Infekterad strid om sharialagen på Juridikum i Uppsala

Doktoranden Mosa Sayed har lagt fram avhandlingen ”Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie”. I fredags för en vecka sedan försvarade Sayed sin doktorsavhandling inför en fullsatt och väktarbevakad föreläsningssal i Uppsala.

I avhandlingen pläderar Sayed för att sharialagar ska kunna tillämpas av svensk rätt. Handledare har varit Uppsalaprofessorn Maarit Jänterä-Jareborg och Jan Hjärpe, professor emeritus i teologi vid Lunds universitet. Avhandlingen utger sig för att vara ett handfast bidrag i syfte att vägleda rättspraxis inom internationell privaträtt, men är i lika hög grad en normativ rättsfilosofisk traktat med mångkulturalistisk utgångspunkt.

Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män.

Krypskytte

Dilsa Demirbag-Sten skriver i sin debattartikeln att ”i sin iver att visa att man sympatiserar med mångkultur har de ansvariga på juridiska fakulteten i Uppsala låtit Sayeds krypskytte mot landets grundlagar och mot medborgarnas lika rättigheter passera som juridik. Statsministerns tankar om att förbjuda vissa kläder, är det andra sättet att agera i spänningsfältet där ursprung, etnicitet och religion är utgångspunkter för tänkandet”.

Hon menar att Sayeds slutsatser strider mot grundlagens bestämmelser om alla medborgares lika värde, och om att man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.  Och ” eftersom Sayeds avhandling inte gäller juridiska teknikaliteter utan är ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, så borde han kanske ha hänvisats till en annan institution där han hade kunnat renodla de normativa argumenten – en filosofisk eller teologisk institution, till exempel”.

I dag svarade Torbjörn Andersson i Svenska dagbladet. Och hans inlägg har lagts ut i förlängd form på juridiska fakultetens hemsida (klicka här). Han ifrågasätter bland annat att Demirbag-Sten överhuvudtaget kritiserar Juridiska fakulteten. ”Visserligen är fakulteten skyldig att stödja doktoranden under avhandlingsarbetet samt att på olika sätt förhandsgranska materialet före disputation - något som också gjorts i detta fall. Men syftet med disputationen är att vädra invändningar mot avhandlingen och att få en sakkunnig betygsnämnd att bedöma om avhandlingen håller godkänd vetenskaplig nivå. När som i detta fall en avhandling godkänts (f.ö. enhälligt) kan ingen seriöst ifrågasätta att den är rättsvetenskaplig eller rör juridik. Eftersom Demirbag-Sten uppenbarligen har en annan uppfattning än ledamöterna i betygsnämnden om vad rättsvetenskaplig forskning är och ska ägnas åt, är det förvånande att hon inte använde sig av det tillfälle som disputationsakten erbjöd att övertyga rättsvetenskapen om vad den ska sysselsätta sig med. Från fakultetsperspektiv kan man tvärtom tycka att det funnits grund för kritik mot fakulteten om den föregripit den offentliga granskningen och utifrån en egen bedömning försökt obstruera mot att avhandlingen prövades i de former som är föreskrivna”.

Politisk linje

Han reagerar vidare mot påståendet från Demirbag-Sten att Juridiska fakulteten i Uppsala varit ivrig att visa att fakulteten sympatiserar med mångkultur. ”I påståendet verkar ligga att fakulteten skulle driva något slags politisk linje eller följa en viss agenda. Det är givetvis inte sant. Fakulteten har däremot ett intresse av att det bedrivs rättsvetenskaplig forskning och helst på områden där sådan behövs, vilket kan inkludera frågor som rymmer samhälleliga värdekonflikter. Hon påstår vidare att Mosa Sayeds avhandling utgör krypskytte mot landets grundlagar och medborgarnas lika rättigheter och att fakulteten haft ett ansvar för att se till att detta inte passerar som juridik. Redan enligt svensk rätt kan jag välja att testamentera 75 % av min egendom till min son och 25 % till min dotter och räkna med att ett sådant testamente ytterst blir genomdrivet i svensk domstol. Om någon i en avhandling hävdar att det borde vara möjligt att komma till samma resultat - men inte längre än vad svensk rätt medger - genom att beakta arvslagarna i det land arvlåtaren har anknytning till, kan jag inte se det som krypskytte mot grundlagen. Däremot framstår det som ett skott i foten att bygga ett angrepp mot vetenskaplighet på en så enkelt vederlagd missuppfattning som att likhet inför lagen skulle innebära att alla arvingar skulle ha en absolut lika rätt till den egendom som en arvlåtare efterlämnar”.

Vad tycker då Torbjörn Andersson om själva avhandlingen? Jo; ”ett pionjärarbete inom ett område som är i behov av meningsutbyte och forskning, men som också belastas av hög politisk spänning”.