Håkan Juholt är en jovialisk man. Lite otidsenlig. 70-talsmustasch, fel kön, fel ålder och ett imponerande ordförråd av klichéer. Det räckte långt i början.

Men är han en bedragare? Inte har väl Håkan Juholt medvetet lurat riksdagen och oss skattebetalare? Det vill vi inte tro.

Saken ska nu utredas av åklagare. Har partiledare Juholt gjort sig skyldig till bedrägeri eller inte? Tids nog får vi se vad åklagaren kommer fram till. Håkan själv välkomnar en förundersökning.

Naturligtvis.

Det brukar heta så när folk med mycket att förlora ska förundersökas. De resonerar ungefär så här: Eftersom jag är oskyldig kommer en förundersökning och eventuell rättegång att visa det. Det rättsliga förfarandet kommer således att ge mig upprättelse. Och sen kan jag fortsätta som vanligt. Förhoppningsvis med ökad trovärdighet.

Den som resonerar så glömmer då en sak. Nämligen att en friande dom, eller ett uteblivet åtal, bara säger att brott inte kunde styrkas. Det säger ingenting om handlingens moraliska innehåll. Eller brist därpå. Och handlingen i det här fallet är att Juholt låtit skattebetalarna betala hyran åt sig och sambon. I strid med reglerna. Oavsett om det skett med flit eller inte.

Håkan har brutit mot den heligaste av alla svenska principer. Man fifflar inte med pengar. Särskilt inte andras. Och absolut inte med skattebetalarnas. Hans problem förvärras dessutom av att han blir ytterligare en i raden av ”giriga makthavare” som skor sig.

När Juholts bostadsbidrag blir big news gör han dock en sak rätt. Han tar tjuren vid hornen, ordnar presskonferens och gör en ordentlig pudel, helt enligt regelboken. Sätter på sig tagelskjortan, rättar till törnekronan och ordnar anletsdragen, lagom martyranpassat för TV-kamerorna.

Han ber om ursäkt och medger att händelsen skadat förtroendet, inte bara för honom själv utan också för partiet, och i förlängningen hela politiken. Vi blir först imponerade av hans uppriktighet.

Men så gör han sitt ödesdigra misstag. Han lägger till att han inte förde riksdagen bakom ljuset medvetet.

Men Håkan. Först ber du om ursäkt för att du vilselett folk. Och sen skyller du ifrån dig. Det var liksom inte mitt fel, säger du. För jag visste inte vad jag gjorde. Det var omedvetet.

Kanske är det sant. Kanske inte. Effekten blir i viket fall att folk inte tror honom. Särskilt inte när det kommer fram att Juholt i alla fall borde ha känt till reglerna.

Och en förtroendeklyfta av gigantiska dimensioner uppstår. Här ligger inte bara en hund begraven, utan kanske en hel kennel, resoneras det på mediehåll. I samma ögonblick som Juholt skyller ifrån sig börjar drevmaskinen mullra. Den maskin som obevekligt och skoningslöst drar igång enligt de oskrivna regler som nästan blivit en naturlag i mediesamhället. Den församlade journalistkåren tävlar från och med nu i grenen ”vem – avslöjar – först - att – Håkan – ljuger?”

Lavinen går därmed inte längre att stoppa.

Så även om åklagaren kommer fram till att åtal inte ska väckas har historien kletat ner Juholt ordentligt.

Frågan är om det redan är försent. Kommer han att kunna återupprätta förtroendet, trots en uppförsbacke av nästan bibliska dimensioner? Det är onekligen en intressant fråga.

Skulle åtal däremot väckas har åklagaren gjort bedömningen att det finns bevisning som kan leda till en fällande dom. Och i så fall är det nog ajöss med Juholt. Då spelar det inte längre nån roll om han fälls eller frias. Då har han blivit en kvarnsten om det socialdemokratiska partiets hals, som man kanske måste göra sig av med.

Så en rafflande fortsättning lär vänta.