Claes Sandgren

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Det är en bred krets av akademiker och praktiker som utformat scenarierna (i den 200-hövdade skara av personer som medverkat återfinns två svenskar, Hans Corell och Hilding Lundkvist).

Studien identifierar två ”juridiska trender”:

• Ett skifte från en i huvudsak nationell till en i huvudsak internationell rättslig miljö mot bakgrund av de nationella rättssystemens allt mer accentuerade tillkortakommanden.
• Ett skifte från en offentlig, juridisk ordning till en blandad offentlig-privat ordning eller t.o.m. i huvudsak privat ordning; privata aktörer förväntas svara allt mer för normbildning, normkontroll och tvistelösning.

Det förstnämnda skiftet kan mynna ut i en ”global konstitution” i form av en robust internationell ordning av offentlig natur lik EU. Men det är alltså också tänkbart att normer och institutioner, som är av offentlig-privat eller rent privat natur, får ökande betydelse. Hit hör t.ex. självreglering, koder och annan ”soft-law”, Internet som skampåle m.m. De två trenderna behöver inte nödvändigtvis utesluta varandra utan kan löpa parallellt.

Svenska jurister som tar del av det här teoribygget får nog en rynka i pannan. Kan det nyttiggöras i det praktiska rättslivet? I så fall hur?

För min del ser jag studien som en påminnelse om att den nationelle lagstiftaren handlar för mycket reaktivt – ”täpper till luckor i lagen”. Lagstiftaren bör mer aktivt analysera vilka strukturella problem som å ena sidan bör ligga inom den nationella juridiska domänen och å den andra vilka som handhas bäst utanför denna. En sådan analys kan bidra till att den statliga, nationella juridiken inte överlastas med fler uppgifter än dess institutioner förmår handskas med. Lagstiftaren bör acceptera att vissa problem löses bäst på icke-juridisk väg, t.ex. genom ekonomisk styrning, information eller utbildning. Och vissa problem kan lämpa sig bäst för en juridisk regim av privat karaktär. Ett sådant ökat ansvar för privata subjekt kräver dock att regimen får legitimitet, att transparens råder liksom att ansvar kan utkrävas av de privata aktörer som träder in.

Det kan sägas att studien inte sätter accenterna på några oväntade ställen; anslaget känns bekant. Det räcker att påminna om den verksamhet som bedrivs av Aktiemarknadsnämnden och Kollegiet för bolagsstyrning för att finna två bra exempel från svensk mark på den här utvecklingen. Och för något år sedan kom ett betänkande med förslag till ändrade bestämmelser om mutbrott i vilket föreslås att den som följt en näringslivskod i ämnet kan räkna med att förfarandet är straffritt (SOU 2010:38 s. 208). Ett privat organ, Institutet Mot Mutor, föreslås få uppgiften att fastställa och utveckla en kod som alltså tillmäts avgörande straffrättslig betydelse.

Studien spår nu att detta slag av självreglering får en än större omfattning också på det internationella planet. Det kan förhoppningsvis vara ett sätt att styra in EU:s regleringsiver i en fruktbar bana och att bereda vägen för ett mångstämmigare rättssamhälle.

CLAES SANDGREN

Professor i civilrätt