Riksrevisionen har granskat statens insatser för barn som misstänks för grova brott. Granskningen omfattar regeringen, Socialstyrelsen, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Statens institutionsstyrelse (SiS) och Kriminalvården. Myndigheternas samverkan med kommunernas socialtjänst ingår också i granskningen.

Granskningen visar bland annat att av de barn som blivit registrerade för grova brott

• misstänks 90 procent för nya brott inom 3,5 år – trots att de fått sociala insatser, är kända av polis och har utretts av rättsväsendet
• lyckas mindre än var tionde skaffa sig grundläggande högskolebehörighet.

Den övergripande slutsatsen är att statens samlade insatser för att bryta grov kriminalitet hos barn inte är tillräckligt effektiva. Samhällsutvecklingen ställer nya krav på alla inblandade aktörer, och där har staten inte levt upp till sitt ansvar.

Problemen bedöms delvis bero på att den nationella styrningen på området är för svag. Till exempel behövs det kunskapsuppbyggande stöd och vägledningar från nationell nivå som knyter samman insatser från olika samhällssektorer. Dessutom behövs samlade uppföljningar och ett tydligare fokus på kunskaps- och erfarenhetsöverföring mellan aktörerna för att stärka det gemensamma arbetet.

– Svag nationell styrning har tvingat fram olika lokala lösningar. Det är resurskrävande, ineffektivt och försvårar det gemensamma arbetet, säger riksrevisor Helena Lindberg i en kommentar till granskningen.

Riksrevisionen bedömer att staten behöver se till att det på ett övergripande plan finns strukturer, verktyg och resurser för att reagera på såväl beteende som behov hos dessa barn.

– Om aktörerna ska kunna bryta det brottsliga beteendet bland barn behöver de agera mer proaktivt och likvärdigt över hela landet. Men då måste de först utveckla strukturerna och verktygen för deras gemensamma arbete, säger Helena Fröberg, projektledare för granskningen.

Regeringen behöver också se till att alla delar i systemet fungerar. Det handlar bland annat om att säkerställa att myndigheterna utvecklar delar av sitt arbete, men också om att förbättra tillgången till trygga placeringar och kvalitetssäkrade behandlingar vid HVB-hem och inom SiS.