Det börjar dra ihop sig.

Ni vet, beslutet om Julian Assange ska skickas hit eller inte. Vi vet dock ännu inte när beslutet kommer. Enligt uppgift ska det komma ”någon gång i oktober”. Det vill säga snart.

I väntan på det kan det ju vara värt att fundera lite kring omvärldens syn på det svenska rättsväsendet. För alla som vill leva i illusionen att folk är intresserade av kunskap och sanning blir en sådan betraktelse dock lite dyster.

Exempelvis har dokumentärfilmaren Michael Moore bestämt sig för att Sverige är ett paradis för våldtäktsmän. Ja, för riktiga våldtäktsmän alltså. Sådana som Sverige borde jaga. Istället för att ge sig på en så jättefin kille som Julian Assange. Tycker Moore, som skrivit ett upprört öppet brev till den svenska regeringen på sin välbesökta hemsida.

Sen har vi den prisbelönte australiensiske reportern John Pilger. Han är övertygad om att sexbrottsanklagelserna är en ”set up” av den amerikanske regeringen som ju är ute efter Assange på grund av Wikileaks publiceringar av känsligt material.

Sen har vi Naomi Klein, journalisten, som är inne på samma spår som Pilger. Och sen har vi författaren Tariq Ali, och sen har vi…

Gemensamt för dessa är att Julian Assange är hjälten och det svenska rättsväsendet skurken. Ingen av dem har lagt ner några ansträngningar på att forska närmare i sanningen. Helt enligt principen: kolla inte en bra story, då kanske den spricker.

Men är vi bättre själva? Minns ni historien om Calle Jonsson? Grabben som misstänktes för att ha knivskurit en grekisk man på ön Kos. Om jag minns rätt ställde sig i stort sett hela den svenska journalistkåren omedelbart på Calles sida. Inte hade en svensk helyllekille gjort det där som grekiska jurister anklagade honom för. Grekiskt rättsväsende är på medeltidsnivå, var budskapet i svenska tidningar. Calle måste vara oskyldig. Han nekar ju.

Lite annorlunda lät det emellertid när DNA-analys visade att offrets blod hade hittats på Calles tröja. Calle vägrade förstås att infinna sig till rättegången ”då han inte litade på grekiskt rättsväsende”. Det utfärdades en europeisk arresteringsorder, precis som i Assangefallet.

Men Calle har fortfarande inte infunnit sig. Det har gått tio år. Jag är inte säker på att det beror på ”att han inte litar på grekiskt rättsväsende”. Det kanske istället beror just på att han gör det.

Vilket obevekligt leder oss mot konklusionen att det grekiska rättsväsendet kanske inte riktigt är den rättsliga bananrepublik som våra svenska medier initialt utropade det till (förlåt alla seriösa bananrepubliker).

Livet är som fotboll. Håll alltid på det egna laget, var alltid lojal mot det egna intresset. Svenskt rättsväsende är bäst i världen, eller hur? Se bara hur de avrättar oskyldiga i USA, eller syr in oppositionella i mängder av länder. Sånt sysslar inte vi med.

Ja men, Thomas Quick då? Och Lambertz rapport om de elva fall där folk dömts felaktigt, frågar någon illasinnat.

Jaja, men det är ju undantag!

Och så fortsätter vi att heja på. När vårt rättssystem begår misstag är det undantag. När deras begår misstag är det typiskt.

Och det leder oss vidare framåt mot en tanke vi gärna vill värja oss mot. För så kan det väl ändå inte vara?

Att vi inte vill veta. Vi vill tro.