Jag lägger legitimationen på en glasruta och tittar in i en kamera. Sedan öppnas den enorma porten. Efter högtalarinstruktioner, röntgen av skor och väska och metalldetektor sitter jag till slut i en trist och färglös besökscell. Jag fick inte ta med mig kameran, men centralvakten lovade komma in och fotografera. En ekande tystnad bryts av steg och röster. En av rösterna tillhör Johan. Han protesterar högljutt mot att besöket ska vara övervakat och menar att intervjun är "hans grej". Det slutar med att jag får avgöra. Jag väljer hans linje och vi blir inlåsta tillsammans.

Det är en kortklippt och snygg men påfallande uppgiven kille jag träffar. Blicken har slocknat och munnen vill inte le. Han är dömd för grov misshandel och grovt olaga hot, för en händelse då han var endast 18 år. Det är inte första gången han döms för våldsbrott och definitivt inte första gången han är våldsam - antagligen inte heller den sista. Sist överlämnades han för vård inom socialtjänsten. Nu har han för första gången i sitt liv fått krypa in i fängelset. Ett år och fyra månader löd domen i slutet av september i år. Då hade han suttit häktad sedan i mars.

I målet yttrade sig Socialtjänsten, rättspsyk, frivården och Rättsliga rådet. Samtliga säger att han är i stort behov av vård, men han lider inte av en allvarlig psykisk störning i juridisk bemärkelse och därmed kan inte sluten psykiatrisk vård komma i fråga. Frivården anser emellertid att sluten psykiatrisk vård är det enda som hjälper. Rättsliga rådet ser det som särskilt angeläget med en konstruktiv behandlingsplan. Men ingen vill ge honom någon sådan vård. Antingen är han således för sjuk eller inte tillräckligt sjuk. Tingsrätten konstaterar att han har flera psykiatriska, neurologiska handikapp och att han haft en svår barndom i begreppets mer absoluta mening. Rätten anser att han behöver hjälp för att inte utgöra en fara för sig själv och för alla andra. Men det blir alltså fängelse. Domstolarna ansåg sig inte ha något annat val. Tingsrätten uttalade att "Detta är minst sagt en otillfredsställande situation."



Johan beskriver sig själv som en våldsam och sjuk människa. Han är aggressiv och skadar människor. Livet har varit fullt av våld, blod och hat. Johan och syskonen misshandlades varje dag och lever - utan större framgång - under skyddad identitet på flykt undan sin pappa. Men hans pappa har ändå alltid vetat var de varit och vet det antagligen nu också. Mamman har råkat mest illa ut och Johan ser henne som en krigare som orkat kämpa på i så många år.

Johan började slåss samtidigt som han lärde sig gå. Ilska och aggressioner har följt honom sedan barndomen. Skolan kunde uppenbarligen inte hantera honom. Han fick enskild undervisning. I femte klass slutade han gå dit. Det var ingen idé för honom längre. Han träffade äldre kompisar där han passade in. De tänkte som han. Här kom också droger och alkohol in i bilden, "folk festade". Våld och kriminalitet var vardag. Det resulterade i placeringar på ungdomshem och i familjehem.
- Det var bråkigt, jag pallade inte. Jag berättade vad mina problem var, men ingen ville tro mig. Jag sa att jag behövde hjälp, men de lyssnade inte. Ingen vill förstå, säger han.

Som 16-åring dömdes han för misshandel och påföljden bestämdes till vård inom socialtjänsten. Vården bestod i att han fick träffa en kontaktperson 1-2 gånger i veckan. De gick ut och åt. Dessutom fick Johan mediciner och lämnade urinprov (drogkontroll). Resten av tiden var han hänvisad till sig själv på det hotellhem där han bodde. Han försökte samarbeta med såväl socialtjänst som kontaktperson, men bara några timmar räcker inte. Det var inte ens ett hjälpförsök. Kontaktpersonerna sa dessutom upp sig, den ena efter den andra. Enligt socialtjänsten orkade ingen med honom.
- De kunde inte jobba med mig. De pallade inte, ville inte. Så har det varit hela mitt liv. Folk vill inte jobba med mig.



Professor Anders Forsman, läkare i rättspsykiatri och ledamot i rättsliga rådet samt en av dem som yttrade sig i Johans mål, vill inte uttala sig i det enskilda fallet. Han säger dock att tidigt debuterande beteendestörningar och barnneuropsykiatriska handikapp över tiden utvecklas till personlighetsstörningar. Barn med denna problematik fångas inte upp automatiskt, trots att man tidigt kan se vart åt det barkar. Ingen fångar upp dem. Det finns stora brister hos skola och hos barn- och ungdomspsykiatrin, som dessutom är totalt underdimensionerad. Det är en starkt ogynnsam faktor att inte få hjälp som barn.

Ur ett kriminellt perspektiv kan man konstatera att en gärningsman som är psykiskt störd har haft tidigt debuterande avvikelser. Han eller hon var avvikande redan som barn - hyperaktiv, autistisk eller liknande. Dessa gärningsmän är starkt överrepresenterade i kriminalvården. De kan i teorin få hjälp endast genom sin möjlighet att gå till vårdcentralen och få en remiss till psykiatrin - som har för lite resurser. Det säger sig självt att det inte fungerar.

Det som återstår är ett antal "eldsjälar" i samhället. Den som har tur har någon förälder, släkt eller annan som orkar och kan driva frågan och som lyckas få kontakt med någon av dessa eldsjälar. Den som har tur kan också erbjudas behandling och hjälp, men det krävs finansiering. Den hjälpsökande saknar i regel både ork att driva frågan och möjlighet att finansiera vården själv. För finansieringen måste socialtjänsten kontaktas och övertygas.

Professor Anders Forsman menar att även en måttligt ökad satsning skulle betala sig väl. Att hjälpa bara en tredjedel av dessa barn skulle ge stora samhällsekonomiska vinster. Sett ur ett brottsofferperspektiv skulle det även ge stora emotionella vinster. Det behövs en övergripande politisk insats, men det finns inte ens en välorganiserad politisk vilja. Alla känner till att det är på detta sätt. Ändå finns det ingen effektiv vård.



På den slutna anstalt där Johan idag sitter finns ett antal ungdomsplatser samt behandling och program. Han var lovad att delta i något som kallas ART (aggression replacement training). Programmet innehåller social färdighetsträning, ilskekontroll och moralutbildning. Målet med metoden är att konkurrera ut destruktiva beteenden genom träning. Men han kom för sent, kursen hade redan börjat.

Gång på gång under hela mitt besök återkommer Johan till sitt vårdbehov och att han inte får någon hjälp. Han vill ändå tro att han med hjälp av rätt vård skulle kunna få rätsida på sitt liv. Han konstaterar uppgivet att det som prövats inte fungerat, att det inte finns någon "plats" som vill ta emot honom. Varje gång det blir fel blir han trött och tappar än mer gnista.
- Det går inte, det går inte. Jag måste vara för sjuk.

Han menar att socialtjänsten borde förstå att han inte är tolv år längre. Den hjälp han fått genom dem gav honom ingen chans. Idag har han en ny kontaktperson som pratar med honom om att "fixa" livet. Johan är tacksam för att den här kontaktpersonen berättar för honom vad han gör och försöker göra. Något som alltså verkar vara ett nytt och positivt inslag. Kontaktpersonen är bra, men Johan har svårt att lita på någon. Svårt att tro att han har en framtid.

Den 31 januari har Johan avtjänat sitt straff och blir utsläppt. Han har ingenstans att ta vägen och vill helst inte tillbaka till den ort där han senast bott. Han vill ha hjälp, han vill ha terapi, han vill lämna urinprov. Trots att han vill ha vård finns ingen hjälp att få. Det finns ingen som tror på honom. Frågan är om han gör det själv.
- Jag vill börja om mitt liv. Nu är det för sent.