Debatt är vanligen ett skitprogram, som jag gladeligen avstår från men den här kvällen hade jag en alldeles speciell anledning att titta. Hade nämligen läst i tablån att en av de domare som dömt Thomas Quick skulle ställa upp och förklara sig. Han hade till och med dömt Thomas Quick i två mål. Dömt ”fel”, så att säga.

Hannes Råstams mycket väl underbyggda tv-dokumentärer om att Thomas Quick är oskyldigt dömd hade obevekligt rullat fram genom rutan och medieuppmärksamheten kring de eventuellt felaktiga Quick-domarna var förstås enorm.

Dessutom hade Hannes Råstams påståenden att Quick är oskyldig gediget eldunderstöd från tunga opinionsbildare och prickskyttar som Jan Guillou och Leif GW Persson. Båda dokumenterat träffsäkra jägare.

Upplagt för en sedvanlig lynchning i SVT:s debattstudio således.

Jag menar, brantare uppförsbacke för ett debutframträdande i en av landets största tv-kanaler får man leta efter.

Jag bänkade mig alltså framför TV:n nervöst bitandes på naglarna, fylld av onda aningar. En tv-lynchning är aldrig rolig att beskåda. (Lämnar programmet Idol utanför denna diskussion).

Och vad får jag se?

En lugn, sympatisk och alldeles självklar representant för det svenska domstolsväsendet, som utan tillstymmelse till prestige eller undanflykter berättar om hur domstolen resonerade utifrån den bevisning som presenterades. Han berättar att han läst domarna igen nyligen och att han tycker att resonemangen står sig gott, utifrån den bevisning som lades fram i huvudförhandlingen när det begav sig.

Och lägger till:

- Jag har den största respekt för Hannes Råstams arbete. Han har verkligen arbetat med det här. Det är ett mycket gediget material han gått igenom.

Och så kommer den magnifika avslutningen:

- Jag vill verkligen påpeka att det är viktigt att domar granskas och kritiseras. De ska tåla det. Och här har journalisterna verkligen en uppgift. Det är viktigt för demokratin och i förlängningen också för rättsutvecklingen. Själv sitter jag numera på läktaren, så att säga, och följer med spänning fortsättningen.

Jag kanske överdriver lite nu, men Lennart Furufors uttalanden i den där direktsändningen följdes av en andlös tystnad, medan folket på ”apberget” i studion sakta lät visdomsorden sjunka in.

Furufors sopade banan med eventuella lynchmobbare den där kvällen. Hans lugn och självklara sätt gjorde ett mycket starkt intryck. Och programmet Debatt lyfte för en gångs skull över trädtopparna och slapp kraschlanda redan i skogsbrynet, vilket var det vanliga när det gäller det programmet på den tiden.

Och jag minns att jag tänkte, medan jag generaliserade så som vi människor gör:

- Vilka fantastiska domare vi har i det här landet. De kan man verkligen känna förtroende för.

Så kan alltså ett begåvat tv-framträdande påverka vårt förtroende för rättsväsendet i positiv riktning. Det finns förstås exempel på motsatsen också men det tar vi en annan gång.