Claes Sandgren

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Det har blossat upp en debatt om nämndemännens vara eller inte vara. Till stöd för nämndemannainstitutet anförs bl.a. att nämndemännen såsom lekmannadomare är mer representativa för folket än yrkesdomarna.

Uppfattningen att nämndemannakåren generellt sett bör återspegla befolkningens sammansättning framstår som högst rimlig. Men frågan är vad detta innebär från den enskildes synpunkt, t.ex. en person som är åtalad och vars förtroende för rättskipningen står på spel. För honom eller henne handlar det ju om domstolens sammansättning i det enskilda målet, t.ex. ett mål i första instans där de tre nämndemännen är i majoritet i rätten.

Låt oss anta att den åtalade är född och uppvuxen i en svensk familj. Är det då önskvärt att domstolen inkluderar en nämndeman som har en invandrarbakgrund eller innebär kravet på representativitet tvärtom att han eller hon ska dömas av sina likar, d.v.s. av nämndemän som har en helt svensk bakgrund? Svaret är inte givet. Det senare skulle kunna framstå som mer betryggande för den enskilde, som – rätt eller orätt – kan se en sådan sammansättning som en bättre garanti för en rättvis rättegång.

Låt oss nu i stället anta att vi har en person med invandrarbakgrund som står inför skranket, t.ex. en person som har sitt ursprung i Irak. Föredrar han att domstolen har en nämndeman från låt oss säga Somalia framför en nämndeman med rent svensk bakgrund? Han föredrar kanske somaliern men är det alldeles självklart? Och gäller det en kristen invandrare som är instämd så skulle han kanske hellre se en sekulariserad svenne på domarbänken än en invandrad muslim.

Liknande resonemang skulle kunna föras om nämndemäns ålder och politiska hemvist samt kanske t.o.m. om nämndemäns högre grad av representativitet än yrkesdomares. Är dagens yrkesdomare – i följd av sin utbildning till jurister – så i otakt med rådande strömningar att de sämre än nämndemännen kan loda folkdjupets rättsmedvetande? Jag tvivlar. Domarna har numera en ganska ordinär bakgrund, domarkåren blir alltmer etniskt sammansatt, domarna är väl integrerade i samhället och en rejäl föryngring står för dörren. De brukar dessutom stå på vakt mot den främlingsfientlighet och de krav på högre straff som de politiskt rekryterade nämndemännen ibland ger röst åt. 

Också argumentet att nämndemän anses ha lokalkännedom som kan förbättra domstolens bedömningar är ett utflöde av tanken att nämndemännen står närmare folket än vad yrkesdomarna gör. En svaghet med det argumentet är att privat vetande inte får läggas till grund för en dom och att den tilltalade skall ges möjlighet att värja sig mot de omständigheter och bevis som åberopas mot honom.

Man kan vidare fråga sig vilket utrymme som finns för nämndemännen att bidra med synpunkter som speglar folkets uppfattningar och därför kräver representativitet i form av en lekmannamedverkan. Domstolens arbete kan brytas ned i a) bedömning av rättsfrågor; b) bevisvärdering/bevisrätt; och c) påföljdsbestämning. Punkten a) kräver juridisk utbildning. Punkten b) är en professionell verksamhet som också kräver skolning och lång erfarenhet av dömande men ett mått av livserfarenhet kan vara till nytta. Punkten c) slutligen öppnar för lekmannasynpunkter om än inom ramen för lagstiftning, förarbeten och rättspraxis. Utrymmet för lekmannasynpunkter i dömandet är alltså klart begränsat; ingen snabbutbildning i världen kan ändra på det.

Så vad blir nu slutsatsen av detta? Ja, möjligen ökar inte en allsidigt sammansatt nämndemannakår – som man gärna vill föreställa sig – på något påtagligt sätt förtroendet för rättskipningen hos t.ex. tilltalade eller asylsökande. Den som pläderar för nämndemannainstitutet bör nog hellre söka stöd i andra argument, t.ex. värdet av insyn som bot mot den misstro mot yrkesdomarna som tydligen anses föreligga trots rättegångars och domars offentlighet.

CLAES SANDGREN

Professor i civilrätt vid Stockholms universitet