Bli kund Annonsera
fredag 13 december 2019
Mitt i juridiken
Mitt i juridiken
Läs direkt!
Publicerad: 16 mars 2010,

Tryckfrihetsrättsliga bedömningar - Vad får man skriva och vad får man inte skriva i litterära verk?

När en författare skriver en bok och tar upp levande och dödas leverne i positiva, men främst i negativa, aspekter uppstår ibland frågan – får jag verkligen skriva så här? Det kan röra sig om sanna uppgifter som man förmedlar och som man själv subjektivt anser är av allmänintresse – men – när är det försvarligt att skriva om en persons mörkaste sidor och var går lagens gränser? Denna artikel skall försöka besvara dessa mycket delikata frågeställningar även om det nästan alltid slutligen hamnar i individuella bedömningar där man får laga efter läge i det enskilda fallet. Det skriver Dag Wetterberg, förlagsjurist vid Bonnierförlagen.
Dag Wetterberg

VERKTYG

»
Skriv ut
»
Tipsa en vän
»
Skriv kommentar

FÖRTALSBEDÖMINGAR

Värdeomdöme kontra uppgift

Huvudregeln innebär att värdeomdömen som enbart är allmänt förklenande inte utgör förtal i lagens mening och således inte heller kan utgöra tryckfrihetsbrott. Exempel på rena värdeomdömen är: klantskalle, gubbjävel, krake och svinpäls. Det finns visserligen värdeomdömen som ligger nära en uppgift då man tillför omdömet en egenskap eller omständighet. Ett exempel på ett sådant tillförande av en omständighet kan vara att man säger att: ”han var en svinpäls och en våldtäktsman”.

Det finns en mängd egenskaper som kan göras till föremål för allmänna beskyllningar utan att för den skull utgöra en uppgift, t ex svepande tillvitelser om dumhet, feghet, omoral,  ohederlighet och allmän inkompetens. I denna grupp förekommer invektiv såsom slinka, suput, svindlare och hästskojare. Om det däremot ligger ett verkligt bakomliggande förhållande kan saken te sig annorlunda.

Att t.ex. påstå att en frisk individ är ”schizo” kan vara ett värdeomdöme medan det kan utgöra en uppgift om det är riktat mot en schizofren individ. Min poäng med detta exempel är att visa att man inte kan utgå från att värdeomdömen alltid är problemfria och i förtalssammanhang utan att de faktiskt måste sättas i sitt sammanhang för att avgöra huruvida de kan utgöra förtal eller ej[1].

Andras missaktning – brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt

Kriminaliseringen av förtal (TF 7:4 p.14) gäller inte företag utan endast individer. Ansvaret för en tryckt skrift som inte är periodisk – exempelvis ett skönlitterärt verk -  svarar skriftens författare för (TF 8:5). Således kan aldrig ett förlag fällas för tryckfrihetsbrott utan endast författaren till det litterära verket. Däremot kan förlaget, solidariskt med författaren, dömas att betala skadestånd.

För det fall enskilt anspråk väcks, d.v.s. skadeståndsanspråk – vilket torde vara betydligt vanligare än att JK väcker åtal[2] - dras förlaget in i en eventuell process och svarar solidariskt med författaren (TF 11:2, 2:a meningen).

För att det skall vara fråga om tryckfrihetsbrott i juridisk mening måste det alltså röra en fysisk individ och personen i fråga måste gå att identifiera. Det räcker dock att endast en utomstående person kan identifiera vem den ”brottslige eller klandervärde” är. När det kommer till strafföljdsbedömningen har det dock betydelse hur stor spridningen av uppgiften har fått vilket vi senare skall se vid en närmare genomgång av det s k ”Märitmålet”. 

Det centrala i bedömningen – för att avgöra om det som skrivs i ett litterärt verk utgör förtal eller inte - är huruvida den utpekade löper risk att bli utsatt för andras missaktning nämligen att utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgiften skall vara nedsättande utifrån hur den utpekade personen upplever uppgiften[3]. Uppgiften måste vara tydlig och röra sig om en någorlunda bestämd utsaga. Enligt förarbetena måste det röra sig om en brottslighet eller klandervärt levnadssätt av allvarligare beskaffenhet.

Det är lätt att förstå och förklara vad som utgör brottsliga handlingar av allvarligare beskaffenhet men att försöka hitta exempel eller få klarhet i vilka som uppgifter som utgör ett klandervärt leverne av allvarligare beskaffenhet ter sig mycket svårt att definiera och förklara inte minst utifrån den fattiga rättspraxisen på området. Man får nog utgå från att bedömningen vad som utgör klandervärt leverne dessutom har ändrats ganska radikalt sedan ”Märitmålet” 1965.

Rättspraxis

Den befintliga rättspraxisen rörande tryckfrihetsbrott som har begåtts genom att en författare utpekat individer som brottsliga eller klandervärda i litterära verk är mycket tunnsådd[4]. Faktum är att det så vitt jag känner till inte finns ett enda avgörande från högsta domstolen som drar upp riktlinjerna och rätar ut de frågetecken som finns kring var gränserna går för vad en författare får skriva eller inte skriva i ett litterärt verk. Detta innebär inte att det är höljt i dunkel vad en författare får – eller inte får – skriva i detta hänseende. Det finns nämligen en del praxis inom det närliggande tidningsområdet samt en del tingsrätts och hovrätts avgöranden av intresse vilket ger en god vägledning i saken.

Ett problem med de befintliga underrättsavgörandena är dock att i jurymål så finns det inga  domskäl för det fall att den tilltalade frias varför det inte går att utröna hur domstolen resonerat i saken eller snarare - hur de skulle ha resonerat i saken.

Jag skall nu gå igenom den befintliga rättsliga avgörandena av intresse och börjar med ett  domstolsavgörande som berör ett litterärt verk nämligen det s k ”Märitmålet”. Verket berör uppgifter i en bok skriven av författaren Ing-Marie Eriksson och utgiven vid Albert Bonniers Förlag 1965.

Märitmålet

Boken presenteras på AdLibris hemsida på detta sätt:

” Ing-Marie Erikssons uppmärksammade debut från 1965 utspelar sig i en jämtländsk by för ett drygt halvsekel sedan. Tillsammans med Märit upptäcker systrarna livets hemligheter. Ömsom visar sig Märit som en vacker, moderlig människa, ömsom som manhaftig och när hon slutligen väcks som sensuell människa och ger sig ut på jakt efter karlar blir hennes liv skrämmande och samtidigt ytterligt fascinerande för flickorna……………

 

………. Ing-Marie Eriksson gjorde 1965 en mycket uppmärksammad bokdebut med den nu återutgivna romanen. Både realism och ömsint människoskildring präglar boken. Ing-Marie Eriksson blev åtalad och fälld, som enda svensk författare hittills, för tryckfrihetsbrott med anledning av just Märit”.

Boken innehåller ett antal avsnitt, som prövas av Rådhusrätten och senare Hovrätten, som bl.a. berör hur Märit misshandlas av en man vid namn Valle, vilket var ett fingerat namn, för att dölja vem det egentligen var. På sidan 222 kan man läsa följande passage;

”Valle ville knappt gå ut och rasade på Märit. Han slog henne varje gång hon kom hem. Kokande av vrede. För att kväsa henne. Slå henne sönder och samman så att hon inte orkade gå ut mer. Han gick och hämtade henne och nöp henne hårdare och hårdare i armarna för varje gång”.

Vidare står det på sidan 51:

”Augusta var känd för att vara den lortigaste på hela torparområdet. Det fanns i hennes stuga en stank som av den grisgröt hon knådade med röda svullna händer. Och Märit var en del av Augustas hem.”

Rådhusrätten bedömde att stroferna ovan inte endast utgjorde värdeomdömen utan att de var att se som uppgifter vilka dessutom var kränkande för ”Valle” och ”Augusta” vilka i verkligheten hette Carl A. och Amanda A. Att notera i sammanhanget är att  Amanda A dog 1953 och att stämningsansökan avseende henne således rörde förtal av avliden.

Var det försvarligt att lämna dessa uppgifter?

Rådhusrätten väger Ing-Marie Erikssons konstnärliga frihet mot de utelämnades rätt att bibehålla sitt anseende bland medmänniskorna oinskränkt. Domstolen anser att boken ostridigt givits sådan form att Carl A och Amanda A kan igenkännas av initierade personer utan att några uppenbart fiktiva drag tillkommit[5].

Med hänsyn till detta – samt att författaren skulle kunnat uppnå sitt syfte i boken utan att utelämna dessa individer - så besvarar Rådhusrätten frågan nekande innebärande att det inte var försvarligt att skriva om Carl A och Amanda A med detta för dom kränkande innehåll.

På grund av detta utgör uppgifterna, enligt rådhusrätten, ett av författaren otillåtet yttrande i tryckt skrift som delvis innefattar förtal av avliden.

Rådhusrätten kommer dessutom fram till att det utgör grovt förtal eftersom spridningen varit tämligen vid.

De tre syskonen och Amanda A:s make Carl A tilldömdes vardera 3.000 SEK för förtal av avliden och Carl A erhöll dessutom 10.000 SEK för det grova förtal han utsatts för. Således sattes de yrkade beloppen ner avsevärt redan i rådhusrätten.

Hovrättens dom

Hovrätten går inledningsvis igenom författarens motiv till varför hon skrivit boken samt vilka syften hon har haft härför. Hovrätten konstaterar vidare att de personer som berörs i boken ganska lätt kan identifieras.

Till skillnad från rådhusrätten menar dock hovrätten att det inte kan anses vara kränkande att skriva om Amanda A:s lortighet utifrån de förhållanden som rådde

i torparområdet på 1940-talet. Hovrätten tar också upp det faktum att det endast bodde 6-7 familjer inom området.

Vidare menade hovrätten att meningarna på sid. 57 i boken: ”Hon var inte omtyckt på torparområdet. Inte av någon” inte kunde anses innefatta ett uttalande av sådan beskaffenhet att det utgör förtal. Hovrätten menade således att det var ett värdeomdöme som inte utgjorde förtal.

Däremot anser hovrätten, precis om rådhusrätten, att den beskrivna misshandeln som Carl A utsatte Märit för var kränkande för Carl A och ej försvarlig och därmed utgjorde förtal i juridisk mening.

Var det enligt hovrätten försvarligt att lämna uppgifterna?

Hovrätten skriver följande i sina domskäl:

”Frågan huruvida det kan anses försvarligt att en skönlitterär författare i sitt verk lämnar uppgift som innebär förtal har såvitt bekant inte tidigare bedömts i svensk rättspraxis och ej heller berörts under förarbetena till hithörande lagstiftning eller behandlats i den rättsvetenskapliga litteraturen”.

Hovrätten går sedan igenom tillfällen då det kan vara tillåtet att lämna uppgifter som i normalfallet utgör förtal. Det rör bl.a. den s k kritikrätten i det offentliga livet. Här får individer som sysslar med politik, konst och vetenskaplig verksamhet vara beredda att utsättas för kritik. Intresset av en offentlig debatt väger över dessa individers rätt till ett skydd mot förtal.

Det förhåller sig dock annorlunda med den enskilde medborgaren och skyddet till hans privatliv.  För en privat person är det inte rimligt att han skall stå ut med kränkande uppgifter för att vederlägga viktiga och klarläggande fakta som exempelvis klarläggande av sociala missförhållanden. En privat person skyddas alltså på ett annat sätt än offentliga personer i dessa hänseenden. 

Hovrätten besvarar frågan huruvida en författare är mer privilegierad då han väljer den skönlitterära formen enligt följande:

” En skönlitterär författare skall självfallet ha frihet att skildra livet i alla dess aspekter, att visa människors goda och dåliga sidor, att ge uttryck för egna reaktioner och tankar, att måla i svart och vitt. För att författarens yttrandefrihet vid skildring av verkliga personer skall ges företräde framför den enskilde individens krav på att icke utsättas för andras missaktning  fordras i första hand att författaren har starka skäl att skriva så verklighetstroget att identitet uppkommer mellan verkets person och verkligheten. Sådana skäl torde sällan föreligga. Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras”.

Hovrätten kommer sedan fram till slutsatsen att det i fråga om ”Märit” inte har funnits skäl att skildra Augusta och Valle på det sätt att identitet föreligger med den levande förebilden. Därför har det inte heller varit försvarligt att lämna de uppgifter som befunnits innebära förtal.

Det är intressant att notera att hovrätten, till skillnad från rådhusrätten, ej anser att lämnandet av uppgifterna utgör grovt förtal eftersom varken Valle eller Augusta kan identifieras av mer än ett tämligen ringa antal personer. Slutsatsen av detta måste vara att spridningen inte har avgörande betydelse utan hur många som de facto rimligen kan känna igen och veta vilka dessa individer är. Detta är en aning motsägelsefullt eftersom det är större chans att fler människor känner till en offentlig person än en okänd person samtidigt som en offentlig person får räkna med att bli hårdare granskad samt får tåla mer i dessa hänseenden än en privatperson.

När det kommer till skadeståndsbedömningen rörande förtal av avliden anser hovrätten, till skillnad från rådhusrätten, att det saknas rättslig grund att utdöma skadestånd till de efterlevande utifrån principen att endast den som omedelbart drabbas av en skada kan erhålla skadestånd. Hovrätten menar att det vore orimligt att de efterlevande skulle kunna hamna i ett bättre rättsläge än den förtalade – vilket skulle vara fallet om den som utsatts för förtal avlider först efter det att gärningen har begåtts då de efterlevande, i ett sådant scenario, inte  skulle kunna framställa några krav. Dessutom har kriminaliseringen av ”förtal av avliden” främst tillkommit för att skydda den avlidnes minne vilket, enligt hovrätten, inte behöver innebära att de efterlevande har rätt till något skadestånd.

Hovrättens dom var lindrigare än rådhusrättens dom både i straffrättsligt och skadeståndsrättsligt hänseende. Hovrätten sänkte författarens böter till 40 dagsbot á 15 SEK från 60 dagsbot á 20 SEK. De efterlevande erhöll inget skadestånd för det förtal som Amanda A utsatts för och skadeståndet för det förtal som Carl A utsatts för sattes ned till 5.000 SEK eftersom det ej ansågs utgöra grovt förtal. Författaren och förlaget dömdes att betala skadeståndet solidariskt.

Andra mål och ärenden av intresse

Dag Hammarskjöld målet avgjort i högsta domstolen den 14 december 1966

Tingsrätten

Dag Hammarskölds bror, Sten Hammarsköld, väckte talan mot Sydsvenska Dagbladet för en artikel som innehöll graverande uppgifter om hans bror, FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarsköld.

I den aktuella artikeln påstods det att Dag Hammarsköld själv åstadkom att det plan, som han själv befann sig i när han dog, störtade och att han därigenom förorsakat andra människors död och således gjort sig skyldig till brott enligt 3 kap 1 § BrB. Chefredaktören, ansvariga utgivaren, vid Sydsvenska Dagbladet vitsordade att han utpekat Dag Hammarsköld såsom brottslig men att uppgifterna inte kränkt de efterlevandes frid.

Rådhusrätten ansåg dock att utpekandet av Dag Hammarsköld som flyplansmarodör var kränkande för de efterlevande och dömde tidningens chefredaktör till 75 dagsböter och ett skadestånd om 10.000 SEK.

Hovrätten

I hovrätten ändrade tidningen sin talan i så mån att man nu påstod att innehållet i artikeln endast utgjorde ” ett naturligt led i tidningens nyhetsförmedling”.  Avsikten med artikeln var, enligt Sydsvenskan, att meddela läsekretsen nyheten rörande vissa bekanta rykten kring omständigheterna rörande Dag Hammarskölds död samt vissa synpunkter på hans personlighet såsom de återgivits i den tyska tidskriften Der Spiegel. Alltså – sedvanlig nyhetsrapportering.

Hovrätten tillbakavisade denna uppgift såsom ohållbar eftersom en sådan uppgift inte endast utgör förtal första gången den publiceras utan även när sådan uppgift återges.

När det kommer till att bedöma vad man ur försvarlighetssynpunkt får skriva om en individ som intagit en så framskjuten och ansvarsfull ställning som Dag Hammarsköld så ansågs yttrandefriheten i detta sammanhang vara av synnerlig betydelse. Helt enkelt att det fanns ett stort utrymme för att syna Dag Hammarsköld i sömmarna och att information och kritik som berörde Dag Hammarsköld kunde framföras i betydligt högre grad än om det hade rört en privatperson. Trots detta ansåg hovrätten att även en individ som Dag Hammarsköld måste ha ett rimligt skydd för vad som kunde godtas som försvarligt när det gällde uppgifter och påståenden kring hans leverne och sin person.  En privat person har således i långt högre grad skydd i dessa hänseenden än en offentlig person.

Dessutom ansåg hovrätten att hänsyn skall tas till den situation i vilken artikeln publiceras och beskaffenheten av det material denna innehåller. Endast om det föreligger skälig grund för uppgiften kan utgivaren undgå ansvar för förtal. Artikeln i Der Spiegel vilade i mångt och mycket på en annan artikel den amerikanska bildtidskriften Look. Der Spiegel hänvisade till den tidigare intervjun och lämnade en utförlig beskrivning varför Dag Hammarsköld själv skulle ha iscensatt sin olycka. Der Spiegel menade att de citat och bakgrundsfakta som använts från Fact var rätt angivna och att de verifierat detta genom att ha lyssnat på bandinspelningen och därvid kunnat konstatera att intervjun återgivits korrekt.

Detta innebär enligt hovrätten inte att det som framkommit kunde betraktas som skälig grund för den framförda misstanken. Sydsvenska Dagbladet hämtade endast material från en journalist, John L:s, intervjuer med Dag Hammarsköld i tidningen Look återgivna i Fact och Der Spiegel. Intervjun som sådan var spekulativ och det var i mångt och mycket journalisten som genom sina frågor själv förgrovade och dramatiserade fakta. Uppgifterna om att Dag H skulle ha medfört sprängämne ombord på flygplanet och själv åstadkommit att detta störtade uttalades av intervjuaren.

Intervjun gjordes på ett så osakligt och icke kritiskt granskande sätt att den, enligt hovrätten, var en ömklig produkt varför den var föga berättigad att publicera vidare såsom nyhetsförmedling. Som man får förstå det så skulle Sydsvenska dagbladet vid en närmare och relativt enkel verifierande insats kunnat komma fram till detta och valt att inte publicera uppgifterna.

Hovrätten finner, trots att vi i Sverige har en mycket vittgående yttrandefrihet beträffande allt som rör Dag Hammarskölds personlighet och omständigheterna kring hans död, att det inte var försvarligt att publicera ett omtryck av den ursprungliga artikeln från Fact samt att utan reservation publicera intervjun. Det förelåg således icke skälig grund för den däri angivna misstanken mot Dag H för att uppsåtligen ha orsakat sina följeslagares död.

Publiceringen ansågs vara sårande för de efterlevande. Det faktum att Sydsvenskan redan dagen efter publiceringen tagit avstånd från dess innehåll ansåg man att tidningen i hög grad begränsat den skada som Sten H kan anses ha lidit genom publiceringen. Hovrätten utdömde samma påföljd och skadeståndsbelopp som i tingsrätten.

Högsta domstolen

I högsta domstolen konstaterades det att det var ostridigt att uppgifterna i intervjun var osanna och ogrundade. Även om publiceringen inte var ämnad att utsätta Dag H för missaktning så räckte inte det för att frita ansvarige utgivaren från ansvar för förtal. För att någon skall befrias från ansvar skall det vara försvarligt att lämna uppgiften samt att han visar att uppgiften är sann och att han hade skälig grund att lämna uppgiften.

När man bedömer huruvida en uppgift är försvarlig att lämna och om man har skälig grund att lämna uppgiften så finns det ett antal privilegierade situationer som man som publicist kan grunda sitt utgivningsbeslut på såsom hänsyn till yttrandefriheten och den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen.  Det finns dock en gräns som för denna yttrandefrihet som innebär att man som publicist inte får publicera osanna eller ogrundade uppgifter. Man bör således som författare och journalist vara oerhört noggrann i sin källforskning innan man publicerar allvarliga uppgifter rörande en individ.

I den aktuella artikeln menade HD att det förekom vissa reservationer rörande uppgiftslämnarens vederhäftighet men att dessa var alltför svaga för att ha den erforderliga effekten. Genom att man tog avstånd från uppgifterna i tidningen dagen därpå så begränsade dock ansvarige utgivaren skadan.

Således gjorde Sydsvenska Dagbladets chefredaktör sig skyldig till otillåtet yttrande i tryckt skrift genom framställningen, som innefattade förtal av avliden. Det faktum att artikeln publicerats på en undanskymd plats samt det avståndstagande tidningen gjorde mot artikeln gjorde att HD sänkte straffet till 50 dagsböter å 30 kr. Inget skadestånd utgick. Ett av justitieråden som var skiljaktig ansåg att chefredaktören skulle frias då allt som rörde Dag H hade ett stort allmänintresse samt att alla som läste artikeln måste ha förstått att det endast rörde sig om spekulationer[6].

Övriga mål av intresse och litterära verk som väckt intresse

Hustler (NJA 1994 s.637)

Det s k Hustlermålet rör herrtidningen Hustlers fotomontage av ett antal kända svenska individer i intima konstruerade sexuella situationer under rubriken ”En smygtitt i kändisarnas hemliga fotoalbum”.

Högsta domstolen ansåg att det vid bedömningen av förtalsansvar är tillräckligt att det funnits risk för att den berörde under föreliggande omständigheter skulle komma att utsättas för andras missaktning. Bedömningen skall göras ur den kränktes och hans omgivnings vinkel.

Förtal i tryckt skrift är inte straffbart om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken samt att uppgiften varit sann och uppgiftslämnaren haft skälig grund för uppgiften. HD anser att det är uppenbart att det aktuella bildreportaget inte utgör en sådan försvarlig publicering.  Tidningens chefredaktör är således skyldig till förtalsbrott. På grund av den stora spridningen (32 000 exemplar) bedömdes förtalsbrottet som grovt förutom för Carola och Runar enär de fick anses utöva vissa av de aktiviteter som skildrades inom den äktenskapliga lyckan som det får förstås.

Vardera individ som utsatts för förtal erhöll ett skadestånd om 100 000 SEK vilket är högt i dessa sammanhang. Intressant att notera i denna del är att HD ansåg att de utsatta personerna utsatts för ett betydande obehag som förstärkts just på grund av att de var kända därför att publiceringen därigenom väckte större intresse än om det varit okända individer.

Förutom att deras lidande förstärkts på grund av deras kändisskap så satte man det höga skadeståndet i preventivt syfte för att framgent förhindra denna typ av publicering.  

Agrell målet – Malmö tingsrätt – dom den 10 september 2004

Detta mål rör precis som Dag Hammarsköld målet förtal av avliden men denna gång uppgifter i ett litterärt verk av Wilhelm Agrell. Problemet med att redogöra för detta mål är att juryn kom fram till att uppgifterna i boken inte utgjorde förtal varför det enda som domskälen tar ställning till är rättegångskostnaderna.

Trots att det saknas domskäl så tänker jag försöka att tolka sakomständigheterna och sätta dem i ett rättsligt sammanhang och tolka de överväganden som juryn troligtvis grundat sitt beslut på.

Kärandena menade att författaren låtit påskina att deras farfar, Vilmos Böhm, arbetade för de brittiska och sovjetiska underrättelsetjänsterna och att författaren utvecklar hypoteser om att den förtalade upplyste de sovjetiska myndigheterna om Raul Wallenbergs amerikanska uppdragsgivare. Raoul Wallenberg fick avgörande betydelse för Vilmos Böhms livsöde då han räddade dennes son Stefan Böhm undan förintelsen. Dessa uppgifter hade enligt kärandena varit ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Uppgifterna som Agrell lämnat var inte  sanna och Agrell hade inte heller skälig grund att lämna dem. Uppgifterna var sårande för de efterlevande.

Svaranden, författaren Wilhelm Agrell, bestred yrkandena och hävdade att uppgifterna inte var ägnade att utsätta Vilmos Böhm för andras missaktning. För det fall uppgifterna skulle anses vara sårande för de efterlevande var ändå lämnandet av uppgifterna försvarliga och han hade skälig grund att lämna dem. Agrell redovisade utförlig på vilket källmaterial hans beskrivning grundats och framställningen i boken var enligt hans mening helt fri från värderingar vilket innebär att det endast var en strikt saklig presentation av fakta och slutsatser. Det fanns ingenting i Wilhelm Agrells framställning som gav anledning att anta att Vilmos Böhm lämnade uppgifter i syfte at skada Raoul Wallenberg eller hans arbete.

I tryckfrihetsrättegångar får juryn en instruktion innebärande att de vid tvivelsmål hellre skall fria än fälla (TF 1kap 4, YGL 1 kap 5 §). För att ett yttrande i tryckt skrift skall anses otillåtet så krävs det att 6 av de 9 ledamöterna har den uppfattningen[7].

I detta fall antar jag att juryn måste ansett att de uppgifter som Agrell lämnat varit väl underbyggda och att Agrell haft skälig grund att lämna dem samt att förmedlandet av uppgifterna varit försvarliga eftersom det rörde uppgifter som var av stort allmänintresse. Agrell vittnade själv om att de av honom lämnade uppgifterna i boken var väl underbyggda och att identifieringen av Vilmos Böhm var mycket säker. Enligt min mening var det rätt av juryn att fria Agrell i detta mål eftersom de måste haft tvivelsmål rörande de invändningar mot publiceringen som arvingarna gjort i målet[8].

Persbrandt ./. Expressen

Stockholms tingsrätt den 15 december 2006

Mikael Persbrandt polisanmälde tidningen Expressen för förtal till Justitiekanslern rörande en artikel där det påstods att Persbrandt vårdades för akut alkoholförgiftning samt att han tagits in på en klinik för akut avgiftning och för vård för sitt alkoholmissbruk. I artikeln presenterades kliniken som ”Persbrandts nya hem”. Ett litet problem i sammanhanget var att Persbrandt inte varit på det aktuella hemmet och att de inte bjöd sådan vård som det påstods att Persbrandt mottagit.

Det är av stort intresse i detta mål att Expressen relativt skyndsamt publicerade en ursäkt till Mikael Persbrandt och därmed offentliggjorde en rättelse i enlighet med 5 kap 5 § yttrandefrihetslagen. Det intressanta är nämligen att Justitiekanslern trots detta väckte åtal vilket normalt sett endast skall göras när det är påkallat ur allmän synpunkt exempelvis när det som skrivs hotar att undandra tilltron till idrottsrörelsen, en yrkeskår eller en persons hela existens. Enligt min mening var åtalet mot Expressen tveksamt eftersom det inte uppfyllde den juridiska grunden samt att Persbrandt redan erbjudits en ursäkt samt ersättning för det inträffade. Möjligtvis behövde Justitiekanslern en ”walk over seger” eftersom förra gången man väckte talan för tryckfrihetsbrott var 1991 då man stämde Expressen för artiklar om s.k. läggmatcher i bandy. Då förlorade JK. Detta sätter fingret på hur sällan JK väcker talan i denna typ av mål.

Precis som i tidigare mål av liknande art görs bedömningen huruvida en uppgift i det enskilda fallet är ägnad att utsätta någon för annans missaktning med utgångspunkt från den utpekades situation. Normalt sett är en uppgift om att någon är alkoholist nedsättande för dennes anseende. Dessutom var uppgiften allvarlig i detta fall eftersom man fick uppfattningen att Persbrandt var så långt ner i sitt missbruk att han tappat kontrollen över sitt liv.

Eftersom uppgifterna dessutom helt rörde Mikael Persbrandts privata förhållanden fick de anses ha ett litet allmänintresse. Expressens chefredaktör gjorde inte sannolikt och hade än mindre visat att han hade skälig grund för uppgifterna varför han dömdes för förtal och fick betala 80 dagsböter á 1 000 SEK samt 75 000 SEK i skadestånd[9].

Fakta eller fiktion - fiktion eller fakta?

Inom skönlitteraturen finns det ett antal verk som rönt stort medialt intresse eftersom de berört kända individer och deras liv på ett, ibland, inte så smickrande sätt. När man som jurist skall bedöma denna typ av litterära verk ur tryckfrihetsrättsliga aspekter så står man inför svåra utmaningar eftersom man ibland tangerar författarens droit morale.  Författaren har en rätt till sin historia och sitt verk som är långtgående och det skall, enligt min mening, mycket till för att man som jurist skall föreslå strykningar i författarnas verk. Verkets egenart får inte ändras på ett sätt som förstör författarens intention med verket.

I den andra vågskålen finns behovet av ett rimligt skydd för de individer som berörs. En individ, offentlig eller privat, skall enligt min mening aldrig behöva utstå att bli förtalad i ett litterärt verk oavsett om författaren anser sig ha motiv och orsaker till att, till exempel, hämnas på en kollega. Här kan det ibland vara nödvändigt att efterhöra vilka motiv författaren har och varför han eller hon skriver som hon gör för att utröna huruvida det är försvarligt att lämna uppgifterna samt om det finns skälig grund att göra det.

I Märit målet uttryckte hovrätten det enligt följande: ”Författaren måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet äventyras”.  

Således får man som jurist i dessa ärenden agera psykologiskt och göra riskbedömningar som är så tydliga och klara att författaren och förlaget lätt själva kan besluta om eventuella strykningar i texterna. Det är enligt min mening viktigt att det inte är juristen som gör strykningarna utan att det är författaren som gör dem eftersom det annars närmast skulle vara att jämställa med censur. 

Sammanfattning

De genomgångna målen besvarar ett antal grundläggande frågor och ger vägledning i hur man skall bedöma huruvida en uppgift utgör tryckfrihetsbrott eller inte.

Inledningsvis måste man som författare ställa sig frågan vad syftet är med att tillfoga en levande identifierbar individ brottsliga eller klandervärda egenskaper av allvarligare beskaffenhet. Som förläggare bör man fråga författaren vilka motiv författaren har att publicera verk med ett sådant innehåll eftersom ansvarsordningen även innefattar förlagen för det fall den förtalade individen väcker talan om enskilt anspråk (d.v.s. skadestånd). Enligt min mening bör förlaget således alltid göra en egen bedömning i denna del och inte endast lita på författarens egen bedömning och motiv.

När man gör en förtalsbedömning görs den med utgångspunkt från den utpekades situation. Det är inte svårt att sätta sig in i att de flesta individer skulle känna sig obekväma med att bli utpekade som pedofiler, tjuvar, alkoholister och otrogna för att nämna några exempel.

En offentlig person får tåla att bli granskad och omskriven i betydligt högre grad än en okänd person. På så sätt har en privat person ett starkare skydd rörande sin integritet och person än en s k kändis. Detta till trots har en känd person också ett starkt skydd när det kommer till hans privata sfär vilket de genomgångna rättsfallen styrker. Av intresse i detta sammanhang är att de berörda målsägandena i det s k Hustlermålet erhöll högre skadeståndsbelopp på grund av att de var kända individer därför att publiceringen därigenom väckte större intresse och fick en större spridning. Även i Persbrandtmålet berörs frågan och det är tydligt att rätten anser att Persbrandts eventuella alkoholmissbruk helt rörde hans privata förhållanden varför uppgifterna helt saknade allmänintresse och därmed inte var försvarliga att publicera. I Dag Hammarsköld målet berörs frågan och det är uppenbart att domstolarna anser att en sådan världsstjärna som Dag Hammarsköld fick tåla en djupgående granskning i det som rörde hans roll som generalsekreterare för FN men att även han hade ett skydd mot uppgifter som var ogrundade och spekulativa. Det är således inte försvarligt att publicera uppgifter om kända individer som ligger helt inom deras privata sfär och inte är väl underbyggda.

Försvarliga uppgifter utgör uppgifter berör den omnämnde individen i hans eller hennes yrkesutövning vilka har ett allmänintresse och är välgrundade. Ett sådant exempel kan vara avslöjandet av en korrupt politiker som samtidigt sitter i justitieutskottet med legala frågor på sin dagordning.

Vad som utgör en brottslig handling är ganska lätt att förklara och några större variationer över tid är det inte fråga om. Här står sig Märit – målet och de andra berörda avgörandena väl och det är troligt att man hade gjort samma bedömning i denna del om saken hade prövats idag. Den lucka som är svår att fylla utan en färsk praxis är vad som utgör klandervärda egenskaper av allvarligare beskaffenhet 2010. Det som ansågs som klandervärda egenskaper 1965 är knappast klandervärda idag och mycket av den medieutveckling som skett under de senaste 40 åren har nog skjutit gränserna avsevärt i denna del.

Detta innebär att man vid bedömningar i ärenden som berör tryckfrihet och förtal många gånger får lita på sitt omdöme och kanske hellre fria än fälla utifrån lagens anda.

De tre huvudsakliga frågor man skall ställa sig när man gör dessa bedömningar är:

Är det försvarligt att publicera uppgifterna?

Finns det skälig grund för uppgifterna?

Hur upplevs uppgifterna från den utpekades situation och berör den uppgifter inom hans eller hennes yrkesliv (offentliga liv) eller i hans eller hennes privatliv?

Om man kan besvara dessa tre frågor på ett sakligt sätt med ett bra underlag så har man kommit långt och kan lämna ett bra och välgrundat råd till sin huvudman.

[1] Tryckfrihetens gränser, Hans-Gunnar Axberger, Liber Förlag, 1984, s.228-230

[2] 1991 väckte dåvarande justitiekanslern, Hans Stark, åtal mot Expressen och förlorade. Åtalet var påkallat ur allmän synpunkt enär artiklarna var mycket negativa för idrottsrörelsen.

2006 väckte Göran Lambertz åtal mot Expressen för den felaktiga rapporteringen kring Persbrandt. Detta åtal var - enligt min mening - betydligt mer tveksamt utifrån att målet ej var påkallat ur allmän synpunkt. Expressen hade redan erkänt sitt misstag och var villig att utbetala skadestånd. Trots detta väckte JK åtal i saken.

[3] Yttrandefrihetsrätt, Håkan Strömberg & Hans-Gunnar Axberger, Studentlitteratur 2004, s.75

[4] Med litterära verk avses både skönlitterära och facklitterära verk

[5] Intressant att notera i detta sammanhang är att kretsen för hur många som de facto kan känna igen denna familj måste anses vara mycket liten eftersom det högst kan röra sin om 6-7 andra familjer i grannskapet som kan identifiera familjen.

[6] NJA 1966:108

[7] En Resonerande ordbok om tryck och yttrandefrihet, Peter Danowsky m.fl., 2007

[8] Mål nr T 7273-03, Böhm ./. Wilhelm Agrell, dom den 10 september 2004 vid Malmö tingsrätt

[9] Mål nr B 11840-06, JK (Persbrandt) ./. Otto Sjöberg (Expressen), Stockholm tingsrätt den 15 december 2006

Kilpatrick Townsend utser ny delägare

Erika Finn träder in som delägare i Kilpatrick Townsends Stockholmskontor vid årsskiftet.

Foto Markus Gann

Nya domarutnämningar

Regeringen har den 11 december utnämnt sex hovrättsråd och tolv rådmän.

Nya delägare i Wistrand

Wistrand Advokatbyrå har utsett Louise Rodebjer och Elisabeth Salmgren von Schantz till delägare vid Stockholmskontoret och Erik Dreijer till delägare vid Göteborgskontoret.

Datainspektionen granskar viseringar

Myndigheten inleder tillsyn av den svenska delen av Visa Information System, ett it-system för utbyte av uppgifter om viseringar mellan EU:s medlemsländer.

Delphi får ny delägare

Vid årsskiftet träder Hanna Ericson in som delägare i Advokatfirman Delphi.

Nya advokater

30 nya advokater har antagits av advokatsamfundet.

Jurist ny GD för Arbetsförmedlingen

Regeringen har beslutat att utse Maria Mindhammar till ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Utökad myndighets- granskning

Datainspektionen ska granska Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen, Kriminalvården och Tullverket för att ta reda på om myndigheterna har tillräckliga rutiner för att upptäcka personuppgiftsincidenter.

Nya domare

Regeringen har den 5 december utnämnt tre nya rådmän.

Tre nya delägare i Cederquist

Cederquist har valt in delägarna Tobias Johansson, Eric Johnson och Malin Allard.

Mannheimer Swartling utser sex delägare

Mannheimer Swartling har valt in Camilla Appelgren, Johan Berg, Anna Bryngelsson, Henrik Dock, Therese Jansson och Carl Johan Zimdahl till delägare i byrån.

Foto Castellum

Ny domstolsbyggnad börjar byggas i Malmö

Entreprenadkontraktet för att bygga den nya domstolsbyggnaden för tingsrätt, förvaltningsrätt och hyres- och arrendenämnd i Malmö är nu undertecknat.

Lindahl öppnar nytt kontor i Stockholm

Advokatfirman Lindahl öppnar nytt kontor i Stockholm. Gruppen som startar verksamheten består inledningsvis av tre delägare; Henrik Nobel, Mårten Lindberg och Mats Tindberg.

MAQS i nya lokaler i Stockholm

MAQS tar in fyra delägare från andra byråer och öppnar kontor i nya lokaler i Stockholm.

Foto ifeelstock

Stockholmsstudenter tvåa i rättegångstävling

Juriststudenter vid Stockholms universitet kom tvåa i en rättegångstävling vid Europadomstolen i Strasbourg.

Foto Bengt Hultqvist

Helsingborgs tingsrätt är färdigbyggd

Efter tre års till- och ombyggnad är nu tingsrätten färdigbyggd. Den 2 december öppnas domstolens ordinarie entré igen.

Foto Pontus Johansson

Nya delägare i MAQS

Linn Samuelsson och Marie-Anne Lindhardt blir delägare i MAQS i Göteborg som fortsätter satsningen på digital business, sport och event samt arbetsrätt.

Foto Vitaliy Pakhnyushchyy

Snabbförfarande i brottmål byggs ut

Försöksverksamheten med ett snabbförfarande i brottmål för vuxna, där tre tingsrätter i Stockholmsområdet ingår, ska fortsätta nästa år och ytterligare fem tingsrätter blir involverade.

Jag vill ha daglig bevakning av juridiska
nyheter från InfoTorg Juridik.
 
E-post: 
 
 
 
OBS! Om du loggar in kan du lägga upp ett
personligt urval för ditt Nyhetsbrev.
 
Logga in och lägg upp ett Nyhetsbrev.




 
» Logga in automatiskt