Kajsa Walleng är juris doktor vid Uppsala universitet.

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

De senaste decennierna har vi sett en ökning av andelen sambor. Idag är närmare två miljoner svenskar sambor, vilket motsvarar cirka 40 procent av samtliga sammanlevande par. Omständigheten att alltfler väljer samboende som ett långvarigt – ibland livslångt – samlevnadsförhållande har medfört ett utökat behov och önskemål om rättsligt skydd i händelse av att samlevnaden upplöses genom separation eller dödsfall. I denna artikel förklarar juris doktor Kajsa Walleng varför hon anser att det rättsliga skyddet för sambor behöver förstärkas genom lagstiftning, och bemöter samtidigt den kritik mot ett sådant förslag som bland annat framhållits i en debattartikel den 8 augusti 2015 på Dagens Nyheters ledarsida. 

I maj 2015 disputerade jag med en avhandling med titeln ”Att leva som sambo – en civilrättslig studie av det rättsliga skyddet för sambor och om det är i takt med sin tid”. Avhandlingen innehåller bland annat en empirisk studie som genomförts i samarbete med Statistiska centralbyrån. Syftet med nämnda studie var att ge svar på frågor som: Vad har allmänheten för kunskaper och åsikter om det rättsliga skyddet för sambor? Hur betraktar sambor sitt samboförhållande och hur omfattande är deras ekonomiska gemenskap? Utökar sambor skyddet för varandra på egen hand och hur ser de på frågan om giftermål? I avhandlingen speglas sedan resultaten från studien mot de lagar, principer och överenskommelser som kan få betydelse för hur den ekonomiska situationen utfaller för var och en av samborna i händelse av att förhållandet upplöses genom separation eller att någon av parterna avlider.

På ett övergripande plan är den slutsats jag drar av forskningen att det rättsliga skyddet för sambor numera varken är anpassad efter sambors ekonomiska gemenskap, deras sociala samhörighet eller vad majoriteten av alla sambor vill. En sammanfattande förklaring till denna slutsats är allmänhetens bristfälliga kunskaper om sambolagen, att sambor inte diskuterar rättsliga frågor med varandra, att sambor endast i begränsad utsträckning förstärker det ekonomiska skyddet för varandra på egen hand, samtidigt som en majoritet anser att mer ska delas vid en upplösning av ett samboförhållande än vad som följer av gällande rätt. Den naturliga följdfrågan är förstås vad som kan/bör göras för att komma tillrätta med nämnda ”brister” och vem som bör ta ansvar för konsekvenserna av sambors inbördes ekonomiska mellanhavanden.

Redan i lagförarbetena till sambolagen framhålls vikten av information om lagen för att upplysa sambor om de juridiska skillnaderna mellan att vara gift eller sambo. Därtill påpekas att de sambor som önskar ett omfattande juridiskt regelverk har möjlighet att ingå äktenskap. Nämnda argument lyftes också fram i det ledarinlägg som följde i DN (den 8/8-2015) under rubriken ”Dela säng men inte allt”, efter ekots rapportering (den 7/8-2015) om att undertecknad är oroad för att alltför få sambor känner till vilket begränsat skydd som lagen ger och vidare att jag anser att skyddet för sambor bör förstärkas genom lagstiftning – dels genom utökade delningsregler, dels genom legal arvsrätt för sambor med gemensamma barn samt sambor som sammanlevt viss tid. I DN:s ledare framhölls bland annat att det bör krävas en större gest än att flytta ihop för att få en större del av varandras äganderätt, men att staten bör arbeta för att informera allmänheten om de juridiska skillnaderna mellan att vara gift eller sambo. I en annan debattartikel författad av professor Mårten Schultz i SvD (den 28/8-2015) – som rörde frågan om arvet efter Stieg Larsson – lyfts liknande åsikter. Han anser att okunskapen rörande skillnaden mellan att vara gift eller sambo ”bör hanteras genom upplysning snarare än genom att göra samboförhållanden mer lika äktenskapet”. Enligt Schultz finns det goda skäl för olika möjligheter att fördela rättigheter i ett förhållande och att de som vill värna om sin partner efter döden får gifta sig eller skriva ett testamente.

I den bästa av världar tar sambor på egen hand ansvar för sin ekonomiska situation på ett sådant sätt att man som par utformar ett rättsligt skydd som är anpassat utifrån familjens ekonomiska behov och önskemål i händelse av en separation eller dödsfall. Det kan till exempel ske genom att man som sambor ingår ett samboavtal, någon form av förmögenhetsrättsligt avtal, tecknar en livförsäkring och/eller upprättar ett testamente. För att få sambor att rättshandla krävs dock att sambor dels har tillräckliga kunskaper om lagens konskevenser, dels diskuterar sina ekonomiska mellanhavanden med varandra. Därtill måste parterna komma överens om vad de vill uppnå, för att sedan vidta relevanta rättshandlingar. Det är dock inte säkert att det är möjligt att uppnå det resultat som paret är överens om; exempelvis är sambors testationsfrihet begränsad mot bakgrund av barns rätt till sin laglott, och det föreligger oklarheter om i vilken utsträckning sambor kan ingå förmögenhetsrättsligt giltiga avtal villkorade att fullgöras vid en separation.

Idag är kunskaperna om sambolagen bristfälliga vilket medför att det, precis som DN:s ledare framhåller, behövs information som gör sambor medvetna om att sambolagen endast ger ett begränsat skydd för gemensam bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande. Som framhållits ovan räcker det dock inte med att sprida information för att lösa de generella behov och önskemål om ett utökat rättsligt skydd som finns hos en majoritet av alla sambor. Den forskning jag genomfört visar att sambor är dåliga på att såväl diskutera sina ekonomiska mellanhavanden med varandra som att rättshandla. Det gäller även i sådana frågor som det råder god kunskap om. Ett exempel på det är att en övervägande majoritet av alla ogifta kvinnor och män (20–70 år) har kunskap om att sambor inte ärver varandra. Trots att 62 procent av nämnda urvalsgrupp – varav ungefär hälften var sambor vid frågetillfället – anser att sambor bör ärva varandra, är det bara 18 procent av samtliga sambor som upprättat ett testamente till förmån för sin partner. Ett annat resultat som ger stöd för att sambor har såväl behov som önskemål om utökade rättsverkningar är att 60 procent av alla sambor skulle vilja ha en möjlighet att registrera sig och på så sätt få samma rättigheter och skyldigheter som om man var gift. Även om ett individanpassat skydd allmänt sätt är att föredra, visar exemplen att det inte är realistiskt att tro att ett system som bygger på individuella initiativ kan läggas till grund för ett relevant och efterfrågat skydd.

”Men det är väl bara för sambor att gå och gifta sig!” Som redan framhållits ovan brukar detta argument användas som motargument i diskussioner om utökade rättsverkningar för sambor. DN:s ledare framhåller bland annat att det kanske är dags att uppdatera och avdramatisera vår syn på äktenskap och skilsmässa. Ur ett juridiskt perspektiv är jag villig att hålla med. Om äktenskapet i större utsträckning skulle betraktas som ett juridiskt avtal snarare än något symboliskt, är det möjligt att fler sambor skulle ingå äktenskap. Min forskning visar dock att problemet snarare är att sambor skjuter giftermål på framtiden på grund av ekonomiska skäl, än att man inte alls önskar ingå äktenskap. Andra orsaker som anges som skäl för att man ännu inte gift sig – trots att man tror att man kommer att göra det – är tidsbrist, att man är för ung, etcetera.

Att bli sambo innebär inte endast att dela säng, utan också att i hög grad bli del av en social och ekonomisk gemenskap. Hur omfattande denna gemenskap blir är förstås individuellt och beror på en rad faktorer såsom samlevnadens varaktighet, parternas ekonomiska förutsättningar, eventuella barn i hushållet etcetera. Generellt sett kan dock konstateras att sambors sociala och ekonomiska gemenskap blivit alltmer omfattande under de senaste decennierna. Att leva som sambo betraktas i praktiken numera som en lika etablerad samlevnadsform som äktenskap. Trots detta speglar lagstiftningen på området fortfarande att samboförhållanden utgör ett förstadium till äktenskap. Det får anses följa av samlevnadens natur att den uppdelning sambor gör mellan sig av såväl utgifter som obetalt arbete (exempelvis fördelning av föräldraledighet, deltidsarbete och sedvanligt hemarbete) kan få ekonomiska konsekvenser den dag samlevnaden upplöses. Det är dock enligt min mening inte rimligt att de ekonomiska följderna blir sådana att den ena sambon hamnar i en betydligt sämre ekonomisk position än den andra endast på grund av deras utgifts- och arbetsfördelning. Värden som båda parter varit delaktiga i att upparbeta – direkt eller indirekt – bör komma båda parter till del i den utsträckning det är praktiskt realiserbart. Eftersom de flesta sambors ekonomiska gemenskap idag omfattar betydligt mer än endast den gemensamma bostaden och bohaget behöver detta också återspeglas i lagstiftningen. En utökning av delningsreglerna för sambor handlar inte om att försöka jämställa sambor med makar, utan endast om att lösa sambors praktiska problem – vilket var utgångspunkten redan då lagen om sambors gemensamma hem infördes. Enligt min åsikt finns det också övervägande skäl för att införa en legal arvsrätt för sambor vars livsgemenskap kan betraktas som lika omfattande som den i ett äktenskap, vilket får anses vara sambor med gemensamma barn samt sambor som sammanlevt ett visst antal år.

Ingen vet med säkerhet hur våra familjebildningsmönster kommer se ut i framtiden. Med största sannolikhet kan dock påstås att samlevnadsformen sambo inte är någon övergående trend, utan har kommit för att stanna. I första hand drabbas de enskilda individer som är sambor av att den rättsliga regleringen för dem inte är anpassad efter hur de flesta sambors ekonomiska och sociala gemenskap idag gestaltar sig. I slutändan drabbas dock även samhället. Enligt min åsikt, grundad på de resultat som framkommit i min empiriska studie, är det en förlegad tanke att tro att det räcker med att tillhandahålla ett heltäckande juridiskt regelverk för dem som ingått äktenskap. Sammanboende par har behov av regelsystem vars rättsverkningar är anpassade till deras ekonomiska och sociala gemenskap – oavsett om de är gifta eller sambor. Som framhållits ovan är det många hinder på vägen för att få alla sambor att skaffa sig ett individanpassat rättsligt skydd på egen hand. Mot bakgrund av detta förefaller det därför rimligt, mest förutsägbart och ekonomiskt effektivast, att låta samhället – och därmed lagstiftaren – ta ett större ansvar för de ekonomiska följderna av folks familjebildningsvanor än vad som gäller för sambor för närvarande.

---------------------------

Kajsa Walleng är juris doktor och universitetsadjunkt vid Juridiska institutionen vid Uppsala universitet