Advokat Pontus Ewerlöf

LÄS MER

»

För oss finns det ingen bortglömd reform

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Det är känt för alla som kommit i kontakt med ett dispositivt tvistemål i domstol att handläggningen ofta drar ut på tiden med följd att kostnaderna för parterna i målet ökar. Detta bör jämföras med hanteringen av skiljeförfaranden där handläggningstiderna ofta är betydligt kortare. Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut (SCC), som årligen administrerar ett stort antal tvister i skiljeförfaranden, har som jämförelse en genomsnittlig handläggningstid för ett ordinärt tvistemål som understiger ett år från det att tvisten hänfördes till skiljenämnden till dess det föreligger en slutlig skiljedom. En berättigad fråga är följaktligen varför det skall ta så mycket längre tid att få en liknande tvist avgjord i domstol? I artikeln beskrivs några tänkbara orsaker till tidsutdräkten samt hur domstolarna genom befintliga bestämmelser i rättegångsbalken kan råda bot på de alltjämt långa handläggningstiderna. 

Den så kallade EMR-reformen (En modernare rättegång – reformering av process i allmän domstol (Prop. 2004/05:131, SOU 2001:103)) sjösattes den 1 november 2008. Det övergripande syftet var att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättsäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Fokus inför reformen och även i den efterföljande tillämpningen av densamma har legat på ett bättre utnyttjande av modern teknik samt det utvidgade kravet på prövningstillstånd och regler om bevisupptagning i hovrätten. Att EMR-reformen inneburit omfattande förändringar i dessa avseende är uppenbart. Varje domstol är nu utrustad med modern teknik vilken möjliggör videoupptagningar och videouppspelningar, liksom användande av tekniska hjälpmedel i samband med presentation av dokument och bilder i samband med förhandling. Vad som däremot har kommit lite i skymundan är de ytterligare "verktyg" för en effektivare målhantering som tillförts domstolarna genom EMR-reformen. Ett bättre utnyttjande av dessa verktyg, i kombination med det regelverk som fanns på plats redan före EMR-reformen, skulle enligt artikelförfattaren kunna effektivisera handläggningen av dispositiva tvistemål vid främst tingsrätterna och därmed komma att uppfylla en av målsättningarna med EMR-reformen, nämligen att domstolarna skall kunna meddela rättssäkra avgöranden inom rimlig tid. 

Det finns givetvis flera tänkbara orsaker till att handläggningen av ett dispositivt tvistemål drar ut på tiden. Det kan röra sig om domstolens arbetsbelastning eller prioriteringar. Inte sällan rör det sig emellertid om orsaker hänförliga till själva handläggningen.    

En "trång" sektor som påverkar handläggningstiden är att dispositiva tvistemål ofta skall avgöras av fullsutten rätt (dvs. tre domare) och att tider för huvudförhandling är en bristvara hos domstolarna. Problemet med domstolarnas brist på tider för huvudförhandling är emellertid delvis självförvållat. Det är idag inte en ovanlig ordning att domstolen väntar med att sätta ut målet till huvudförhandling till dess förberedelsen är avslutad. Målets handläggning kan då ha pågått under något eller ett par år. När domstolen väl skall boka en tid för huvudförhandling är kalendern ofta full och det är svårt att hitta en tid som inte bara passar domstolen utan också partsombuden. Väntetider på ett halvår, till och med uppåt ett år, efter det att målet är färdigberett för huvudförhandling hör dessvärre inte till ovanligheterna. Med god planering och med tillämpning av det regelverk som rättegångsbalken erbjuder bör detta problem kunna överbryggas.

Ett annan orsak till att handläggningen i dispositiva tvistemål drar ut på tiden i domstolen är omfattningen av skriftväxlingen och därtill återkommande anstånd med att inkomma med skrifter. Även här är problemet delvis självförvållat. En god planering och styrning av förberedelsen bör kunna minska omfattningen av skriftväxlingen och med en tidsplan som överenskommits mellan domstolen och parterna bör utrymmet för anstånd kunna begränsas. 

För att återigen jämföra med förhållandena i ett skiljeförfarande avgörs dessa också i huvudsak av en skiljenämnd bestående av tre skiljemän, ofta aktiva advokater och domare. Dessa aktörer har ofta en stor arbetsbörda och fullbokade kalendrar. Ändå lyckas skiljenämnderna sätta ut mål till slutförhandling i sådan tid att dom kan meddelas inom ett år i genomsnitt (i vart fall i skiljemål som administreras av SCC). Det bör härvid noteras att tvister i skiljeförfaranden är inte mindre komplicerade än de som handläggs i domstol, i vissa fall det motsatta.

Vad kan domstolen då göra för att effektivisera handläggningen av dispositiva tvistemål? Enligt artikelförfattarens uppfattning bör domstolen vid handläggningen av dessa mål dra lärdom av de erfarenheter som finns inom området för skiljeförfaranden. Receptet i skiljeförfaranden är att tidigt involvera parterna i planeringen av handläggningen och i bestämmandet av tidsplanen. Därigenom förbinder sig parterna vid handläggningen och tidsplanen vilket regelmässigt minskar omfattningen av skriftväxlingen och utrymmet för anstånd. Domstolen har de verktyg som behövs för en effektiv hantering av dispositiva tvistemål i rättegångsbalken. Exempelvis bör nämnas bestämmelserna om tidsplan (RB 42:6, st. 4), om preklusionsföreläggande (RB 42:15 a), och om sammanställning (RB 42:16). Därtill kommer att domstolen har möjlighet att utfärda förelägganden om avhjälpande av brister i stämningsansökan (RB 42:3) samt om förtydliganden i parternas framställningar (RB 42:9). Domstolen har dessutom möjlighet att i vissa fall avvisa nya omständigheter och bevis som åberopas först efter det att huvudförhandlingen påbörjats (RB 43:10). För att effektivisera själva huvudförhandlingen har domstolen genom EMR-reformen också givits möjlighet att ta upp framställningar och bevis genom hänvisning (RB 43:7, st. 4 och RB 43:8, st. 3) och att, med parternas samtycke och om det inte är uppenbart olämpligt, acceptera skriftliga vittnesutsagor (RB 35:14, st. 2). Härtill kommer att domstolen i RB 42:8 st. 2 har stöd för att bedriva relativt omfattande materiell processledning för att klarlägga tvistefrågor och för att driva målet framåt.

I det följande lämnas ett tentativt förslag på hur domstolen, genom att använda de verktyg som finns i rättegångsbalken och genom att dra lärdom av hanteringen av tvister i skiljeförfaranden, skulle kunna effektivisera handläggningen av dispositiva tvistemål.

(1) Sedan den första omgången skriftväxling med stämningsansökan och svaromål avslutats bör domstolen tillsammans med partsombuden planera handläggningen av målet. Detta bör kunna ske vid ett telefonsammanträde. Utgångspunkten är härvid att det ofta krävs ytterligare en omgång skriftväxling för att ett sammanträde för muntlig förberedelse i vanlig bemärkelse skall bli meningsfullt, men detta varierar givetvis. Vid den initiala kontakten mellan domstolen och partsombuden bör i vart fall en tidsplan för den andra omgången skriftväxling bestämmas liksom tid för sammanträde för muntlig förberedelse i målet.

(2) Vid sammanträdet för den muntliga förberedelsen bör, förutom sedvanlig genomgång av parternas respektive talan och frågan om förlikning, följande frågor behandlas och om möjligt bestämmas; (i) tidsplan för fortsatt skriftväxling till huvudförhandling, (ii) indikation av omfattningen av framförallt muntlig bevisning som parterna bedömer nödvändig, (iii) edition samt därtill tidsplan för ett eventuellt editionsförfarande, (iv) tid för sammanställning och preklusionsföreläggande (RB 42:15 a), samt (v) tid för huvudförhandling.

Genom att parterna involveras i upprättandet av tidsplanen blir de åtminstone moraliskt bundna vid denna. Detta bör medföra att antalet skrifter kan begränsas och att utrymmet för anstånd med inkommande av dessa skrifter minskar väsentligt. Parterna bör också i ett tidigt skede ha relativt klart för sig hur många som kan komma att bli aktuella som förhörspersoner vid en kommande huvudförhandling. En indikation av antalet förhörspersoner är en förutsättning för att kunna planera omfattningen av den kommande huvudförhandlingen. Beträffande den sammanställning som domstolen enligt RB 42:16 regelmässigt bör upprätta är det viktigt att understryka att domstolen lägger erforderlig tid vid denna och inte enbart "klipper och klistrar" från parternas inlagor. Sammanställningen tvingar parterna att precisera sina ståndpunkter. En välskriven sammanställning kan också många gånger vara till stor hjälp vid domsskrivningen. Genom att bestämma tiden för sammanställningen redan vid sammanträdet för den muntliga förberedelsen kan vidare tid för förberedelsens avslutande bestämmas genom ett s.k. preklusionsföreläggande i enlighet med RB 42:15 a. Förberedelsen bör förklaras avslutat efter det att parterna beretts tillfälle att yttra sig över domstolens sammanställning. Tiden för förberedelsens avslutande bör läggas tidigast tre månader och senast en månad före den planerade huvudförhandlingen. På så sätt minskar risken för att huvudförhandlingen skall komma att ställas in på grund av att det inkommer nya omständigheter och bevis kort tid före huvudförhandlingen.

(3) Vid huvudförhandlingen bör samtliga domare vara väl förtrogna med parternas argumentation och den skriftliga bevisningen. Detta är en förutsättning för att genomgången av yrkanden och grunder samt delvis sakomständigheter skall kunna ske genom hänvisning i enlighet med RB 43:7, st. 4. Detsamma gäller upptagningen av skriftliga bevis i enlighet med RB 43:8, st. 3.

Det bör här noteras att, till skillnad från skiljeförfaranden där samtliga skiljemän löpande får del av parternas inlagor och bevis, den vanliga ordningen i domstol är att endast en av de tre domarna, nämligen referenten, är väl förtrogen med processmaterialet inför en huvudförhandling. Skillnaderna bör emellertid inte överdrivas då de övriga domarna i tresitsen genom domstolens sammanställning och/eller s.k. tryck bör kunna läsa in sig på målet i tillräcklig grad för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Genom att koncentrera huvudförhandlingen minskar behovet av tid för densamma. I gengäld kan detta innebära att det är lättare att hitta tider för huvudförhandling, särskilt i omfattande mål.

Det bör noteras att den kritik som här riktas mot domstolarnas hantering av dispositiva tvistemål är generell och därför i vissa fall orättvis. Artikeln bygger inte heller på statistiska uppgifter utan på artikelförfattarens egna erfarenheter. Det är emellertid enligt artikelförfattaren (dessvärre) fortfarande stor skillnad i hur olika domstolar använder sig av och tillämpar de verktyg som rättegångsbalken, efter EMR-reformen, erbjuder. Som ett positivt exempel kan nämnas Nyköpings tingsrätt som, under ledning av lagmannen Magnus Widebeck, utvecklat en modell för hantering av dispositiva tvistemål där inspiration hämtats från området för skiljeförfaranden. Detta har lett till väsentligt kortare handläggningstider och kostnadseffektiva förfaranden. Dock är det många domare som egentligen inte alls ändrat sitt sätt att arbeta med dispositiva tvistemål. Användningen av exempelvis tidsplaner, sammanställningar och preklusionsförelägganden är ännu inte en helt etablerad och enhetlig praxis hos domstolarna.

Den modell som beskrivs ovan gör inte anspråk på att vara en uttömmande och universellt gällande lösning på problemen med de långa handläggningstiderna i domstol. I stället bör den tjäna som en inspirationskälla och utgångspunkt för diskussion. Enligt artikelförfattarens uppfattning saknas det skäl att anta att domstolen, med den kompetens som finns där och verktyg som rättegångsbalken erbjuder, inte skulle kunna handlägga ett dispositivt tvistemål lika effektivt som en skiljenämnd. Kortare handläggningstider minskar kostnaderna för parterna och frigör dessutom resurser för domstolen – det är med andra ord en win-win situation som bör eftersträvas.

De lege ferenda skulle man kunna diskutera om det inte finns skäl att införa särskilda bestämmelser för handläggning av mål av mindre värde (med vilket här avses ca 3-5 basbelopp) motsvarande SCC's regler för förenklat skiljeförfaranden (2010). Dessa regler föreskriver bland annat att skiljedom skall meddelas inom tre månader från det att skiljenämnden fått målet hänskjutet till sig och att skriftväxlingen i målet skall vara begränsad till två inlagor från respektive part med korta svarsfrister. I mål där rättegångskostnaderna riskerar att överstiga tvisteföremålets värde bör sådana förenklade regler innebära större möjligheter för parter att hävda sin rätt och söka domstolens hjälp att lösa tvister. En ny reform avseende dispositiva tvistemål lär dock inte ligga högst upp på den politiska agendan. 

Sammanfattningsvis bör domstolarna se till att sprida ljus över den bortglömda delen av EMR-reformen som avser domstolarnas effektivitet och börja tillämpa det befintliga regelverket för att aktivt söka korta handläggningstiderna i dispositiva tvistemål. Den tillämpning som på många håll sker idag är otillfredställande, särskilt mot bakgrund av de möjligheter som rättegångsbalken, efter EMR-reformen, erbjuder.

---------                            

Pontus Ewerlöf är advokat och arbetar på Advokatfirman Cederquists tvistlösningsgrupp. Pontus Ewerlöf har lång erfarenhet som ombud i dispositiva tvistemål i domstol samt också som ombud och skiljeman i skiljeförfaranden. Han har också erfarenhet från tidigare domstolsarbete, bland annat som hovrättsassessor i Svea hovrätt.