Rättsrevisionsverk föreslogs på seminarium

Stiftelsen Rättsstatens Vänner bjöd igår in till ett seminarium och paneldebatt på Museeum Gustavianum i Uppsala. Temat var Rättssäkerhet i vågskålen - juridiken och psykologin. Moderator var Peter Nobel, jur.dr. och f.d. DO, f.d. expert i FN:s kommitté mot rasdiskriminering.

Dagen inleddes med en presentation av seminariets tema och paneldeltagare. Därefter berättade Brita Sundberg-Weitman, f.d. hovrättsråd, om psykologiska faktorer i domstolarnas beslutsprocess. Rigmor Robèrt, läkare och psykoterapeut, talade om att psykologiska teorier har påverkat bedömningen av vittnesutsagor. Slutligen talade journalisten Thérèse Juel och samhällsvetaren Thomas Wettergren om domstolars psykologiska föreställningar i sexualbrottsmål.

Därefter vidtog en paneldebatt med anföranden av Stig Centerwall, advokat, Minna Gräns, docent i allmän rättslära, Lena Hellblom-Sjögren, dr.leg. psykolog, Germund hesslov, professor i neurofysiologi, Johan Munck, justitieråd och Nils Wiklund, docent i rättspsykologi.

Bra journalist krävs för resning

Debatten inleddes med diskussion om vittnespsykologi. Någon menade att domstolen borde få hjälp av en sakkunnig vittnespsykolog. Men vittespsykologer behöver komma in redan på förundersökningsstadiet för att vägleda åklagaren. Det är för sent när saken kommit upp i domstol.

Bevisbördan i resningsmål diskuterades. Någon ville att bevisvärdepunkten skulle flyttas något nedåt. Det är inte meningen att sökanden ska bevisa sin oskuld. Mot detta invändes att det inte är så, utan att de omständigheter som läggs fram ska övertyga domstolen. Trots det upplevs det som att det för att ha chans till resning behövs en bra journalist - Hannes Råstam vid Uppdrag granskning nämndes som exempel. Men journalister ska väl inte ta det ansvaret i rättsväsendet. Resningssystemet måste förnyas!

En annan av de större frågorna var allmänhetens brist på tillit till rättssystemet. Rigmor Robèrt menade att det finns en sanning och att medborgarna vill ha den. Hon menade att det inte är den man är ute efter i en rättsprocess, utan istället den berättelse man kan vinna målet med. Åklagarna bryter regelmässigt mot sin skyldighet att lägga fram sådant som talar till den tilltalades förmån.

Behövs ett Rättsrevisionsverk

Det konstaterades att domarkåren är väldigt heterogen. Det finns en mängd olika slags domare. De har möjlighet att ta del av varandras synsätt via ostrukturerade diskussioner. Men det finns ingen sturkturerad självkontroll. Dessutom upplevde någon det som ett systemfel att man inte får erkänna fel. Det behövs en domstolarnas motsvarighet till Lex Maria. Det föreslogs också ett Rättsrevisionsverk

Under dagen gjordes också hänvisningar till ett stort antal mål, däribland styckmordsläkarna samt mål mot utlänningar och dövstumma, där rättssäkerheten åsidosatts.

Nils Wiklund i panelen sammanfattade dagen med att den å ena sidan varit deprimerande på grund av de stora problem rättsväsendet har att brottas med. Men han påpekar att problemen ändå är relativt begränsade, de finns inte i 90 procent av fallen. Han anser systemet med nämndemän vara en fin tanke, nämligen den att bevisningen ska vara så övertygande att vem som helst kan avgöra skulden.

Förtroende A och O

Lena Hellblom-Sjögren håller med om att det är bra med lekmannadomare men menar att de ska utgöras av ett representativt urval av befolkningen - inte av politiker. Hon menar också att ett Rättsrevisionsverk vore jättebra. Slutligen slår hon fast att förtroende för rättssystemet är A och O i en rättssak. Varför bygger man inte förtroende genom att erkänna de fel som begåtts.

Minna Gräns håller med om att det i de allra flesta fall finns tillräckligt stark bevisning. Men vad gör man åt de fel som uppdagas? Det vore bättre att vara ödmjuk och erkänna, åtgärda och förbättra.

Slutligen fastslås att man för att bota sjukdom måste erkänna den.

Stiftelsen Rättsstatens Vänner skapades av professor Anders Agell. Den har till uppgift att belysa förhållanden som har betydelse för rättssäkerheten i samhället