Allmänt om förtalsbrottet

På Internet förekommer ständigt skriverier om olika levande personer, inte sällan framförda av ickejournalister som saknar kännedom om god pressetik och om vad förtal innebär i juridisk mening. Sådant framförs bl.a. på Facebookväggar, i Youtubeklipp, på bloggar och i läsarkommentarer. Det förekommer även att bloggare och andra hämtar (stundom föga vederhäftiga) uppgifter från andra bloggar eller dylikt källor, och återpublicerar dem.

Brottet förtal återfinns i 5 kap. 1 § brottsbalken (BrB), och innebär att någon (annat än i en förtrolig konversation mellan fyra ögon) pekar ut någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning. Vad betyder då detta?

Att ”lämna uppgift” innebär att man framför eller insinuerar någonting. Oftast sker detta genom påståenden i tal, skrift eller bild (se NJA 1994 s 637, om fotomontage som ansågs utpeka diverse personer som perversa och lössläppta), men det kan också röra sig om mer fysiska åtgärder, som att placera stöldgods eller droger i någons bostad, för att framställa denna person i sämre dager. Jag har som kärandeombud i förtalsprocesser flera gånger (en gång från en advokat!) mötts av påståendet att det inte skulle utgöra ett ”lämnande av uppgift” att sprida vidare något som någon annan redan har publicerat. Denna invändning är helt grundlös, och faller egentligen på sin egen orimlighet; att någon redan spritt ofördelaktiga uppgifter om någon, ger knappast andra rätt att upprepa uppgifterna. Redan hos Strindberg förekommer orden ”Förtal, det är lögnen själv som jag sprider, antingen jag påfunnit den eller hört den av andra, läst den i en tidning, där allt som är tryckt är lögn” (ur Syndabocken). Hovrätten i NJA 1966 s 565 konstaterar: ”Ett utpekande av någon såsom brottslig måste anses föreligga icke endast då en uppgift första gången framföres i tryckt skrift utan även då den återgives i sådan skrift”. Denna grundprincip gäller givetvis även i Interneteran – se t.ex. Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2011-05-23, i mål nr. FT 3051-10, där en bloggares spridning av uppgifter från den SD-vänliga nyhetsbloggen Politiskt Inkorrekt ansågs utgöra förtal. Samma uppgift kan följaktligen bli föremål för flera rättsprocesser mot flera olika parter. Det kan givetvis inte ha någon inverkan på en process mellan den utpekade Y och den utpekande X, att även Z har spritt de av X spridda uppgifterna om Y, men inte åtalats/krävts på skadestånd av Y på grund av detta förfarande; att polisen inte bötfäller alla fartsyndare gör självfallet inte de befintliga bötfällandena mindre legitima.

Lika ofta kommer en förtalsanklagad svarande med invändningen ”men jag menade inte att förtala X (och ni kan alltså inte bevisa att uppgiften var ägnad att utsätta X för missaktning)”. Invändningen kan anses innebära att den förtalsanklagade menar sig inte ha haft uppsåt att förtala den utpekade. Sådana invändningar är också ogrundade, i och med att ”är ägnad” inte har med gärningsmannens syfte med uppgiftslämnandet att göra, utan innebär att uppgiften typiskt sett kan ge upphov till andras missaktning gentemot den utpekade. Det krävs inte heller att uppgiften verkligen har lett till andras missaktning (något som kanhända vore svårt att bevisa). I NJA 1966 s 565 uttalade Högsta domstolen (HD), att ”[d]et måste antagas att syftet med återgivandet [i en tidning] av [de i målet ifrågasatta] intervjuuttalandena [vilka var hämtade från en annan tidning] icke varit att utsätta [den utpekade] för missaktning utan endast att lämna information om [den artikel uttalandena var hämtade ifrån]. Denna omständighet kan dock ej i och för sig fritaga för ansvar för förtal.” Ett annat exempel är NJA 1990 s 231, där en lagmans åtgärd, att expediera och låta anslå ett protokoll med en bilaga som innehöll ett ofördelaktigt uttalande om en person, ansågs vara förtal. Högsta domstolen konstaterar att ”[d]et får visserligen antas att [lagmannen] inte särskilt tänkt på uttalandet när han efter justering av protokollet lämnade ut detta för expeditionella åtgärder, däribland anslåendet av protokollet på anslagstavlorna. Något sådant fordras emellertid inte för att uppsåtskravet skall vara uppfyllt.” Som Pressens samarbetsnämnd uttalade i ett yttrande till HD, återgivet i 1966 års ovan nämnda fall, avses med ”lämnar uppgift” alltså en ”helt neutral gärning, beträffande vilken något annat uppsåt icke kan fordras än att gärningsmannen förstått innebörden av den uppgift han vidarebefordrar”.

Den som har lämnat en uppgift som är ägnad att utsätta någon annan för missaktning, har alltså gjort sig skyldig till förtal, i teknisk mening. Det spelar ingen roll att uppgifterna har varit sanna. ”Om en uppgift är sann får den i regel, även om den är nedsättande, spridas om det är försvarligt med hänsyn till det allmänna nyhetsintresset. Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, om uttalandena är kränkande, finns dock inte. En avvägning måste göras mellan skyddet mot kränkande yttranden och yttrandefrihetens krav” konstateras bl.a. i RH 2002:39. Departementschefen gjorde i lagrådsremissen 1958 en klar distinktion mellan den ”rutinmässiga strömmen av nyheter om händelser av olika slag” och ”sensations- eller skandaljournalistiken som ej står i samband med den egentliga nyhetsförmedlingen” – den sistnämnda kategorin ansågs inte förtjäna något särskilt skydd (prop. 1962:10 B, s 144). Jag anser att detta är en tänkvärd distinktion även idag, då privatbloggandet stundom kan jämföras med dåtidens sensations- eller skandaljournalistik, och det helt klart kan ifrågasättas om denna typ av ”nyhetsrapportering” bör omfattas av särskilt skydd (eller om den ens är önskvärd).

Om det anses försvarligt att lämna de aktuella uppgifterna (t.ex. med anledning av högt allmänintresse), och de var sanna eller den uppgiftslämnande hade skälig grund för dem, skall förtalsbrott dock inte anses föreligga, enligt 5 kap. 1 § 2 st. BrB. Det krävs alltså både att uppgiftslämnandet var försvarligt och att skälig grund för uppgifterna fanns. Om det inte var försvarligt att lämna uppgifterna (t.ex. för att de inte rör en offentlig person), ska deras sanningshalt inte ens bedömas i processen. Eftersom dessa bedömningar är direkt avhängiga omständigheterna i det enskilda fallet, låter jag bli att ta upp exempel i denna del (men se t.ex. RH 1982:81, RH 2002:39 och målet om Politiskt Inkorrekt, gällande frågan om skälig grund).

Vem ansvarar för förtal på Internet?

Förtal förekommer som nämnts ovan även på Internet. Till skillnad från i vissa piraters önskedrömmar, är Internet inte laglöst. Den som i Sverige skriver någonting förtalande om någon annan på Internet, har följaktligen gjort sig skyldig till förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken under ovan angivna omständigheter. Det är dock inte alltid uppenbart för den förtalade, vem som ansvarar för förtalsbrottet, i straff- och skadeståndsrättslig mening.

Om förtal förekommer på en webbplats som är skyddad som databas enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, YGL (”databasregeln”) antingen genom att tillhandahållas av ett massmedieföretag eller genom att verksamhetsdrivaren frivilligt har skaffat utgivningsbevis, eller i en e-posttidning spridd av ägaren till en tryckt periodisk skrift, med innehåll från denna skrift, som därför ses som en ”bilaga” till skriften enligt 1 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen (”bilageregeln”), är ansvarsfrågan lätt att besvara. Då ansvarar nämligen den ansvarige utgivaren för databasen eller den tryckta skriften. En databas skall enligt databasregeln kunna ”ändras endast av den som driver verksamheten”, dvs. inte av t.ex. webbplatsens besökare.

Om grundlagarna inte är tillämpliga på den aktuella webbplatsen, ansvarar den som har lämnat den förtalande uppgiften. Den som har skrivit ett inlägg och publicerat i eget namn på en blogg, ansvarar alltså för sitt inlägg. En namngiven blogginnehavare skulle, i vart fall skadeståndsrättsligt, kunna anses ansvara för ett publicerat inlägg redan p.g.a. sitt deltagande i driften av bloggen, även om blogginnehavarna vore flera, om det inte framgår vem som skrivit inlägget (se härom Lunds tingsrätts dom 2010-10-12 i mål nr. FT 2603-10, s 5). Givetvis kan det uppstå bevissvårigheter, särskilt i brottmål, om två eller flera personer driver en blogg och ingen medger att den skrivit ett förtalande inlägg.  Vanliga bevisregler gäller härvidlag (med de bevislättnader som föreligger i tvistemål gentemot brottmål) och den utpekade har bevisbördan för att just den tilltalade/svaranden har begått förtalsbrottet. Se härom Umeå tingsrätts vederhäftiga dom 2010-06-21 i mål nr. FT 404-10, där tingsrätten bortsåg från svarandens obestyrkta påstående att någon okänd person – kanske käranden själv(!) – ”hackat” svarandens blogg och publicerat nedsättande påståenden om käranden.

Även en anonym bloggskribent ansvarar förstås för sina skriverier, även om identifieringssvårigheter kan förekomma. Helt anonyma bloggar torde vara tillåtna endast om möjlighet till läsarkommentarer inte finns – se 3 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Jag återkommer nedan till problemen med anonymitet.

Grundprinciper om förtal i läsarkommentarer

Massmediernas webbplatser erbjuder inte sällan läsarna att kommentera de artiklar som lagts ut på webbplatserna. I dagsläget pågår en debatt om huruvida kommentarerna skall förhandsgranskas eller inte och om huruvida de skall få avges anonymt/pseudonymt eller ej. Förhandsgranskade kommentarer, som alltså kräver aktivt godkännande för att publiceras, kallas modererade eller förhandsmodererade, medan kommentarer som publiceras automatiskt, men efter publicering kan ändras eller tas bort, kallas omodererade eller efterhandsmodererade. Förtal i modererade läsarkommentarer i en grundlagsskyddad databas ansvarar den ansvarige utgivaren för, i och med att de har godkänts av redaktionen före publicering (se t.ex. Justitiekanslerns beslut 2011-05-11, i ärende med dnr. 2984-11-31). Att utgivaren ansvarar för kommentarerna innebär att kommentatorerna själva går fria från straff- och skadeståndsrättsligt ansvar, p.g.a. den s.k. meddelarfriheten (se 1 kap. 2 § YGL).

När kommentarer är omodererade, omfattas de inte av utgivaransvaret. En (alltför) liberal tillämpning av den ovannämnda databasregeln, har därför lett till att samma webbsida (t.ex. en artikel på en massmediewebbplats) anses innehålla olika ”databaser” i lagens mening – en som utgivaren ansvarar för (artikeln) och en som inte omfattas av utgivaransvaret eller grundlagen (kommentarerna). Det anses emellertid vara ett krav att det tydligt anges att kommentatorerna ansvarar för sina egna inlägg (jfr Justitiekanslerns beslut 2010-11-11 i ärende med dnr. 6012-10-31). Under dessa förutsättningar ansvarar kommentatorerna för sina kommentarer. Det kan dock ifrågasättas om omodererade kommentarer i direkt anslutning till en artikel, på samma webbsida, inte istället borde leda till att hela webbplatsen (eller i vart fall artikeln) förlorar sitt grundlagsskydd eller sitt utgivningsbevis (jfr SOU 2001:28, s 200 e c).

Även bloggar ger ofta läsarna möjlighet att kommentera det som skrivits på bloggen. När det gäller icke grundlagsskyddade bloggar, har två hovrätter nyligen, i vederhäftiga domar vars bedömning delas av professorer och justitieråd, funnit att blogginnehavare ansvarar för modererade kommentarer. Göta hovrätt uttalade i sin dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10: ”I förevarande fall är det först genom [svarandens] agerande som uppgifterna fått spridning (jfr rättsfallet NJA 2007 s. 805). Han bör då ses som gärningsman till spridningen, och ska därmed anses ha gjort sig skyldig till förtal. Att detta innebär att den som står för en modererad blogg kan ha ett längre gående ansvar än som följer av BBS-lagen [dvs. lagen om elektroniska anslagstavlor], föranleder inte någon annan bedömning.” Samma bedömning görs av Hovrätten över Skåne och Blekinge i en dom 2011-06-01 i mål nr. FT 1346-10, där hovrätten uttalar: ”[Svaranden] har drivit en s.k. modererad blogg. Det innebär att utan [svarandens] godkännande hade inläggen inte spridits på hemsidan. [Svaranden] har därigenom på ett aktivt sätt medverkat till att uppgifterna spridits vidare och hans agerande har varit en förutsättning för att uppgifterna överhuvudtaget skulle ha publicerats. Han måste därför ses som gärningsman till förtalsbrottet.” Detta är egentligen lika självklart som att en ansvarig utgivare för en databas inte kan undgå ansvar för innehållet i kommentarer som redaktionen av obetänksamhet (eller illvilja) släppt igenom. Huruvida kommentatorn själv har något straff- eller skadeståndsrättsligt ansvar för en modererad kommentar, t.ex. som anstiftare eller medgärningsman, saknas det anledning att i detta sammanhang gå in på.

Slutsatsen blir att gärningsmannen till förtal i modererade kommentarer är databasens ansvarige utgivare eller bloggens innehavare. För förtal i omodererade kommentarer ansvarar endast kommentatorerna själva, oavsett vem som äger webbplatsen där de lagts in.

Förtal i läsarkommentarer – konsekvenserna av anonymitet

Det behöver väl inte sägas att somliga utnyttjar möjligheten att vara anonym vid kommenterande på bloggar och massmediewebbplatser, till att sprida nedsättande uppgifter om andra. Är kommentaren modererad spelar det ingen roll att den är anonym, i och med att någon annan än författaren principiellt ansvarar för den, som ovan har sagts. Är kommentaren omodererad, och den anonyme kommentatorn ansvarar för den, uppkommer vissa svårigheter.

Förtal är som huvudregel ett brott på bötesnivå. Ibland ondgör sig somliga över att polisen inte gör någonting åt det s.k. näthatet, vari förtal ingår. En anonym kommentar kan ju spridas på nolltid och digitala rester av den kan kvarbli under lång tid. Polisen är, då det gäller förtal, dock ”bakbunden” av två regleringar, och kan därför näppeligen lastas.

Enligt 5 kap. 5 § 1 st. BrB får som huvudregel endast målsäganden, dvs. den förtalade, väcka (enskilt) åtal för förtalsbrott. Polis och åklagare (även Justitiekanslern) ska endast väcka allmänt åtal i undantagsfall. Redan av detta skäl kommer flertalet av de anonyma eller pseudonyma förtalsbrotten på Internet sannolikt aldrig att beivras.

Även om en kommentators IP-adress har lagrats, kan ju adressen inte i sig ge kännedom om gärningsmannen. Polis och åklagare kan dock vid vissa misstankar om brott få ut information från Internetleverantörerna, vilka annars har tystnadsplikt. Enligt 6 kap. 22 § 1 st. 2 p. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, skall uppgifter om abonnemang på begäran utlämnas till polismyndighet eller åklagarmyndighet, ”om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter”. I och med att förtalsbrott sällan föranleder fängelsestraff, kan uppgifterna följaktligen inte ens lämnas ut till polis eller åklagare om dessa skulle inleda en förundersökning om förtal.

En något besynnerlig inställning till massmediernas källskydd, redovisades nyligen i tidningen Kristianstadsbladet (Clifford Johansen, Tveksamt om förtal tas upp av JK, Kristianstadsbladet.se 2011-09-01). En politiker ansåg sig förtalad av en kommentar till en artikel i tidningen, i vilken han utpekades som nazist. Kommentaren, som hade skrivits under pseudonym, hade inte modererats av tidningens redaktion. Den utpekade politikern menade i sin polisanmälan att Kristianstadsbladet ”vet vem som skrivit inlägget”. Tidningens ansvarige utgivare uppgav dock: ”Vi har en policy på Kristianstadsbladet som säger att vi inte lämnar ut uppgifter som kommer till tidningen, alldeles oavsett vad det gäller. Det är en viktig princip för att skydda tidningens uppgiftslämnare”. Den ansvarige utgivaren tar således inte på sig något ansvar för kommentarens innehåll, men vägrar likväl att uppge kommentatorns namn, så att denne själv kan ansvara straff- och skadeståndsrättsligt för det förmodade förtalsbrottet. Utgivarens inställning är märklig, i och med att uppgiftslämnaren, dvs. kommentatorn, faktiskt inte är en grundlagsskyddad meddelare. Kommentatorn har inte lämnat något meddelande till tidningens redaktion, i syfte att detta skulle publiceras i tidningen eller på dess webbplats, utan har själv lagt in en uppgift i en databas som inte omfattas av grundlagen. Kommentatorn har alltså, om vi förutsätter att de aktuella uppgifterna utgör förtalsbrott, gjort sig skyldig till ett brott. Skulle tidningens policy vara konsekvent, innebär det att tidningen skyddar brottslingar, utan stöd i någon lag. Framförallt innebär det att eventuella brottsoffer inte kan få någon upprättelse eller kompensation, vilket utan tvivel är otillfredsställande.

Slutord

En grundsten sedan länge i den svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regleringen är utgivarens ensamansvar. Endast en person ansvarar för innehållet i ett grundlagsskyddat periodiskt medium. Principen har, såvitt gäller läsarkommentarer, som framgår av ovan, numera även i praktiken utsträckts till de modererade, icke grundlagsskyddade, bloggarna, i varje fall till viss del. Principen gör det lättare för brottsoffren att få bukt med brott och kränkningar (även om det givetvis kan vara svårt att på egen hand driva en förtalsprocess, särskilt i tryck- och yttrandefrihetsmål). Den yttrandefrihetsrättsliga regleringen innebär även att kommentatorerna (såvitt gäller modererade kommentarer) själva undkommer ansvar för det som de skrivit, eftersom de är skyddade meddelare, och att de har rätt att vara anonyma och att deras identitet inte får efterforskas (se bl.a. 2 kap. 2 § YGL). Kommentarernas innehåll omfattas även av grundlagens förmånliga bestämmelser om Justitiekanslerns exklusiva allmänna åtalsrätt, om särskild jury, vars friande beslut inte kan överklagas, om att ”hellre fria än fälla” i tvivelsmål, m.m. Grundlagsskydd är således till gagn för kommentatorerna.

Somliga lägger i läsarkommentardebatten alltför stort fokus på kommentatorernas möjlighet (och påstådda rätt) att göra sin digitala röst hörd på massmediernas webbplatser. Interaktiv Säkerhet är ett företag som granskar läsarkommentarer åt flera av landets största tidningar. ”Det som är vanligast att vi tar bort är personliga påhopp” har Anders Gyllén vid detta företag uppgett (Unt.se, Inloggning för inlägg på unt.se, 2011-09-05). I och med att förtal – såväl som andra brott mot person, som förolämpning och olaga hot, och även brott mot allmän ordning, som hets mot folkgrupp – faktiskt förekommer i läsarkommentarerna, anser jag att mer fokus bör läggas på frågan om ansvaret för kommentarerna, mer än på transparensen vid kommenterandet. Så länge det står klart vem som ansvarar för en kommentar, i straff- och skadeståndsrättsligt hänseende, torde det inte spela någon roll om den är skriven anonymt, pseudonymt eller i kommentatorns eget namn. Står inte detta klart, lär brottsoffrens möjligheter att få upprättelse och kompensation för allvarliga kränkningar vara starkt beskuren, om inte obefintlig. En inloggning med t.ex. Facebookkonto eller e-postkonto är alltför lätt att manipulera, genom skapande av konton i falska namn, varför sådana inloggningar knappast underlättar lagföringen av eventuella gärningsmän.

I praktiken anses regleringen om förtal utgöra ett skydd för den personliga integriteten, och denna skall Sverige såsom stat värna om enligt Europakonventionens åttonde artikel. I praktiken ansvarar idag ingen för förtal i anonyma eller pseudonyma läsarkommentarer, vilket givetvis är otillfredsställande. Ett värnande av kommentatorernas möjlighet att yttra sig, bör inte inskränka brottsoffrens möjligheter till upprättelse och kompensation. Inte heller är det rättsligt eller moraliskt tillfredsställande att anonyma kommentatorer, som inte är att uppfatta som skyddade meddelare, undandrar sig ansvar för sina brott, utan att någon annan ansvarar för dem (se om Kristianstadsbladet ovan). Därför förordar jag förhandsmodererade kommentarer på alla grundlagsskyddade mediewebbplatser och i bloggar. Kan endast blogginnehavaren eller medieredaktionen själv avgöra vad som skall publiceras, kommer det också att stå klart vem som ansvarar för kommentarernas innehåll, och kommentatorerna själva tillerkänns grundlagens skydd, i de fall grundlagen är tillämplig. Att sådana kommentarer som bryter mot lagen, vid förhandsgranskning förmodligen inte blir godkända, är knappast mer censur än den ”censur” en insändarredaktion praktiserar varje dag, genom att underlåta att publicera alla insändare. Det är inte, och bör inte vara, en ”mänsklig rättighet” att låta publicera vad som helst i vilket medium som helst, utan att någon ansvarar för detta. Det kallas yttrandefrihet, och frihet förutsätter ansvar.