Om förlikningsavtal
En processförlikning kan leda till stadfästelsedom av förlikningsavtalet eller tvistens avskrivning. I 1734 års lag stadgades i 20 kap 5§ GRB att den som svikligen blivit förledd att ingå en förlikning har rätt att få giltigheten av förlikningsavtalet prövat i tingsrätt. Om förlikningen hade stadfästs och stadfästelsen överklagades eller restes, skulle klagan avslås och parten hänvisas till prövning av avtalets giltighet vid tingsrätt. Om avtalet ogiltigförklarades behövdes i den gamla lagen ingen resning av stadfästelsen, ”dombrevet” som det kallades. Man kunde direkt återuppta den tvist - huvudmålet - som avslutades med förlikningen. Stadgandet pekade på en mycket enkel och logisk princip. Om ett förlikningsavtal som av en eller annan anledning blev ogiltigt skulle samma läge återuppstå som om avtalet inte träffats.
I nya rättegångsbalken från 1942 togs detta stadgande bort utan motivering. Främsta anledningen till detta antog Gustaf Lindstedt (SvJT 1950 s 687) vara att antalet förlikningar minskade under 1800-talet då advokater och sakförare i högre grad började förmå sina huvudmän att göra upp i godo. Han antyder också att den princip som framkom i 1734-års lag var så självklar att något stadgande inte behövdes.
Utmönstandet av stadgandet i 1734-års lag ledde till en missuppfattning
Det hann inte gå 10 år förrän något märkligt inträffade. Flera rättslärda uppfattade utmönstrandet av stadgandet i 1734 års lag som att en helt ny princip skulle tillämpas vid prövning av ogiltiga förlikningsavtal. Gustaf Lindstedt (SvJT 1950, sid 689 ff) framförde att denna princip var att man först måste överklaga stadfästelsen och få den undanröjd innan man kunde få ogiltigheten prövad i domstol. Thorsten Cars intog samma ståndpunkt 1959 (Om resning i rättegångsmål, sid 103) Det ansåg emellertid inte Karl Olivecrona. (Rätt och dom (1960), sid 335-342). Han ansåg att principen i 1734-års lag i huvudsak fortfarande gällde. Den mest praktiska ordningen var således att först pröva förlikningsavtalets giltighet och sedan kunde stadfästelsen angripas genom resning. Ogiltigförklaringen av förlikningsavtalet skulle genom detta utgöra en ny omständighet för att undanröja stadfästelsen.
Per Olof Ekelöv, (SvJT 1961 s. 369) kom nu in i debatten och ställde sig på samma sida som Gustaf Lindstedt. Han menade att stadfästelsen var en vanlig dom, och som sådan hade den en rättskraft att resning, eller överklagande av densamma, var den enda lagliga vägen. Under de följande åren uppstod polemik mellan Per Olof Ekelöf och Karl Olivecrona beträffande en stadfästelsedoms rättskraft. Ett argument Ekelöf använde var att förlikningsavtalet var en kombination av med- och eftergivanden. Och på sådana sker alltid en vanlig dom. Stadfästelsedomen var alltså att jämställa med en sådan. Ekelöf synes ha fått uppfattningen av en slutsats som gjorts av Per Olof Bolding i SvJT 1959 s 180 när han recenserade Sven Larssons bok Förlikning i tvistemål (1958). Så sent som 1964 (NJA 1964 på sid 398) menade ledamoten Wentz i en avvikande uppfattning i hovrätten att ett förlikningsavtal var att jämställa med ett medgivande och därför hade stadfästelse samma rättskraft som en dom. Han ifrågasatte därför om det varit tillåtet för tingsrätten att pröva ett förlikningsavtals giltighet p.g.a. res judicata.
Att frågan om stadfästelsens rättskraft alls uppkom anser jag vara mycket märkligt. Tittar man bara på innebörden av ett med- eller eftergivande så sker detta självständigt och villkorslöst från endera parten. Så är inte fallet med en förlikning. Den tillkommer i interaktion mellan parterna och behöver inte ens stadfästas för att vara giltigt. Stadfästelsen är endast en förstärkning av förpliktelserna som följer av avtalet. Den uppfattningen torde alla vara överens om idag.
Principen är att förlikningsavtalets existens är ett villkor för det som är följden av det. Om avtalet ogiltigförklaras så faller alla dessa följder och situationen ska återgå till den som rådde innan avtalet träffades. Detta glimmar fram i rättsfallet NJA 1964 sid 162 där HD ansåg att stadfästelsens rättsverkningar i form av betalningsförpliktelser upphörde om avtalet blev ogiltigt. I RH 1995:110 ansåg hovrätten att stadfästelsen förlorar sin rättskraft om förlikningsavtalet blir ogiltigt.
RF NJA 1975 s 507: Ifrågasatt giltighet av förlikningsavtal ska prövas i vanlig domstol
I rättsfallet NJA 1975 sid 507 tog HD äntligen upp frågan om stadfästelsens rättskraft. Mot Ekelöfs åsikt att ett förlikningsavtal var att jämställa med ett med- eller eftergivande argumenterade JustR Nordenson. Han utvecklade det jag ovan berört, att ett medgivande är en ensidig viljeförklaring men som också i första hand är en processhandling riktad till domstolen. En sådan kan t.ex ensidigt återtas under vissa betingelser. Det är inte möjligt vid ett förlikningsavtal. Men Nordenson anförde också ett rättssäkerhetsargument. Om stadfästelsen på sätt som hävdades av Ekelöf tillades rättskraft avseende förlikningsavtalets giltighet, har parten endast möjlighet att angripa avtalet genom resning eller genom att anföra besvär över domvilla. En sådan prövning ger inte part tillfredställande rättsskydd eftersom möjlighet till överklagande i bästa fall är begränsad till en instans, Högsta domstolen. Vidare innebär rättegången i överrätt svårigheter för klaganden att bevisa sin sak. Möjligheterna att åberopa vittnesbevisning är t.ex. mycket begränsad i resning, där avgörandet i huvudsak grundar sig på skriftliga underlag. Rättssäkerheten kräver att part måste kunna få en prövning av avtalets ogiltighet i domstol i vanlig ordning. Trots att HD kritiserat Ekelöfs ståndpunkt menade domstolen slutligen att en resning av stadfästelsen också skulle vara tillåten. En lösning som troligen tillkom på grund av Ekelöfs argumentation. Men HD klargjorde att en resning i sig inte medförde att förlikningsavtalet rättskraftigt ogiltigförklarades, eftersom det bara utgjorde domskäl. Den slutgiltiga prövningen av avtalet kunde bara ske i mellandom inför prövningen av huvudtvisten.
Nya missförstånd
Då kommer vi in på ett missförstånd som ibland förekommer även idag. Om en stadfästelse har överklagats och överrätten avslår överklagandet eftersom den anser avtalet giltigt, skulle inte vara möjligt att giltighetspröva avtalet i tingsrätten. Det är felaktigt. Domskäl vinner inte laga kraft. Det är således möjligt att både överklaga en stadfästelsedom och därefter vända sig till vanlig domstol som har att pröva avtalets giltighet.
Så här långt ger händelserna vid handen att ett stadgande likt GRB 20:5 i nya RB inte alls var onödigt. Alla diskussionerna efter tillkomsten av NRB pekar på att man tappade bort den princip som låg bakom 1734-års lag. NJA 1975 sid 507 gav förvisso svar på många frågor men det handlade bara om stadfästa förlikningsavtal. Vad som händer om ett mål i vissa fall avskrives som följd av en förlikning synes inte vara klart inom rättstillämpningen. Samma felaktiga slutsatser som gjordes av de rättslärda under 50- och 60-talen synes åter dyka upp. Och det är främsta anledningen till denna artikel.
Avskrivning p.g.a. förlikningsavtal som blir ogiltigt. Vad händer?
Förlikningsavtal som följs av avskrivning berörs knappast i litteraturen och det saknas rättsfall på området. Ernst Kallenberg (Svensk civilprocessrätt (1929), s 518 – 519) berör frågan kortfattat med begreppet ”icke-stadfäst förlikning”. Han tänker väl sig i första hand en förlikning som träffats innan man väckt talan, men detsamma gäller om ett tvistemål avskrivits till följd av avtalet. Skulle ett sådant förlikningsavtal ogiltigförklaras så kan parten självklart väcka talan på nytt eftersom målet aldrig avgjordes. Så långt torde alla vara överens.
I sin bok Om resning i rättegångsmål (1959) fastslår Thorsten Cars på sidan 103 att rättigheten att få ett förlikningsavtal giltighetsprövat inte bör göras beroende av om det lett till en stadfästelsedom eller en avskrivning av tvistemålet. Detta torde vara en självklarhet men han synes syfta på ett problem som kan uppkomma när en förlikning träffats i överrätt och överklagandet avskrives. Om överrätten inte undanröjer det överklagade målet vinner det laga kraft. Detta har ingen praktisk betydelse så länge förlikningsavtalet gäller. Men skulle avtalet bli ogiltigt genom dom eller ett villkor börjar det överklagade målets laga kraft verka. I det fallet kan ny talan inte väckas på grund av res judicata. Och det är i allmänhet inte parternas avsikt. Någon möjlighet att resa tingsrättens dom under åberopande av att förlikningsavtalet blivit ogiltigt går inte eftersom ursprungstvisten är en annan sak än orsaken till att avtalet är ogiltigt. (NJA 1975 s 507) Grunden till ogiltigheten ligger ju i något som inträffat under förlikningsförhandlingen. (Svek, bristande förutsättningar mm) Tingsrättens dom måste alltså normalt undanröjas om en förlikning sker i hovrätten med åtföljande avskrivning eftersom förlikningsavtalet utgör ett avslut av hela tvistemålet. Då kan ny talan väckas precis som efter en avskrivning i tingsrätten. I rättsfallen NJA 1968 sid 46 och NJA1974 sid 273 träffade parterna förlikning och begärde att hovrätten skulle avskriva målet. På grund av ett misstag begärde inte parterna uttryckligen att tingsrättens dom skulle undanröjas. Hovrätten gjorde det därför inte, varvid en del av tingsrättens dom som avsåg rättegångskostnader vann laga kraft. Parterna överklagade till Högsta domstolen. Den ansåg att det är ett rättegångsfel att jämställa med domvilla om hovrätt inte undanröjer tingsrättens dom när den avskriver överklagandet på grund av förlikningsavtal. Domstolen måste i vart fall fråga parterna vad deras avsikt med förlikningsavtalet är.
Nu kan det ändå inträffa att hovrätten gör detta misstag, men att det inte upptäcks i tid. Den absoluta fristen på 6 månader för att anföra domvilla (RB 59 kap 2§) hinner förflyta. Om avtalet därefter blir ogiltigt genom ett villkor eller dom så kräver rättssäkerheten att det ursprungliga tvistemålet, huvudmålet ändå måste kunna återupptas enligt den princip jag anfört ovan.
En avskrivning kan resas i vissa fall
En avskrivning anses inte ha rättskraft. Det är en följd av att parterna i allmänhet kan väcka ny talan när ett mål avskrivits. Avskrivningen kan alltså inte, och behöver inte undanröjas i normala fall. Men då en tingsrättsdom vunnit laga kraft uppstår plötsligt ett behov av att avskrivningen ska kunna resas för att part inte ska drabbas av en oacceptabel rättsförlust. Thorsten Cars berör detta i en not 57 på sidan 104 i sin bok Om resning i rättegångsmål. Han tar närmare upp frågan på sid 109 huruvida det går att resa avskrivningsbeslut som inte vinner rättskraft. Där framhåller han att om ingen annan väg är framkomlig för att kunna återuppta ett mål som är avskrivet, så ska en resning av en avskrivning tillåtas. Denna princip har fastställts i flera senare rättsfall, t.ex. NJA 1988 s 429, NJA 1994 s 525 och NJA 2012 s 169. Där säger Högsta domstolen att ett beslut som inte äger rättskraft kan resas om det har en praktisk funktion att fylla. Det ska alltså tillåtas att använda ett ogiltigförklarat förlikningsavtal som grund för att resa en avskrivning i hovrätten om tingsrättens dom vunnit laga kraft. När hovrättens mål återupptas återgår situationen till den som gällde innan avtalet träffades i hovrätten. Tiden vrids tillbaka och rättskraften i tingsrättens dom upphör. Jag återkommer till detta nedan.
Ovanstående problem uppkommer bara om ett rättegångsfel sker i hovrätten. Det finns dock situationer när samma läge uppkommer utan att ett rättegångsfel begåtts. Och här dras många felaktiga slutsatser av rättslärda.
Klandrat arvskifte eller bodelning som avskrives till följd av förlikningsavtal som sedan ogiltigförklaras
Om ett arvskifte förrättas av skiftesman eller en bodelning av bodelningsförrättare så kan som bekant dessa avgöranden klandras till tingsrätt. Även här kan parterna träffa förlikningsavtal som ett avslut på klandret. Parterna kan då välja att avskriva tvisten. När denna avskrives vinner det överklagade arvskiftet eller bodelningen laga kraft precis som ovan beträffande överklagade mål i hovrätten. Skillnaden är att då ett arvskifte eller bodelning i grunden är en civilrättslig överenskommelse om delning av egendom går den inte att jämställa med en dom. Det går således inte att undanröja skiftet eller delningen på motsvarande sätt som för dom. Man skulle kunna säga att situationen är densamma som när parterna inte är nöjda med ett skifte som är förrättat av skiftesman. De avstår från att klandra arvskiftet eller bodelningen och träffar istället en förlikning. Arvskiftet eller bodelningen vinner då laga kraft men verkställs med de ändringar som skett i förlikningen. Om förlikningsavtalet nu blir ogiltigt genom ett villkor eller dom kommer arvskiftet eller bodelningen att oförändrat träda in. Eftersom grunden till ogiltigheten är en annan sak (se ovan) än tvisten om arvskiftet eller bodelningen så är inte möjligt att resa arvskiftet eller bodelningen med skäl att avtalet är ogiltigt. (RB 17:11 och NJA 1975 s 507) Just i denna fråga råder fortfarande uppfattningar bland rättsligt skolade att det skulle vara möjligt att resa arvskiftet på grund att avtalet blivit ogiltigt. Det finns t.o.m. uppfattningar att grunden till att förlikningsavtalet är ogiltigt är densamma som grunden till en tvist om arvskiftet. Det är således felaktigt.
För att först titta på vad som händer om ett klander av arvskifte eller bodelning avskrivits, så finns möjligheten att återuppta arvskiftesklandret igen genom att resa avskrivningen. Således gäller detsamma som vid överklagade mål till hovrätten. Då det i detta fall finns en praktisk funktion med resningen är denna tillåten enligt ovan åberopade rättsfall. (NJA 2012 s 169 m.fl.). Situationen är således i praktiken densamma som gäller för stadfästelsedomar, vilket Cars framfört. Och då gäller samma rättssäkerhetsargument som i NJA 1975 s 507. Det är alltså möjligt att först pröva avtalets giltighet i vanlig domstol och vid en ogiltigförklaring av avtalet kan avskrivningen angripas med ogiltigheten som resningsgrund.
Här finns ytterligare missförstånd angående ogiltighetstalan. Vissa advokater anser att om ett skiftesklander är avskrivet så kan domstolen jämka förlikningsavtalet. Jämkning av förlikningsavtal innebär att domstolen måste beakta de sakomständigheter som ligger till grund för avtalet. Och dessa finns i arvskiftet eller bodelningen. Men den har ju vunnit laga kraft. Domstolen kan således inte ändra på dessa med mindre än att arvskiftet reses, men det är inte möjligt enligt ovan. Domstolen kan således bara beakta de omständigheter som är grund till att avtalet kan vara ogiltigt. Om däremot delägarna istället för ett förlikningsavtal utformar ett nytt skifte, är detta möjligt att jämka enl. 36§ AvtL eller ÄktB 12 kap.
Uppfattning att avskrivning måste resas innan prövning av förlikningsavtal är felaktig
En missuppfattning som bl.a. förekommer hos domstolarna kommer till uttryck i ett Svea hovrätts beslut Ö 6453-08. (Även Solna tingsrätts avgörande T 3800-10) Tvist hade uppstått om giltigheten av ett förlikningsavtal som träffats efter ett arvskiftesklander vilket avskrivits. Ett bifall till ogiltighetstalan skulle enligt f.g. utgöra ny grund för resning av avskrivningen. Det ansåg inte hovrätten (eller Solna tingsrätten i det senare målet) Avgörandet pekar på att man först måste resa avskrivningen innan man kan få en prövning av förlikningsavtalet. Detta synes vara en upprepning av de felaktiga slutsatser som gjordes på 50- och 60-talen beträffande stadfästelser. I båda fallen synes dessa slutsatser grunda sig på uppfattningen att ett avgörande från domstol väger tyngre en privaträttslig överenskommelse. Det gäller dock inte förlikningsavtal enligt NJA 1975 s 507. Då jag ovan visat att en avskrivning ska behandlas på samma sätt som en stadfästelse säger rättssäkerhetsargumenten i rättsfallet att enbart resningvägen av avskrivningen inte uppfyller dessa.
Arvskifte och bodelning kan i vissa fall klandras på nytt enl. rf NJA 1992 s 820
Jag har ovan berört att resning av en avskrivning kan göras när parterna klandrat skiftet eller bodelningen. Men har parterna förlikats utan att klandra finns inget mål att återuppta om avtalet ogiltigförklaras. Då finns istället möjlighet att klandra skiftet på nytt genom att det uppstår en ny klanderfrist. Då ett avskrivet klander är att jämställa med ett oklandrat skifte borde den vägen även kunna vara öppen för klander som har avskrivits som en följd av förlikning. Mig veterligt är denna fråga inte prövad i domstol eller inte ens är känd bland domstolarna eller advokater. Här kan åberopas ett rättsfall som heter NJA 1992 s 820. En testamentstagare var överens med dödbodelägarna att ett testamente inte skulle gälla. Han noterade på testamentet att han avstod från alla anspråk i anledning av testamentet. Arvingarna klandrade för säkerhets skull ändå testamentet då de var osäkra på om påskriften var giltig. HD utlät sig då enligt följande. Uppkommer en tvist mellan arvinge och testamentstagare hur ett testamente ska gälla, så kan tvisten lösas genom ett avtal (förlikning). Avtalet kan innebära att arvingen godkänner testamentet oavsett dess riktighet, och godkännandet blir då civilrättsligt bindande för arvingen. Motsatsen kan också inträffa d.v.s. att testamentstagaren helt eller delvis avstår från sin rätt enligt testamentet, vilket också är bindande. Enligt allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet kan naturligtvis inträffa att godkännandet resp. avståendet inte är bindande t.ex. genom tvång, vilseledande mm. Skulle en tvist i denna fråga sluta med en dom - eller en förlikning – som fastslår att avtalet saknar verkan, så uppstår samma situation som om avståendet eller godkännandet aldrig ägt rum. I det läget får reglerna om klander av testamente tillämpas på det sättet att ny klanderfrist räknas från dagen för domen. Därmed undviks att den som i god tro förlitat sig på ett avstående råkar ut för en oacceptabel rättsförlust.
Om förlikningsavtal ogiltigförklaras vrids tiden tillbaka till läget då avtalet träffades
Högsta domstolen fastslår här den viktiga principen att ett förlikningsavtal som ogiltigförklaras ska ha som följd att samma situation ska återuppstå som om avtalet aldrig träffats. Det finns ingen anledning att anta att denna princip inte analogt skulle gälla också förlikningsavtal som ogiltigförklaras efter tvist beträffande arvskiften eller bodelningar. Och då kan man även påstå att den principen gäller alla förlikningsavtal. Därmed fastslås det som varit strid om ända sedan GRB 20 kap 5§ togs bort i NRB. Det är avtalets giltighet som är det centrala i frågan om vad som händer om avtalet blir ogiltigt.
Vad först avser arvskiften och bodelningar som inte klandrats så skulle alltså en ogiltigförklaring av förlikningsavtal leda till att ett nytt klander av arvskiftet eller bodelningen kan göras inom den frist på 4 veckor som gäller för klander av dessa. För arvskiften och bodelningar som klandrats och avskrivits tillåter NJA 2012 s 169 resning av avskrivningen om man strikt skulle hålla sig till Högsta domstolens principuttalande i NJA 1992 s 820. I princip anser jag inte att det finns något hinder mot att en ny klanderfrist även skulle kunna uppkomma i det senare fallet. Två vägar skulle således vara öppna för att garantera rättssäkerheten för personer som klandrar arvskifte eller bodelning och låter avskriva klandret efter ett förlikningsavtal som sedermera blir ogiltigt.
Ny lagstiftning med utgångspunkt från 1734-års lag och NJA 1992 s 820 bör tillkomma
En kontroll jag gjort bland många advokater, några domare och en professor i processrätt visar att rättsfallen NJA 1992 s 820, NJA 2012 s 169 m fl är helt okända. Det förekommer uppfattningar som är direkt felaktiga. Uppfattningen att en stadfästelse måste resas innan ett förlikningsavtals giltighet kan prövas uppkom 1950 efter NRB tillkomst. Samma felaktiga uppfattning synes nu ha uppkommit beträffande avskrivningar, särskilt vid klandrade arvskiften och bodelningar där förlikningsavtal ifrågasätts. Rättssäkerheten blir på detta sätt lidande. Ny lagstiftning liknande stadgandet i 1734-års lag bör därför tillkomma. Denna bör ha sin utgångspunkt i HDs principuttalande i NJA 1992 s 820.
-------------------------------------
Richard Allard, har varit yrkesverksam inom ekonomi och juridik