Svenska politiker följer statistiken över ungdomsbrottslighet och föreslår olika åtgärder. En sänkt straffmyndighetsålder har föreslagits flera gånger och fått olika instanser att hicka till. Det finns inget stöd för att det är ett bra sätt. Länder med lägre straffmyndighetsålder är inte bättre på att förebygga återfall bland ungdomar. Det kan istället innebära en tidigare utslagning.

Det senaste åtgärdsförslaget – Barn under 15 år som misstänks för brott (prop. 2009/10:105) – går ut på att ungdomar ska utredas i större utsträckning och mer effektivt. Förslaget har kritiserats av lagrådet, som menar att det kan vara början på en utveckling mot sänkt straffmyndighetsålder. Justitieutskottets majoritet har ställt sig bakom förslaget, som debatteras och beslutas i riksdagen onsdagen den 2 juni 2010.

Vi publicerar idag ett antal artiklar om ett välkänt samhällsproblem, som tycks svårlöst – att förebygga ungdomsbrottslighet.

De flesta ungdomar begår ett enstaka brott av något slag, som exempelvis snatteri. Sedan finns det ungdomar som fortsätter och gör en brottslig ”karriär”. De blir föremål för polisingripanden gång efter gång och slutar som grovt kriminella. Dessa barn blir de vuxna som sitter på landets kriminalvårdsanstalter.

Risken för att begå brott lär öka vid en svår familjesituation, bristande skolgång, kriminella familjemedlemmar, uppmärksamhetsstörningar och ett liv i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser. Ju fler faktorer som infaller samtidigt desto större är risken för att begå brott.

Enligt en amerikansk undersökning har en notorisk brottsling, när han eller hon blivit 26 år, kostat samhället motsvarande mellan 22 och 36 miljoner svenska kronor. En satsning på förebyggande insatser i 1000 högriskfamiljer skulle betala sig redan om fem till åtta barn räddas från en kriminell karriär. Besparingarna blir störst ju tidigare insatser sätts in. (Källa: Brottsförebyggande rådet, Apropå, Dyrt med brott, 3/2008.)

Professor Anders Forsman, läkare i rättspsykiatri och ledamot i rättsliga rådet, har uppgett att personer med kognitiva funktionshinder (så kallade bokstavsbarn) är överrepresenterade i svenska fängelser (PointLex, 2005-12-21, se länk "Ge mej vård"). Dessa barn fångas inte upp av samhället, trots att de kan identifieras redan på dagis. Enligt Professor Forsman skulle de ekonomiska samhällsvinsterna bli mycket stora även om bara en tredjedel av barnen kunde hjälpas. Även de emotionella vinsterna skulle vara stora, sett ur ett brottsofferperspektiv.

Alla barn har samma rättigheter. De har rätt att överleva och utvecklas. I alla fall enligt barnkonventionen. Gäller det dessa barn? Kan det vara så att många av de ungdomar som utvecklar en vanekriminell livsstil inte riktigt har valt detta själv? Kan det vara det enda alternativet som kvarstår för en ung människa som upplevt mer besvikelser än de flesta gör under hela livet? Kan de kriminella grupperna vara den enda samhörighet som återstår för en ung människa som straffats ut som allt för stökig av skolan och vuxenvärlden? Kan det vara fråga om rop på hjälp?Tidigt debuterande beteendestörningar och neuropsykiatriska handikapp utvecklas med tiden till personlighetsstörningar. Trots att barn med denna problematik uppmärksammas tidigt finns det alltså ingen som fångar upp dem. Kanske är frågan för känslig politiskt sett. Kanske är det för dyrt.