Några timmar efter att IPRE Dlagen trätt i kraft första april och lämnade ljudboksförlagen Nordstedts, Bonnier Audio, Earbooks, Piratförlaget och Storyside in en begäran om ett informationsföreläggande

mot Ephone avseende en server som lagrade ljudböcker av bland annat Jan Guillou och Stieg Larsson. Informationsföreläggandet meddelades och experter ansåg att lagen fungerade som den skulle. Advokat Peter Helle på Wistrand, som är ePhones ombud, anser dock att tingsrätten inte gjort en adekvat bedömning av IPRE D-lagens förenlighet med bland annat EG-rätten, samt att tingsrätten gjort det lätt för sig i bedömningen att allmänheten haft tillgång till verken.

– De enda bevisuppgifter som finns är att 27 upphovsrättskyddade verk ska ha funnits på servern, som var lösenordsskyddad. Det saknas helt uppgifter om hur många som haft tillgång till dem. Trots detta ansåg tingsrätten att verken gjorts tillgängliga för allmänheten eller en stor krets, säger Peter Helle.

Han pekar på att lösenord används för att begränsa tillgängligheten. Att det inte ska spela någon roll, ifrågasätter han starkt. Enligt Peter Helle kan det inte vara förenligt med de lagstadgade beviskraven att abonnenter som har en internetuppkopplad lösenordsskyddad dator med minst 27 upphovsrättsskyddade verk uppfyller bevisnivån på sannolika skäl för att abonnenten ska anses ha tillgängliggjort verken för allmänheten via Internet. Enligt en artikel i Dagens Nyheter där Chefsrådman Mats Jender uttalar sig, räcker det med en större sluten krets för att det ska anses vara tillgängligt för allmänheten. Peter Helle pekar i överklagandet på att tidningsuppgifterna rimmar illa med vad tingsrätten konstaterar i domen, att det inte finns någon utredning om hur stor kretsen är. – IPRE D-lagen kräver att de som ansöker om informationsföreläggande ska lämna in fullständigt material så att domstolen kan fatta beslut på det. I detta fall har bokförlagen fått bevislättnader. De har bara visat antalet upphovsrättskyddadeverk, men inte att de tillgängliggjorts för allmänheten eller ens för en större krets. Hur stor kretsen är i detta fall, är bara tingsrättens egna antaganden som helt saknar stöd i materialet. Så

enkelt ska man inte kunna få igenom ett informationsföreläggande, anser Peter Helle. Enligt honom skulle principiellt de flesta som är uppkopplade mot Internet nu kunna bli föremål för IPRE D-ingripande och han har svårt att se att lagstiftaren kan ha menat att ribban ska ligga så lågt. Han anser också att tingsrätten inte gjort en adekvat bedömning av huruvida IPRE D-lagen är förenlig med EG-rätten och menar att tingsrätten förlitar sig för mycket på de svenska förarbetena till IPRE D-lagen och inte prövat om lagen är förenlig med EG:s datalagringsdirektiv, som bara tillåter utlämnande av personuppgifter till myndigheter. Avseende en åberopad dom av EG-domstolen i fråga om IPRE D-direktivet hindrar införande av regler om utlämnande av abonnentuppgifter avseende en viss IPadress, drar tingsrätten slutsatsen att om Datalagringsdirektivet hindrat att personuppgifter lämnas ut för sådana ändamål som avses i IPRE D-direktivet, hade EGdomstolen rimligen uttalat detta i domen. Tingsrätten pekar också på att inte heller i lagstiftningsärendet som gällde implementeringenav IPRE D-direktivet har någon sådan bedömning gjorts. I överklagandet till hovrätten skriver Peter Helle att EGdomstolen inte varit formellt skyldig att pröva Datalagringsdirektivet i den aktuella EG-domen eftersom den frågan inte ställdes av den nationella domstolen i begäran om förhandsbesked. Helle anser också att tingsrätten inte kan avstå från att pröva normkonflikten mellan IPRE D-lagen och Datalagringsdirektivet bara för att man förbisett detta i lagstiftningsärendet. Och Peter Helle får stöd av Jörgen Hettne, juris doktor och forskare i juridik vid Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps. Svenska förarbeten väger lätt i EG-rättsliga sammanhang.

– Svenska domstolar är skyldiga att göra en självständig utredning när det gäller EG-rättsliga frågor. EG-rätten är en egen rättsordning som hanterar frågor på ett annat sätt. Vid tveksamheter är domstolarna skyldiga att vända sig till EG-domstolen för att få vägledning.