Betalkonto i dagens samhälle
För att kunna fungera i dagens samhälle är det närmast en nödvändighet att ha tillgång till ett betalkonto där kunden åtminstone kan placera och ta emot medel. Avsaknaden av ett betalkonto kan innebära starka begränsningar för den enskilde i det vardagliga livet. Inom det alltmer kontantlösa samhället utgör nämligen innehavandet av ett betalkonto en grundläggande förutsättning för att kunna genomföra vardagliga nödvändigheter såsom att ta emot lön och bidrag eller betala hyra och handla i en butik. Särskilt lidande blir grupper som inte har etablerat sig i det svenska samhället, såsom asylsökande, utländsk arbetskraft och utländska studenter (prop. 2022/23:10 s. 7–8).

Trots att det idag närmast är en nödvändighet att ha tillgång till ett betalkonto så har banker på senare tid i allt större utsträckning nekat uppstartande av betalkonton. Även om det saknas någon exakt statistik som utvisar antalet personer som nekats, så har både Finansinspektionen och Konsumenternas Bank- och finansbyrå noterat en ökad mängd klagomål från konsumenter som haft problem med att öppna betalkonton med grundläggande funktioner (Finansinspektionen, redovisning av betalkontodirektivets genomförande i Sverige, dnr 20-28029, 2020, s. 10–11).

Rätten att öppna ett betalkonto
Bestämmelser om betalkonton finns i 4 a kap. lag (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen) som är införlivat genom betalkontodirektivet, EU-direktiv 2014/92/EU. I 4 a kap. 1 § 1 st. betaltjänstlagen stadgas en rätt för konsumenter som lagligen är bosatta inom EES att öppna betalkonto med grundläggande funktioner. Banker och andra kreditinstitut har således en kontraheringsplikt vad avser att tillhandahålla betalkonton där konsumenter kan utföra vissa funktioner, såsom att betala och ta emot medel (4 a kap. 2 § betaltjänstlagen). Enligt 4 a kap. 1 § 2 st. betaltjänstlagen finns emellertid två undantag till rätten att öppna ett betalkonto, som behandlas var för sig nedan.

Penningtvätt eller finansiering av terrorism
Först och främst gäller inte rätten att öppna betalkonto om det skulle strida mot lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Av 3 kap. 1 § penningtvättslagen följer att en bank inte får etablera eller upprätthålla en affärsförbindelse om den inte har tillräcklig kännedom om kunden för att kunna 1) hantera risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism och 2) övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner enligt 4 kap. 1 och 2 §§ penningtvättslagen.

Penningtvättsregelverket är riskbaserat vilket innebär att det ställs olika höga krav på bankens agerande baserat på vilken risk som förknippas med den enskilda konsumenten. Banken ska bland annat klarlägga varför betalkontot behövs och hur det är tänkt att användas. Härigenom ska vissa åtgärder utföras för att uppnå kundkännedom, exempelvis identifikationskontroll (3 kap. 7 § penningtvättslagen, se även 3 kap. i Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2017:11 om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism). Om en affärsförbindelse inleds ska även information inhämtas om dess syfte och art, vilka löpande och vid behov ska följas upp för att säkerställa kundkännedom (3 kap. 12–13 §§ penningtvättslagen).

I förarbetena uttalas att det vid behov kan behöva inhämtas närmare information om kundens ekonomiska situation, men att det i regel blir aktuellt först om risken bedöms som hög, eller om det behövs för att bedöma riskfyllda eller avvikande aktiviteter (prop. 2016/17:173 s. 248). Sådan information kan vara ett arbetsgivarintyg som banken bedömt sig behöva (se Allmänna reklamationsnämndens beslut den 30 april 2019 med änr 2018-11679). I lagen anges dock inte närmare hur omfattande kundkännedomsåtgärder som en bank ska vidta. Bedömning får istället ske utifrån den risk för penningtvätt och finansiering av terrorism som en kund utgör. Det är den enskilda banken som ansvarar för att avgöra vilka åtgärder som den anser är lämpliga (Finansinspektionens beslut 2020-06-17 med dnr 19-2342). Det kan därför vara svårt att avgöra hur en adekvat bedömning ska utformas från fall till fall.

Särskilda skäl
Det andra undantaget är när det finns särskilda skäl mot att tillhandahålla konsumenten ett betalkonto. Exempel på särskilda skäl är om konsumenten använt eller kan antas komma att använda ett betalkonto för olagliga ändamål eller om konsumenten tidigare misskött sig gentemot kreditinstitutet (prop. 2016/17:129 s. 35 och 66). Detta innefattar dock inte sådan misskötsamhet som innebär att konsumenten inte har betalat sina krediter eller avgifter i tid eller förekomsten av betalningsanmärkningar. Särskilda skäl bör endast komma på fråga i undantagsfall.

Vad som i det enskilda fallet mer exakt utgör särskilda skäl är tänkt att vara en fråga för rättstillämpningen (prop 2022/23:10 s. 9). Det finns dock i dagsläget en sparsmakad praxis på området, trots att konsumenten har möjlighet att framföra klagomål eller få beslutet rättsligt prövat hos ett antal instanser (jfr 4 a kap. 3 § 2 st. betaltjänstlagen). Vad avser allmän domstol är troligen rättegångskostnaderna ett hinder, vilket illustreras i ett nyligen avgjort mål om nekad rätt till betalkonto där konsumenten blev förpliktigad att ersätta bankens rättegångskostnader på drygt 600.000 kronor (se Stockholms tingsrätts dom 2023-06-08 med mål nr T 18599-21).

Rättegångskostnadernas storlek i kombination med ett snårigt regelverk kan medföra att privatpersoner upplever en osäkerhet i att vända sig till rättsväsendet. Detta utgör ett hinder dels för möjligheten att få till en korrekt prövning i det enskilda fallet, dels för bankerna att få vägledning i hur bedömningarna ska göras. I båda delarna riskerar enskilda att bli lidande.

Motsatsförhållandet mellan regleringarna
De svenska bankerna är idag en viktig del av samhällets grundläggande infrastruktur. Kontanternas minskade roll sätter nämligen ett stort samhällsansvar i bankernas händer att inte godtyckligt placera enskilda i ett finansiellt utanförskap. Samtidigt ställs också krav på bankerna att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism. Motsatsförhållandena i regelverken kan många gånger leda till tillämpningssvårigheter, vilket kan vara en orsak till varför det har konstaterats att bankernas nuvarande hantering brister (Finansinspektionen, redovisning av betalkontodirektivets genomförande i Sverige, dnr 20-28029, 2020, s. 5).

En ytterligare dimension av problematiken, som här bara ska nämnas kort, är att det inte ställs upp något absolut krav på att bankernas beslut motiveras. Även om rätten till ett betalkonto måste vika mot andra mer framstående intressen ska det inte vara möjligt för en bank att neka kunder utan relevant anledning. Att gömma sig under ordet ”kundkännedom” eller “särskilda skäl” utan en närmare motivering ska inte vara tillräckligt.

Slutsats
I sammanhanget får jag nöja mig med att konstatera att så som gällande rätt är beskaffad förekommer ett antal tillämpningssvårigheter för bankerna. Nya lagkrav som säkerställer att gränsdragningen mellan regelverken inte sker godtyckligt är således nödvändigt. För närvarande pågår en utredning om rätten till betalkonto kan stärkas (se SOU 2023:16). Ett förslag som framförs är att införa krav på att bankerna vid förhöjd penningtvättsrisk först prövar alternativa lösningar, vilket skulle kunna förhindra att konsumenters rätt till betalkonto inte inskränks i onödan. Det återstår att se om lagstiftaren väljer att ta fasta på förslagen.