopp. Under förutsättning att köpeskillingen är tillräckligt stor kan taket nu ligga på 10-15 procent.

Den allmänna legala preskriptionsfristen enligt svensk rätt är tio år. På köprättens område måste köparen reklamera fel i varan inom två år från det att han har tagit emot den, annars förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse. Om inget annat avtalats torde denna frist gälla vid företagsförvärv. För allmänna garantier brukar köparen och säljaren dock enas om en tidsgräns för reklamation på mellan sex månader och tre år. Det är lämpligt att garantiperioden löper ut några månader efter balansdagen så att köparens revisorer hinner gå igenom räkenskaperna ordentligt. Skattegarantierna brukar gälla lika länge som den skatterättsliga preskriptionstiden, alltså fem år från utgången av det kalenderår då den påförda skatten lämnades för indrivning. Även för miljögarantier är det vanligt med särskilda preskriptionstider.

Inom ramen för ett förvärv brukar parterna - oftast säljaren - ta på sig vissa accessoriska förpliktelser. De vanligaste av dessa är att inte konkurrera med målbolaget under en viss tid från tillträdesdagen, samt att inte söka rekrytera personal från målbolaget. Accessoriska förpliktelser kan begränsa konkurrensen på ett otillåtet sätt även om själva förvärvet inte reser några konkurrensrättsliga farhågor. Konkurrensförbud och andra accessoriska förpliktelser kan vara konkurrensrättsligt acceptabla under en övergångsperiod som ska tillåta köparen att tillgodogöra sig värdet av den förvärvade verksamheten. Tumregeln är att när överlåtelsen omfattar både inslag av goodwill och know-how kan konkurrensklausuler i allmänhet motiveras för perioder på högst tre år. När den endast omfattar goodwill kan de i allmänhet motiveras under perioder på högst två år. Längre förbud kan endast motiveras under ett begränsat antal omständigheter, exempelvis när parterna kan bevisa att kundkretsen kommer att bestå i mer än två år eller när det rör sig om en överföring av know-how som motiverar ytterligare en skyddsperiod.

Säljaren å sin sida brukar kräva att köparen åtar sig att tillse att de styrelseledamöter i målbolaget och dess koncernföretag som säljaren tillsatt och som (normalt) avgår vid tillträdet beviljas ansvarsfrihet vid nästkommande bolagsstämma. Utan en sådan utfästelse skulle en köpare som är missnöjd med köpeobjektet, och som kanske inte får full ersättning för verkliga eller upplevda fel i det köpta företaget, kunna vända sig mot säljarens representanter i styrelsen på aktiebolagsrättslig grund. Köparen brukar vilja ange som en förutsättning för sådan ansvarsfrihet att målbolagets (nya) revisorer tillstyrker - eller i vart fall inte avstyrker - ansvarsfrihet i det enskilda fallet. På senare år har denna klausul ofta kompletterats med ett uttryckligt åtagande av köparen att se till att bolaget inte väcker talan mot styrelseledamöterna med stöd av aktiebolagslagens undantag från beviljad ansvarsfrihet. Sist i avtalet kommer vanligen ett antal allmänna bestämmelser av teknisk natur, såsom klausuler om formen för meddelanden mellan parterna samt lagvals- och skiljeklausuler.

Avslutningsvis kan nämnas att det givetvis är viktigt att tillse att avtalet påtecknas av behöriga företrädare för köparen och säljaren. Företagsförvärv är oftast av den naturen att de inte omfattas av verkställande direktörens behörighet inom den löpande förvaltningen. Av denna anledning brukar man begära att se inte bara bevis på den undertecknande personens behörighet att teckna på avtalet, utan även ett utdrag ur styrelseprotokoll som utvisar att motpartens styrelse godkänt affären. I de nordiska länderna kan undertecknarens behörighet att teckna bolagets firma ganska enkelt bekräftas genom ett aktuellt utdrag ur bolagsregistret, vilket utvisar firmatecknare. Om bolaget inte har tillsatt särskilda firmatecknare tecknas firman av styrelsen. Dessutom begärs ofta, särskilt om det handlar om en större transaktion, ett utdrag ur protokollet från det styrelsemöte där styrelsen beslutat att ingå transaktionen och eventuellt bemyndigat en eller flera personer att genomföra den genom att påteckna avtal. I USA och England finns ingen motsvarighet till registrerad firmatecknare. Medan befattningshavare såsom den amerikanska president och den engelska managing director anses ha tämligen vidsträckt befogenhet att ingå avtal, bör man för säkerhets skull begära utdrag av styrelseprotokollet varvid beslut om affären fattats. Vidare är det lämpligt att begära, såväl vad avser England som USA, att bolagets secretary intygar riktigheten av utdraget från styrelseprotokollet. Efter att the secretary har utfärdat ett sådant intyg, får enligt amerikansk rätt bolaget inte (förutom vid ond tro hos motparten) bestrida riktigheten av intyget.

I ett typiskt förvärvsavtal kan garantierna behandla huvudsakliga områden som:
-Aktier och aktiekapital
-Årsredovisning och räkenskaper
-Skatter
-Fast egendom
-Inventarier - maskiner och utrustning
-Immaterialrätter
-Anställda
-Avtal
-Försäkring
-Miljöfrågor

Det är vanligt att ersättningsskyldigheten enligt en garanti sätts ned i den mån:
-skadan eller förlusten orsakats av ny lagstiftning efter tillträdesdagen,
-skadan eller förlusten är skattemässigt avdragsgill för köparen eller målbolaget (varvid ersättningsbeloppet minskas med skatteeffekten),
-skadan eller förlusten orsakats av köparen,
-målbolaget gjort reservationer för skadan eller förlusten,
-skadan eller förlusten täcks av försäkring,
-köparen kunnat begränsa skadan eller förlusten, samt
-beroende på vad köpare och säljare kommit överens om med avseende på köparens ansvar för företagsundersökningen, om och i den mån köparen eller dennes rådgivare kände till, eller till och med borde ha känt till den omständighet som ledde till skadan eller förlusten innan avtalet ingicks.

Köparen är naturligtvis intresserad av så få begränsningar som möjligt av denna typ, och kan även tjäna på att förhandla var och en av dem. Köparen brukar till exempel kunna gå med på begränsningen avseende försäkrade skador, men bara i den mån de faktiskt ersätts av försäkringsbolaget, och med hänsyn till fördyrade premier, handläggningskostnader med mera.