Ibland försvinner ljudet.

Journalister och åhörare på åskådarplatser bakom en kraftig glasskiva. Till höger i rättssalen tre åklagarrepresentanter, med ryggen mot åskådarna målsägandebiträdet Peter Althin med Linneás föräldrar och på vänster sida narkosläkaren med sitt ombud Björn Hurtig. Rakt fram rättens ledamöter med ordförande Mari Heidenborg som håller ett fast grepp om dagens förhandlingar. Nämnden är alert och lyssnar uppmärksamt.

Åskådarna är hänvisade till de högtalare som är placerade ovanför glasskivan. Ljudet är emellanåt svagt. Ibland dränks det av det intensiva knattret från reportrar som rapporterar direkt. Ibland en tystnad man nästan kan ta på.

Fallet är ett slags mysterium. En fråga som hänger i luften är därför om det kan ha gjorts misstag vid tolkningen av obduktionsanalysen. Den som visade de extremt höga tiopentalhalterna. Den analys som alltså ligger till grund för att vi nu befinner oss i sal 4 i Solna tingsrätt. Svar får vi förhoppningsvis längre fram när experterna hörs.

Föräldrarnas berättelse är mycket gripande och hela tiden nära till tårarna. Men den innehåller egentligen ingenting som förklarar varför vi sitter här. Något tiopental har de inte hört talas om. Det enda de säger är att läkaren gav en spruta strax innan lilla Linneas hjärta slutade slå. De vet  inte vad det var i sprutan.

Deras frustration riktar sig inte mot läkaren utan mot sjukhusets hantering av Linneá innan hennes liv avslutades. Den kan sammanfattas i en fråga:

Vad hände den där sista veckan som gjorde att Linnéa blev så dålig att hennes liv måste avslutas? De tycker inte att de fått svar på den frågan. Istället har de bemötts nedlåtande av sjukhusets personal. Ett exempel är den kommentar de säger att de fått från sjukhusets neurokirurg:

 - Linnéa är ett överlevande missfall. Hon är inte ämnad för denna världen.

De riktar alltså ingen kritik mot den nu åtalade läkaren. Hon gjorde vad hon skulle, säger föräldrarna.

- Vi har aldrig pekat ut henne. Vi vill bara veta vad som hänt.

Det förstärker känslan av gåtfullhet. Här sitter vi i en rättssal där en läkare – ”som gjorde vad hon skulle”, enligt målsägande – är åtalad för dråp.

Frågan är alltså om hon gjorde vad hon skulle.

En förklaring till att vi befinner oss här är att föräldrarna från början polisanmälde sjukhuset, inte narkosläkaren. Men när tiopentaldoserna upptäcktes vid obduktionen aktiverades föräldrarnas polisanmälan. Och fick nu en tydlig riktning. Mot narkosläkaren.

Läkarens egen berättelse är vältalig, lång och detaljerad. Hon redogör noggrant för alla detaljer i sina kontakter under fyra dagar med föräldrarna och deras lilla Linneá. Hon berättar tom att föräldrarna kontaktade henne efter Linneas död och ville ha ett möte. När de skildes efter det mötet fick hon en kram av mamman, som viskade i hennes öra att hon var gravid på nytt och lycklig för det.

När läkaren därför kontaktades av rättsläkaren efter obduktionen fick hon en smärre chock, säger hon. Hon förstod inte de höga tiopentaldoserna. Chocken blev inte mindre av att fyra poliser ”i svarta skinnjackor” kort därefter gjorde entré på hennes arbetsplats och bad henne följa med.

 - Det finns inte i min hjärna att jag skulle planerat och utfört det jag är åtalad för, säger hon med eftertryck.

Förhandlingarna kommer att fortsätta med frågor till läkaren från både åklagare, målsägandebiträde och hennes egen advokat. Så småningom kommer också de medicinska experterna att höras, liksom samtliga personer som befann sig i det rum där lilla Linneá avled den 20 september 2008.