LÄS MER

»

Ungdomskriminalitet – val eller enda utväg?

»

Lugna gatan möter rädda barn

»

Socialtjänsten utreder unga lagöverträdare

VERKTYG

»

Skriv ut

»

Tipsa en vän

»

Skriv kommentar

E-postadress att skicka till Ditt namn
Skicka

Söderortspolisens arbete mot ungdomsbrott bedrivs av en renodlad kriminalgrupp för utredningar och tre yttre ungdomsgrupper, förutom poliskontoren och gatulangningsgrupperna. Det har gjorts en medveten, politiskt styrd ungdomssatsning under ett och ett halvt år. Utredarna har blivit flera. En kaotisk situation har vänts till en med rimlig ärendenivå.  Ärenden kunde tidigare ligga i flera år.  Idag har utredarna fått möjlighet att arbeta med färska ärenden.

Leo Hoffmann är gruppchef för ungdomsgruppen. Han berättar att de får in alla ärenden med misstänkta under 18 år som begått någon form av brott. Allt från att köra moped utan hjälm till mord.  Distriktet har 350.000 invånare och är lika stort som Malmö. Det finns områden som är segregerade, där det växer det upp olika ”områdeskulturer”.  Personer med ”skraltigare” bakgrund är överrepresenterade hos polisen.

- Det är numera hyfsat lugnt i distriktet. Problemen är stora, men situationen är ändå under kontroll. Men man kan aldrig veta vad som kommer. Ungdomar är oberäkneliga och polisen ses som en väldig glädjeförstörare.

Misshandel vanligast

Det i särklass största brottet som kommer in är misshandel. Det överväger allt. Det som är riktigt på tapeten idag är personrån, som står för nästa 10 procent av alla brott bland ungdomar. Ungdomarna förstår inte själva vad de gör när de hotar med stryk för att få till exempel en mobil. Att det är ett brott. Ungdomarna har ofta förebilder i högre ålder, och aspirerar till olika grupperingar.

- Vi har nyligen löst ett fall med fem stycken 14-åriga personrånare som ”härjade ganska friskt”. De agerade inte på egen hand, utan det var äldre som styrde dem. Det hade fått ”böter” - en påhittad skuld som uppkommer på ett påhittat sätt - av en 19-årig man, som de betalade av genom brott. Genom brotten skulle de samtidigt kvalificera sig för den gruppering 19-åringen tillhörde.

Om det är riktigt befogat och riktigt allvarligt kan polisen hämta in barn under 15 år till förhör, göra husrannsakan och allt annat som de kan göra när barnen är över 15 år. Undantaget är att barnen inte får låsas in i arrest och att polisen inte får göra kroppsbesiktningar. Men även kroppsbesiktningar kan komma att bli möjligt vid allvarliga brott, enligt en proposition (prop. 2009/10:105).

- I normalfallet petar vi inte i saker som avser unga under 15 år. Ungdomar ska inte straffas för sitt brott i rätten. Det leder vanligtvis inte till någon förbättring. De gör en del galna grejer, men det måste inte innebära att de är ”körda” senare i livet. Det finns många med en stormig ungdom som senare har blivit fantastiska stöttepelare i samhället.

Droger vanliga

Den allmänna uppfattningen är att väldigt många ungdomar röker hasch, inom vissa områden i distriktet. Det förekommer också tyngre droger, men de är inte lika vanliga. Narkotikan finns även bland ungdomar under 15 år. Den yngsta Leo Hoffmann har hört talas om var 12 år.

- Vi ser att de barn som utmärker sig inte kan följa regler, inte vet vad som är rätt och fel, har svårt att kontrollera sig och är sensationssökande. En läkare skulle säkert kunna diagnosticera dem som bokstavsbarn. De har ofta också fått en diagnos, som ADHD eller ADD. Men vi ser dem alla som människor med olika förutsättningar.

Bakom barnen står föräldrarna. En del av dem är uppgivna och bönar och ber polisen om att få hjälp. Polisen har inte mycket att komma med, annat än att hänvisa dem vidare. Avsaknaden av stöd för utsatta föräldrar är en brist i samhället i stort. Andra föräldrar litar blint på sina barn och vägrar att inse att deras barn på något sätt skulle ha någon enda liten brist. Det är inte heller bra. Det handlar ofta om mammor gentemot sina söner.

- Det vore lite bra om de föräldrarna insåg att det inte bara är andras fel jämt.

Fantastiskt engagerad personal

Leo Hoffmann känner en väldig tillfredsställelse med sitt arbete, särskilt nu när man satsar på ungdomsverksamheten.

- Det ger fantastiska möjligheter. Personalen är fantastiskt engagerad och brinner för sina jobb. Det finns så mycket utvecklingsmöjligheter, och de känns möjliga att genomföra.

- Vi skissar på att ta ett initiativ som ska leda fram till stöd för föräldrar med väldigt problematiska situationer runt sina barn. Det blir tyvärr något ganska nytt.

Söderortspolisen vill också få till ett mycket bättre samarbete med socialtjänsten inklusive stödcentrum och medlingsverksamhet. De vill starta samarbete med X-cons (f.d. Kris Stockholm). Nyligen började de arbeta aktivt med Marias projekt Mumin, som avser att fånga upp ungdomar med drogproblem och erbjuda dem ett alternativ i livet.

Socialtjänstens sekretess hög mur

Om Leo Hoffmann fick önska sig något, så vore det större samverkan i välvilligt samförstånd, mellan olika samhällsfunktioner och polisen, runt gemensamma problem och mål. Det finns jättestora samhällsvinster att göra. Där har han en liten förhoppning på att de ungdomscentrum som nämns i promemorian Effektivare insatser mot ungdomsbrottslighet (Ds 2010:9) skulle kunna vara ett sådant forum. Önskemålet ligger mycket runt att jobba mer tillsammans, framför allt med socialtjänsten i de lokala stadsdelarna.

- Socialtjänstens sekretess är som en hög mur. De vill skydda individen, men sekretessen borde inte få förekomma när polis och socialtjänst arbetar för ungdomars bästa, enligt Leo Hoffmann. Varför ska man låta den stå i vägen för att kunna bilda sig en uppfattning om vad problemet är?

Han hoppas också på att samhället i framtiden ska ha möjlighet att fånga upp ungdomar tidigare. Inte blunda och låta saker gå över styr. Det finns en medvetenhet om situationen, men ingen gör något åt den.

- Det är förskräckligt att slösa med människors liv och lidanden. Både de själva och omgivningen.  Det här fungerar inte – man måste ta tag i situationen. Jag har sett jättemisslyckanden.  Jag har mött tolvåringar som tydligt har behövt åtgärder för att det inte ska gå snett. Jag har följt dem ändå upp till 18 års ålder och då har de gått till grov kriminalitet. Det ska inte behöva gå så när det är så tydligt.

Personer med kriminell livsstil lever inte så länge, de dör vanligen i 30-årsåldern. Man går åt i någon uppgörelse, av droger eller alkohol eller självmord.