VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Retrieverdomen innehåller åtminstone två ställningstaganden som är principiellt värdefulla och av fundamental betydelse i sammanhanget. Det ena rör länkningsåtgärders natur av upphovsrättsliga förfoganden över skyddade verk – här är EU-domstolen på fast mark – det andra gäller bestämningen av begreppet allmänheten – här är EU-domstolen milt sagt på hal is.

Den första frågan anknyter till om artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så att tillhandahållandet av klickbara länkar till skyddade verk, som är tillgängliga på en annan webbplats, utgör överföring till allmänheten även om verken i fråga är tillgängliga utan begränsningar på den andra webbplatsen.

EU-domstolen konstaterar här att begreppet överföring till allmänheten består av två kumulativa förutsättningar, nämligen att en åtgärd som kan kallas ”överföring” utförts och att den adresserar ”allmänheten”. Domstolen klargör också att överföring äger rum redan när en åtgärd leder till ”potentiella mottagare” - det räcker med att personer ur den publik som skyddade verk riktats till faktiskt kan få del av verken, men oberoende av om de faktiskt utnyttjat denna möjlighet eller inte. Detta ligger helt i linje med vad svensk domstolspraxis sedan gammalt gett uttryck åt.

EU-domstolen kommer helt logisk till slutsatsen att den som lägger en klickbar länk, tillgänglig för en allmänhet, d.v.s. för ”ett obestämt och relativt stort antal mottagare”, till en öppen webbplats åstadkommer överföring till allmänheten på sätt omtalas i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Domstolen för inte något resonemang om relevansen av typ av länk i teknisk mening som används, annat än att den ska vara ”klickbar”. Domstolen uttalar dock att det inte spelar någon roll om mottagaren/användaren uppfattar sig ha blivit ”förflyttad” i nätmiljön eller ha blivit kvar på en och samma webbsida. Detta understryker att typen av länk, dess tekniska beskaffenhet etc, saknar principiell relevans – det är effekten av en åtgärd, att den förmår möjliggöra tillgängliggörande för allmänheten som avgör dess upphovsrättsliga relevans.

Så långt allt gott. Värre blir det när domstolen laborerar med begreppet ”allmänheten”. För ett par år sedan introducerade EU-domstolen ett resonemang om att sådan överföring till allmänheten som faller inom ramen för artikel 3.1 i direktiv 2001/29 bara sker om överföringsåtgärden är riktad till en ”ny publik”, nämligen en publik som upphovsmännen inte beaktade när de lämnade sitt tillstånd till en ursprunglig överföring till allmänheten (se målen C-306/05, SGAE, och C-136/09, Organismos. Trots att det således är tredje gången som EU-domstolen laborerar med begreppet ”ny publik” är det alltjämt högst oklart vad som rimligen ska förstås därmed.

Dock inte i alla hänseenden; att (i) kringgå en teknisk begränsning, t.ex. med en länkningsåtgärd, eller att (ii) länka till ett verk som rättsinnehavaren inte längre tillgängliggör på en öppen webbplats, eller (iii) till ett verk som endast är tillgängligt för en begränsad publik gör länkningsåtgärden beroende av medgivande från rättsinnehavarna (förutsatt att länkarna når ett ”obestämt” antal mottagare som omfattar ett ”ganska stort antal personer”). Det torde också vara så att EU-domstolen ser användning av en annan teknik för överföringen än den som redan använts av någon annan som ett kriterium för att en ny överföring till allmänheten sker. Exempelvis har EU-domstolen uttalat att det är ett nytt upphovsrättsligt relevant förfogande att samtidigt och oförändrat webbsända av tv-program som fångats upp som rundradiosändning, se mål C-607/11, TVCatchup, särsk. vid nr 26.

Men med domstolens lakoniska uttryckssätt i Retrievermålet är länkning till en helt öppen webbplats, även om länkningen alltså utgör en överföring till allmänheten, upphovsrättsligt irrelevant eftersom den inte träffar en ”ny publik” relativt den som redan är adresserad genom den öppna webbplatsen (i princip hela det öppna internet). Det ter sig helt orimligt att ge en så enkel slutsats bokstavligt genomslag! Det kan omedelbart konstateras att en sådan norm, som ju närmast skulle introducera en ny så kallad konsumtionsprincip för överföringsrätten, saknar allt stöd av eller står i direkt konflikt med Bernkonventionen, artikel 8 WCT, WIPO Copyright Treaty, och direktivet 2001/29. Inom ramen för det internationella regelverket har det aldrig spelat någon som helst roll för den upphovsrättsliga relevansen hos en överföringsåtgärd huruvida (en och samma) allmänhet adresseras för första, andra eller tusende gången – det är bl a därför rätten varar under decennier.

Saken får rimligen hanteras så (om nu inte EU-domstolen korrigerar sig i nära förestående domar) att begreppet ny publik ges en synnerligen snäv tolkning så att grundläggande funktioner hos upphovsrätten konventionsenligt kan tillgodoses. En länkningsåtgärd kan uppenbarligen etablera en sådan (ny) kommersiell exploatering som en rättsinnehavare rimligen bör få del av oavsett om vederbörande förmått åstadkomma detta vid sin egen initiala presentation av verket i webbmiljön. Överföringsrättens grundläggande upphovsrättsliga och förmögenhetsrättsliga värden skulle i stort sett pulvriseras om EU-domstolens laborerande med offentlighetsbegreppet gavs bokstavligt erkännande.

Begreppet ”ny publik” i Retrieverdomen smakar resultatpolitik, inte rättstillämpning. Möjligen har också tanken på någon form av ”implied licence” spökat, d.v.s. att den som placerar sitt verk i webbmiljön utan tekniska restriktioner därmed skulle ha medgett alla andras vidare exploatering av verket i webbmiljön. Även EU-domstolen måste acceptera att något sådant skulle vara att introducera en inskränkning i upphovsrätten som kräver åtgärder av lagstiftaren. Den sistnämnde skulle emellertid få ansenliga problem i så fall med att runda ingångna internationella traktater och avtal.

Jan Rosén

Professor i civilrätt, Stockholms Universitet