Publicerad: 4 april 2014,
Fordrans uppkomst vid offentligt ackord
Marie Karlsson Tuula, docent i civilrätt, skriver här om ett mål som för närvarande är under prövning i Högsta domstolen. Frågan är om en fordran på ersättning för transporter, som ställts in efter ansökan om företagsrekonstruktion, ska anses ha uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion.
Marie Karlsson Tuula, docent i civilrätt vid Handelshögskolan i Göteborg och expert på företagsrekonstruktion och konkurs.
VERKTYG
Den juridiska frågeställningen är hur gäldenärens avtal ska behandlas i ett offentligt ackord och vilka fordringsanspråk som ska omfattas av detsamma.
I 3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion stadgas att alla fordringar som har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion omfattas av ett offentligt ackord. Det är ett hovrättsavgörande från Göta Hovrätt med diarienummer T 2959-11 vari frågan ställdes på sin spets.
Omständigheterna i det aktuella fallet är att ett företag hade ingått ett avtal med ett bolag om utförande av transporter. Enligt avtalet skulle ett visst antal transporter utföras varje vecka. För det fall någon transport ställdes in skulle bolaget till företaget betala ett visst belopp.
Den 5 maj 2009 fattades ett beslut om att företagsrekonstruktion skulle inledas för bolaget. Senare under förfarandets gång beslutades det om att det skulle ske en finansiell uppgörelse genom ett offentligt ackord. Den rättsliga frågan i målet blev om krav på ersättning för uteblivna transporter som ställts in efter ansökan om företagsrekonstruktion ska omfattas av ett offentligt ackord.
Frågan är således om en fordran på ersättning för transporter som ställts in efter ansökan om företagsrekonstruktion ska anses ha uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion.
I tingsrätten tillämpades avtalsprincipen, det vill säga att avtalet har ingåtts före ansökan om företagsrekonstruktion och att företagets fordran därför skulle omfattas av det offentliga ackordet. Göta hovrätt tillämpade den så kallade prestationsprincipen som innebär att en fordran ska anses uppkomma när den prestation som medför rätt till betalning har utförts, eller när motparten vägrar ta emot den avtalade prestationen och därför blir ersättningsskyldig.
Hovrätten framhöll att de transporter som hade ställts in skulle ha utförts efter ansökan om företagsrekonstruktion och att företagets fordran därför inte omfattades av ackordsuppgörelsen. Hovrättens avgörande har fått prövningstillstånd i Högsta domstolen(1).
I svensk rätt är det oklart, till skillnad från innehållet i flera utländska rättsordningar, hur gäldenärens avtal ska behandlas vid såväl företagsrekonstruktion som konkurs. Lagstiftaren har inte tagit ett helhetsgrepp om frågorna och detta har lett bland annat lett till att det råder ett oklart rättsläge om hur gäldenärens avtal ska hanteras. Detta har medfört att praktiker har behandlat att rättsfrågorna olika. Det saknas dessutom en oenighet i praxis hur man ska bedöma en fordrans uppkomst inte bara under en företagsrekonstruktion utan i största allmänhet inom förmögenhetsrättens område.
Det brukar beskrivas så att en fordran har uppkommit när den väsentliga grunden för fordran har uppkommit. Utgångspunkten i kontraktsrättsliga sammanhang är att en fordran uppkommer när avtal träffas(2). Vidare anses det i enlighet med likabehandlingsprincipen inom insolvensrätten, det vill säga åväl vid konkurs som vid företagsrekonstruktion, att fordringarna har uppkommit före förfarandets inledande och därför är oprioriterade som endast får utdelning motsvarande en dividend av fordringarna. Det har tillkommit avgörande från högsta domstolen men dessa har, enigt min mening, inte förtydligat rättsläget något nämnvärt.
Högsta domstolen har fastställt att det inte finns en för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran har uppkommit. I ett mål har högsta domstolen betonat att syftet med den bestämmelse vars tillämpning i fråga är av stor betydelse för frågan om en fordrans uppkomsttidpunkt. Huruvida fordringen ska anses ha funnits vid den kritiska punkten, trots att den inte var fullgången, är enligt högsta domstolen i hög grad beroende av ändamålet med den aktuella bestämmelsen som ska tillämpas i det aktuella fallet(3).
Frågan om fordrans uppkomst kan också aktualiseras vid tillämpningen av förmånsrättslagen för s.k. nytillkomna fordringar enligt 10 § 4 p. I den bestämmelsen talas det inte om nytillkomna fordringar utan fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären har träffat under pågående företagsrekonstruktion. Även på denna punkt är rättsläget oklart.
När det gäller prövningen i Högsta Domstolen ska man inte föregå den. Men, enligt min mening, måste det hållas för visst att det råder oklarhet på vilken grund denna nu aktuella fordran skulle vara något annat än en ackordsfordran.
Fotnoter
(1) Se T 4726-12.
(2) Se Hellners, T, Mellqvist, M, Lagen om företagsrekonstruktion. En kommentar, Sthlm . 1997, s. 172.
(3) Se NJA 2009 s. 291.
-------------------------------
Marie Karlsson Tuula, docent i civilrätt vid Handelshögskolan i Göteborg och expert på företagsrekonstruktion och konkurs.
