Så har rättvisa ”the american way” åter skipats. Troy Davis, dömd för att ha dödat en polisman för tjugotvå år sedan, fick sin giftinjektion klockan 04.53, svensk tid, torsdagen den 22 september. Femton minuter senare förklarades han död. Dramatik in i det sista då Högsta Domstolen dröjde men kom med sent besked:

Verkställ!

Fallet har väckt enorm uppmärksamhet, huvudsakligen för att det finns kraftiga tvivel om Davis skuld. Frågan är alltså: Har man åter avrättat en oskyldig? Frågan bör ställas, för det är i så fall långt ifrån första gången.

Sedan tekniken utvecklats har hundratals dödsdömda fångar kunnat friges i USA då ny DNA –bevisning visat att de inte kan ha begått de brott de dömts för. Det är huvudsakligen ett föredömligt arbete av The Innocence Project, en organisation av juriststudenter under ledning av etablerade jurister som envist bedrivit detta arbete. Projektet har dessutom spridit sig till andra anglosachsiska länder i ett nätverk kallat – just det - The Innocence Network.

Det riktigt skrämmande i sammanhanget är att av de fall som friats genom DNA i USA är 70 procent – eller sju av tio, om man så vill - dömda på vittnesutsagor. Det vill säga i de flesta fallen utpekade i en så kallad ”line-up”. Vi har sett förfarandet demonstreras i diverse filmer och tv-serier.

DNA- tekniken har alltså visat vad vetenskapen länge känt till. Ögonvittnesskildringar är inte tillförlitliga. Vi vet alla lite till mans av egna erfarenheter att det kan vara svårt att minnas händelseförlopp och ansikten i detalj. Ändå lutar sig amerikanska domare och jurymedlemmar tungt mot just den typen av bevisning. Till och med när man dömer folk till döden.

Som nu i fallet med Troy Davis.

Skälet till den internationella uppståndelsen är att det i Davis fall saknas mordvapen, det finns ingen teknisk bevisning och – det mest uppseendeväckande - sju av de nio vittnen som pekat ut Davis har tagit tillbaka sina vittnesutsagor. De menar att poliser mer eller mindre tvingat dem att peka ut honom.

Hur det verkligen förhåller sig vet vi inte men bevisnivån på ”bortom rimligt tvivel” i det här fallet imponerar verkligen inte.

Det illustrerar också en annan sak. Rättssäkerheten är i störst fara vid särskilt avskyvärda brott. Där känslorna går in, riskerar förnuftet att gå ut. I Davis fall var han misstänkt för att ha dödat en polis, det vill säga en kollega till de polismän som gjorde sitt bästa för att få honom fälld. Polismän som alltså påstås ha duperat majoriteten av vittnena.

I Sverige avrättar vi inte folk. Men det händer att folk döms till långa fängelsestraff på felaktiga grunder. Avskyvärda brott? Definitivt. Rätt gärningsmän? Inte alltid.

Den mest konkreta sammanställningen av sådana allvarliga rättsliga misstag är rapporten ”Felaktigt Dömda”. Elva fall där människor dömts till fängelse, sedan fått resning i Högsta Domstolen, och slutligen friats.

Därmed kanske vår svenska motsvarighet till The Innocence Project” får bli Göran Lambertz rapport ”Felaktigt Dömda”. Såvida vi inte vill kora Hannes Råstam till ett enmansprojekt för oskyldigt dömda. Hannes är basisten som ville göra något annat och som kontaktade samhällsprogrammet Striptease i början av 90-talet. Utan vare sig jurist- eller journalistutbildning har han på egen hand etablerat sig som det svenska rättsväsendets egen lilla mardröm. I ett antal fall har han framgångsrikt granskat rättsapparaten och under åren samlat på sig ett imponerande antal journalistpriser.

Och nu är han, som vi alla vet, på gång med jätteprojektet Thomas Quick. Frågan är emellertid om han kommer att kunna njuta av det kompletta slutresultatet. För han har drabbats av cancer i bukspottskörteln. ”Det är först när domarna mot Thomas Quick är nere på noll som det är klart. Bara att hoppas att man lever då.”

Säger Hannes ”The Innocence Project” Råstam i kommande numret av tidskriften Filter.