Sandra Friberg.

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Kränkningsersättning aktualiserar en filosofisk fråga: vad är en människa värd? Hur mycket är hennes värdighet och integritet värd? Hur kan den värderas i pengar och skadestånd?

Varför ska kränkning över huvud taget ersättas med pengar? Jag frågar Sandra Friberg om hennes avhandling har ett svar på den frågan:

- Nej, det är svårt att hitta ett bestämt svar. I avhandlingen har jag konstaterat att när man väl slagit in på en väg där man ger ersättning för ideella skador på det här sättet är det väldigt svårt att backa därifrån.

Kränkningsersättning finns inte i alla länder och rättssystem. De allra flesta har valt att baka samman kränkningsersättningen med vad vi i Sverige skulle ersätta för sveda och värk. De menar att lidande är något enhetligt: att utsättas för en gärning där man har lidit skada innebär lidande också. Så såg svensk lagstiftning också ut fram till 1990-talet, men numera skiljer vi på det integritetskränkande lidandet och det lidande som har att göra med själva personskadan.

Sandra Friberg förklarar varför man valde att urskilja kränkningen:

- Man tyckte att det var olika typer av lidande helt enkelt. Just angreppet på någons självkänsla är inte detsamma som smärta och oro och ångest, som kan vara mer långvariga verkningar av att bli utsatt för ett brott. Och just att bli utsatt för ett brott - att någon har velat någon annan illa - ger en ytterligare en dimension av lidande som inte inryms av att ha blivit utsatt för en gärning där ingen har varit ute efter dig som person.

Fribergs avhandling behandlar som sagt den skadeståndsrättsliga ersättningen för kränkning i anledning av brott. Som jämförelsematerial och för att placera avhandlingens huvudföremål i sin kontext behandlas översiktligt även övriga skadeståndsgrundande kränkningar, såsom diskriminering, EKMR-kränkningar, kränkning av arbetsrättsliga intressen, intrång i immateriella rättigheter etc.

Med sin avhandling hoppas Friberg kunna klargöra vad kränkningsersättningen handlar om, när den kan utgå, under vilka förutsättningar och till vem, och även hur man kan se på hur man bestämmer ersättningsnivåerna. Men det är kopplingen mellan straffrätt och civilrätt i denna speciella ersättningsform som gjorde att hon från början blev intresserad av ämnet, berättar hon.

- Man får inte glömma att det här är är ett system där skada oftast är någonting helt individuellt. Men i rättstillämpningen har man gått till att göra så objektiva bedömningar av skadeersättningen att det skadestånd som döms ut nästan blivit en automatisk följd, en automatisk sanktion av att vissa brott begås - oavsett omständigheterna. Och då har vi kommit väldigt nära det system som gällde på medeltiden, då det fanns en bot som utgick till följd av vissa skadegörande handlingar. Man tar schablonerna för givna och bryr sig inte så mycket om den skadelidandes upplevelser. Vilket ibland kan vara riktigt, men som ibland kan få ganska märkliga konsekvenser. En person som inte upplever sig som kränkt kan ändå få skadestånd. Man glider närmare och närmare det straffrättsliga i de skadeståndsrättsliga bedömningarna.

Men hur stor roll ska den subjektiva upplevelsen spela? Två personer kan utsattas för samma kränkning men se det som olika allvarligt?

- Typiskt sett säger man att det inte ska spela roll i fall du upplever en gärning som begåtts mot dig värre än någon annan. Som utgångspunkt ska man göra en mycket mer objektiv bedömning – vad en person typiskt sett kan antas uppleva för kränkning för vissa typer av brott. Det är snarare allvarligheten i gärningen som är utgångspunkten för vad som är värre än någonting annat. Men man har sagt också att det finns undantag. Om den skadelidande är särskilt känslig - man kanske till exempel blivit utsatt för brott tidigare, kanske till och med av samma gärningsman, och den personen känner till att man är mer skadekänslig än någon annan - då ska man kunna beakta det och ger högre ersättning. Likaså kan man ge lägre ersättning om man inte tagit lika illa vid sig som normalpersonen gör.

Så även om den subjektiva känslan inte är i fokus så tar man hänsyn till individuella förutsättningar?

- Man kan göra det i undantagsfall, men utgångspunkten är att ersättnignen ska vara mer objektivt bestämd. Man ska inte förlora på att man kanske inte är bra på att uttrycka hur illa man har mått. Folk är olika duktiga på att beskriva sin upplevelse, vissa är väldigt verbala och kan förklara utförligt vad de har upplevt, en del har mycket svårare att förmedla sådana känslor, så därför får inte det vara utslagsgivande.

Beloppsnivåerna när det gäller kränkningsersättning är en komplicerad fråga. Det är för en del människor svårsmält att man kan få högre skadestånd för en skada på en båt än för att ha blivit våldtagen. Men Sandra Friberg påpekar att problemet är att det saknas en ekonomisk måttstock för att värdera de skador i ideella skadestånd:

- Är båten värd en miljon kronor så är den det, då vet man hur mycket som ska ersättas. När det gäller ideella skadestånd uppstår värderingsproblem. Vad någons självkänsla och känsla av integritet kostar att skada, det har vi inget fastställbart värde på. Då blir det en skönsmässig bedömning. Men det finns svårigheter med att ersätta ekonomiska skador också, eftersom det även i föremål kan finnas ideella värden, till exempel affektionsvärde.

Är skadeståndsnivåerna i ideella skadestånd för höga eller för låga?

- Jag har framför allt valt att titta på det utifrån hur skador för olika brott relaterar till varandra, att det viktigaste är att det ska finnas en systemintern relativ proportionalitet - ett högre skadestånd för allvarligare kränkningar än för mindre allvarliga kränkningar. Sedan vad det ska vara för absoluta summor, för belopp, det är en svårare fråga. Särskilt om man jämför med andra kränkningar, exempelvis diskriminering. Ersättning för sådana kränkningar anses ha andra syften - – det ska inte bara vara reparativt utan även preventivt. Då blir det svårare att jämföra ersättningsnivåer när skadestånd för brottsliga kränkningar inte är tänkta att ha en preventiv inriktning.

Är det lika svårt att bestämma skador för kränkning som för fysiska skador? I och med att kränkning är något mer abstrakt än en bruten näsa?

- Som utgångspunkt kan man säga att det är lika svårt, eftersom det är ideella skador som man är ute efter att ersätta i båda fall, men när det gäller ersättning för sveda och värk när någon precis blivit exempelvis misshandlad finns det välutvecklade tabellsystem. Det är egentligen bara det att det har fastställt schabloner så lång tid tillbaka att man inte längre tänker på det. Man glömmer lätt att det egentligen är lika svårt där att värdera vad en knäckt näsa ska ersättas med som vad en kränkning ska ersättas med. Men när det gäller kränkningsersättningen så finns den extra dimensionen att det inte finns några fysiskt påtagliga skador. Det som ska ersättas är ett värde som inte har med smärta och sjukdom att göra, utan en upplevelse av att ens integritet har blivit skadad på något sätt i samband med ett brott. Det blir kanske ännu lite mer ideellt i förhållande till fysiska skador i alla fall.

Vad har du för planer efter din disputation?

- Jag ska fortsätta som lärare i skadeståndsrätt och straffrätt under våren i alla fall, sedan får vi se.