Något om bestämmelserna om entledigande av skiljemän i skiljeförfaranden och handläggningsfrågor

Med nedanstående korta rader, önskar vi lämna några synpunkter från den praktiserande juristens vardag.

Att en skiljeman ska vara opartisk och oberoende är grundläggande för ett skiljeförfarande och regleras i 8 § lag (1999:116) om skiljeförfarande (”LSF”). Om en skiljeman inte uppfyller detta, utgör det klandergrund enligt 34 § 1 stycket 6 p LSF. Detta var även fallet enligt den tidigare lagen (1929:145) om skiljemän (”LSM”), låt vara att reglerna återfanns i andra paragrafer.

I LSM användes ordet ”jäv” avseende skiljemännen, medan LSF istället för att bruka ordet jäv, använder sig av uttrycket, om det finns ”någon omständighet som kan rubba för­troendet för skiljemannens opartiskhet eller oberoende”. Valet av det senare framför det förra, var ett aktivt val från lagstiftarens sida, som inte ville leda tankarna till reglerna om jäv som återfinns i rättegångsbalken. Lagstiftaren konstaterade vidare att modellagen, som var förebild för LSF,[1] inte innehåller någon motsvarighet till termen ”jäv”.[2]

Möjlighet till domstolsprövning

Enligt LSM var den enda möjligheten för en part att få frågan om en skiljemans opartiskhet och oberoende domstolsprövad, att klandra skiljedomen efter dess meddelande. Vid den nya skilje­för­farandelagens tillkomst, framfördes dock att det inte var processekonomiskt att en part som i början av ett förfarande hade invändningar mot en skiljemans opartiskhet eller oberoende, var tvungen att medverka i hela skiljeförfarandet, som skulle kunna vara omfattande och kostsamt, för att först därefter kunna få till en domstolsprövning.[3] Därför infördes i LSF en lagstadgad möjlighet att redan under skiljeförfarandets gång, få en sådan invändning prövad i domstol och, om invändningen hade fog för sig, att få en skiljeman entledigad. Den bestämmelsen återfinns i 10 § 3 stycket LSF. Detta gäller dock främst ad hoc-förfaranden, eftersom skiljedomsinstitut har möjlighet att i sina regler ge skilje­doms­institutet rätt att slutligt pröva frågan i enlighet med 11 § LSF. Stockholms Handels­kammares Skiljedomsinstitut har gjort så i sina regler,[4] och det gör att en domstols­prövning under förfarandets gång inte är möjlig för skiljeförfaranden vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut.

Bestämmelsen i 10 § 3 stycket LSF ger dock skiljenämnden två valmöjligheter: antingen att avvakta domstolens prövning av frågan, eller att fortsätta handläggningen, inklusive att meddela dom. Det senare alternativet infördes av lagstiftaren för att inte försämra skiljeförfarandets effektivitet. Sålunda gavs skiljenämnden som nämnts, rätten att fortsätta förfarandet under domstolsprövningen och även att meddela skiljedom.[5] Det får dock förstås så att lagstiftaren förväntade sig att en skiljenämnd skulle välja det första alternativet och avvakta med att meddela skiljedom, om skiljemännen bedömde att det finns risk för att skiljemannen skulle entledigas av domstol, även om skiljenämnden fann invändningen sakna fog.[6]

Avgöranden från domstolarna

Så, om vi lämnar den teoretiska spelplanen och istället betraktar två autentiska fall, varav ett är ett färskt avgörande från Stockholms tingsrätt.

Bakgrunden till rättsfallen är följande fråga: En part invänder, innan skiljedom meddelas, att en skiljeman inte är opartisk eller oberoende och ber skiljenämnden pröva den frågan. När skiljenämnden ogillar påståendet om partiskhet eller beroende, väcker samma part talan om entledigande i enlighet med 10 § 3 stycket LSF. Låt oss anta, att parten först aviserar, att parten avser att vända sig till domstol (möjligen i syfte att på det sättet förmå skiljenämnden att hålla tillbaka skiljedomen), men att skiljenämnden skriftligen meddelar att nämnden likväl avser att meddela skiljedom (möjligen för att skiljenämnden finner det föga sannolikt, att allmän domstol gör en annan bedömning i frågan än den skiljenämnden just gjort). Anta vidare, att parten gör verklighet av sin avisering och väcker talan om entledigande av skiljeman i enlighet med 10 § 3 stycket LSF, men skiljenämnden hinner meddela dom innan tingsrätten prövat frågan. Hur ska då tingsrätten förfara handläggnings­mässigt?

I den nu beskrivna situationen finns inte längre någon skiljeman att entlediga i rent lexikalisk mening, eftersom skiljemannens uppdrag är slutfört i och med meddelandet av den slutliga skiljedomen, enligt 27 § 4 stycket LSF, med några undantag enligt 32 och 35 §§ LSF. Ett entledigande skulle inte heller påverka skiljedomens giltighet i sig, eftersom en meddelad skiljedom endast kan upphöra genom en klandertalan enligt 34 § 1 stycket 6 p LSF.

Frågan hur denna situation praktiskt ska handläggas, tas inte upp i förarbetena till LSF.

I ett fall från 2001 prövades detta av Svea hovrätt i ärende ÖÄ 7914-01, där Svea hovrätt meddelade beslut den 19 november 2001. Svea hovrätt uttalade att en förutsättning för att bifalla ett yrkande om att skilja en skiljeman från sitt uppdrag, ”av naturliga skäl” är att skiljemannauppdraget inte har upphört när domstolen meddelar beslut i ärendet. Eftersom skiljedom i det fallet hade meddelats och skiljemannauppdraget därmed enligt 27 § LSF var avslutat, menade hovrätten att talan fick anses vara förfallen.[7] Ett hovrättsråd skrev sig dock skiljaktig till detta och menade att beslutet saknade stöd i lag.

Detta beslut från Svea hovrätt verkar emellertid inte helt ha klargjort rättsläget. Före detta justitierådet Stefan Lindskog har nämligen även därefter uttalat att en talan vid tingsrätten bör förfalla i ett sådant läge, men att ordningen inte är given.[8] Lindskog argumenterar, med fog menar vi, för att det inte är meningsfullt för tingsrätten att entlediga en skiljeman efter det att skiljedomen har hunnit meddelas. Så har också beslutsskälen i Stockholms tingsrätts ärende Ä 19441-00 utformats, vilket Svea hovrätt i ärende ÖÄ 7914-01 hänvisade till. Frågan huruvida ett förtroendeskadligt förhållande föreligger, får istället, menar Lindskog, antagligen prövas genom att en klandertalan väcks.[9]

Syftet med en talan enligt 10 § 3 stycket LSF är som nämnts ovan att få stopp på skilje­förfarandet innan skiljedom meddelats. Det syftet får anses ha förfallit i och med meddelandet av skiljedomen. Om tingsrätten i en sådan situation, efter skiljedomens meddelande, skulle pröva frågan och finna att en skiljeman inte är opartisk eller oberoende, men sökanden underlåter att klandra skiljedomen, saknar ett sådant beslut från tings­rätten all mening.

Det har nu kommit ett nytt beslut som ytterligare belyser denna frågeställning, nämligen Stockholms tingsrätts beslut av den 18 februari 2021 i ärende nr Ä 18929-20.

Stockholms tingsrätt utvecklar resonemanget mer, och i vår mening bättre, i beslutet från 2021, än det tidigare ärendet från 2001.

Sökandena hade vid tingsrätten i 2021 års fall, gjort en invändning mot två skiljemäns oberoende. Denna invändning hade prövats och ogillats av skiljenämnden innan skiljedom meddelats. Sökandena ansökte därefter hos tingsrätten om entledigande av de två skiljemännen. Skiljenämnden valde att fortsätta förfarandet och meddelade skiljedom innan Stockholms tingsrätt meddelat beslut. Strax innan Stockholms tingsrätts beslut meddela­des, klandrade även Sökandena skiljedomen.

Stockholms tingsrätt inleder sina beslutsskäl med att konstatera att skiljemännens uppdrag är avslutade i och med att skiljedomen meddelats, och att inga undantag avseende detta är aktuella.

Ärenden om entledigande av skiljeman enligt 10 § 3 stycket LSF, handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (”ärendelagen”). Stockholms tingsrätt hänvisar till 10 § 2 stycket ärendelagen om att tingsrättens ska avvisa en ansökan om det föreligger hinder för prövningen av den aktuella frågan. Ett sådant hinder, uttalar Stockholms tingsrätt, kan föreligga om den fråga som tingsrätten har att pröva har blivit överspelad och numera helt och hållet har förlorat sin omedelbara praktiska och rättsliga betydelse. Stockholms tings­rätt uttalar vidare att om de ändrade förhållandena inträtt under tiden ärendet vid dom­stolen pågår är den mest konsekventa lösningen att konstatera att ansökan inte föranleder någon vidare åtgärd av tingsrätten.

I Stockholms tingsrätts beslutsskäl från 2021 års beslut belyser tingsrätten frågan om vilken effekt det skulle få om tingsrätten ändå skulle pröva frågan och entlediga skilje­männen från det avslutade uppdraget som skiljemän, varvid tingsrätten fann att en sådan åtgärd, inte skulle få någon direkt inverkan på den meddelade skiljedomens giltighet.

I 2021 års avgörande hänvisar Stockholms tingsrätt till Svea hovrätts tidigare beslut från 2001 i ärende nr ÖÄ 7914-01, och redogör för att det i praxis har ansetts att ett bifall till ett yrkande om att entlediga en skiljeman förutsätter att skiljemannauppdraget inte upphört när domstolen ska fatta beslut i ärendet.

Mot bakgrund av detta, och med slutsatsen att den i ärendet aktuella ansökan varken kan leda till att skiljemännen entledigas eller att skiljedomen förlorar dess giltighet, menar Stockholms tingsrätt att ansökan är ändamålslös och har blivit desert. Stockholms tingsrätt menar att talan har förfallit och skrev därför av ärendet.

Enligt vår uppfattning är Stockholms tingsrätts beslut befogat och rimligt, och vi välkomnar detta förtydligande från tingsrätten.

Rättegångskostnader

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att något belysa rättegångskostnadsfrågan i ett ärende av detta slag.

Det saknas en regel i 18 kap. rättegångsbalken, vilket ärendelagen hänvisar till i 32 §, som reglerar hur rättegångskostnaderna ska fördelas när en ansökan befinns ska skrivas av på grund av omständigheter som part ej råder över, i detta fall att skiljedom har meddelats under ärendets handläggning.

Stockholms tingsrätt fann i 2001 års ärende att när talan var förfallen på detta sätt, ska ingen av parterna vara att anse som tappande i förhållande till den andra. Detta kan ju dock i vår mening tyckas otillfredsställande, om omfattande arbete har lagts ned i ärendet.

Stockholms tingsrätt fann däremot i 2021 års ärende, att det fanns anledning att förhålla sig till bestämmelsen i 18 kap. 5 § andra stycket RB (som reglerar rättegångskostnadernas fördelning efter kärandens återkallelse). I en sådan situation har tingsrätten att ta ställning till hur målet skulle ha avgjorts i sak om målet hade avgjorts i sak istället för att skrivas av.

Sålunda valde Stockholms tingsrätt att pröva hela målet – trots avskrivningsbeslutet – för att kunna fatta ett beslut också i frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna. Den prövningen utföll så, att samtliga Sökandenas yrkanden, enligt tingsrättens bedömning, skull ha avslagits om de hade upptagits till prövning. Därmed fick Sökandena solidariskt svara för rättegångskostnaderna i ärendet.

I vår mening är den senare inställning mer tillfredsställande. Å andra sidan innebär den att tingsrätten då ändå måste pröva frågan, trots avskrivningsbeslutet. Lagstiftarens val att låta olika instanser pröva frågan beroende på om den väcks under förfarandet eller efter, ter sig även mot denna bakgrund oförståelig.

Överklagandemöjligheter

Avslutningsvis får vi helt kort beröra överklagande­möjligheterna av tingsrättens beslut.

Som redogjorts för ovan, överklagades tingsrättens beslut i 2001 års ärende. Tingsrätten beslut innehöll i det fallet överklagandehänvisning och även Svea hovrätts beslut överklagades senare som nämnts. Det var emellertid samma regler som gällde i denna fråga då, som i 2021 års fall, nämligen 44 § LSF. I 44 § 3 stycket 2 meningen LSF anges att tingsrättens avgörande enligt 10 § 3 stycket LSF inte får överklagas. Tingsrätten angav i 2021 års fall, med hänvisning till just 44 § LSF och dess förarbeten, att tingsrättens beslut inte var överklagbart. Tingsrätten angav dock därefter i samma stycke följande, som väl får anses något udda: ” I doktrinen har denna ståndpunkt emellertid kritiserats såvitt avser frågan om möjligheten att överklaga beslut av aktuellt slag i den del det avser fördelningen av rättegångskostnader (se Lindskog, kommentaren till lagen om skiljeförfarande, punkterna 4.3.3–4).” Utan att därefter kommentera detta närmare, avslutas därmed tingsrättens beslut.

Avslutande iakttagelser

Vid revideringen av LSF genom SFS 2018:1954 med ikraftträdande den 1 mars 2019, vilket föregicks av prop. 2017/18:257, ändrades ordningen för prövningen av skiljenämndens behörighet enligt 2 § LSF. Enligt tidigare version av LSF kunde en part väcka fast­ställelse­talan vid tingsrätten om skiljenämndens behörighet under pågående skiljeförfarande. Det uttalades i förarbetena till revideringen att skiljeförfarandet inte sällan blir färdigt före domstolsprocessen, och att en klandertalan då väcks med åberopande av både skilje­nämndens bristande behörighet och annan grund.[10] Samma fråga – om skiljenämndens behörighet – blev då föremål för två domstolsprocesser samtidigt. Detta menade lagstiftaren var olämpligt, och vi kan inte annat än hålla med. Även om prövningen av en skiljemans opartiskhet och oberoende i regel går snabbare än prövningen av skilje­nämndens behörighet, menar vi dock – och har också sett prov på – att precis samma problem kan uppstå vid den förra prövningen som vid den senare. Att det ska bero på när i tiden frågan väcks – under eller efter ett skiljeförfarande – vilken instans som ska pröva frågan, är också enligt vår mening olämpligt. Förhoppningsvis är detta något som lag­stiftaren adresserar vid nästa revision.

I vart fall kan det nu konstateras, i enlighet med Stockholms tingsrätts senaste beslut, att en part som vill göra invändning mot någon skiljemans opartiskhet eller oberoende mot slutet av ett förfarande, inte kan forumshoppa och välja om man vill att tingsrätten eller hovrätten ska pröva frågan. Istället har det återigen bekräftats att när skiljedom väl har meddelats, är det endast hovrätten som ska pröva frågan.

-------------------------------------

Dan Engström och Elin Nilsson, advokater på Stockholm Arbitration & Litigation Center (SALC) Advokatbyrå AB

[1] Prop. 1998/99:35 s. 45.

[2] Prop. 1998/99:35 s. 82.

[3] Prop. 1998/99:35 s. 86 f.

[4] Se exempelvis § 19 (5) i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts Skiljedomsregler.

[5] Prop. 1998/99:35 s. 87.

[6] Prop. 1998/99:35 s. 87 jämförd med s. 77.

[7] Svea hovrätts beslut överklagades och Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd, men parterna förliktes därefter.

[8] Lindskog, Skiljeförfarande – En kommentar, 3 u., 2020 s. 994 f.

[9] Lindskog, Skiljeförfarande – En kommentar, 3 u., 2020 s. 493.

[10] Prop. 2017/18:257 s. 23.