Nicklas Lundblad anser att diskussionen idag har kommit alldeles för sent. – Exempelvis beslöt vi oss för förändringar i upphovsrätten under 1995, så blev de en internationell konvention 1996, ett EG-direktiv 2001 och så implementerades de i svensk rätt så sent som 2005, i vissa delar senare än så. Det betyder alltså att vi har en tioårig ledtid. 1995 fanns det 1,5 miljon internetanvändare. Vi införde alltså reglerna som vi nu lever under i informationssamhället innan vi visste vad informationssamhället var.

Förra året doktorerade Nicklas Lundblad i informatik med sin avhandling Law in the Noise Society som behandlar vilka konsekvenser informationssamhället får för rättstillämpningen. Kännetecknande för Informationssamhället, enligt honom, är noise, brus. Ett annat ord för informationsöverskott.

Nicklas Lundblad konstaterar att det finns mer information än vad vi någonsin kan samla in och analysera. Nätet vadar i ett hav av brus och nonsens och att vaska fram det verkligt relevanta blir allt svårare. Informationsflödet förvandlar nätet till ett brusmoln som inte kan reduceras till ett övervakat kommunikationsflöde. Han tar emot på sitt spartanskt inredda kontor på Stockholms handelskammare i en mörk kostym med väst. Han är nyinflyttad och tillbaka där karriären började. Bokhyllorna står tomma. Inget följde med från Google som han lämnade i sommar efter två år som europeisk policychef. Han bjuder på nybryggt kaffe från expressomaskinen som står i fönstersprånget vid skrivbordet. Kavajen åker av och lämnas på kontorsstolen innan han sjunker ned i den andra besöksstolen och förklarar sin avhandlings utgångspunkt.

– Den informationsexplosion som vi genomlever nu, då mängden information som är digitalt lagrad dubblas vart tredje år, är något som mänskligheten tidigare inte behövt hantera. Låt oss anta att vi inte lever i ett informationssamhälle utan i ett brussamhälle där mängden information är så stor att det ibland är svårt att hitta det man behöver. Vad betyder det för upphovsrätten och vad betyder det för den personliga integriteten?

Han berättar att hans utgångspunkt är helt annan än den som format dagens IT-politik och lagstiftning, som inspireras av Daniel Bells tre teser från tidigt 1970-tal om det framtida postindustriella samhället där de styrande skulle ha tillgång till den teknik som gjorde det möjligt att kontrollera samhället, informationen skulle vara väl strukturerad och uppmärkt samt att informationsmängderna gjorde att värdet av informationen steg proportionellt i förhållande till mängden information vi hade.

Dessa grundantaganden är falska. Det blev avhandlingens slutsats.

– När det gäller integriteten upptäcker man ju att det stora problemet inte är att avgränsa sig i sin egen sfär och se till att ingen annan har tillgång till min data. Utan det riktigt stora problemet blir att inte få sin identitet sönderbrusad av all information som finns runt omkring. Helt plötsligt kan du inte framställa dig som du vill bli sedd längre, eftersom det finns så otroligt mycket information så att du inte syns i bruset.

Som ett exempel på skillnaden mellan ett brussamhälle och ett informationssamhälle tar han Personuppgiftslagen.

– Regleringen av hanteringen av personuppgifter blir värdelös i ett brussamhälle där din egentliga målsättning är att du syns på det sätt du vill synas, inte begränsa tillgången på personuppgifter. Det två helt olika perspektiv, säger Nicklas Lundblad.

Hans uppfattning är att individen själv ska kunna styra bilden av sig själv. Man måste själv få bestämma om man vill vara anonym eller inte. Och det är ett problem att människor tror att deras integritet är skyddad. Han anser att vi glömmer de bieffekter och risker som uppstår i och med ansamlingen av data på en mängd olika punkter i den offentliga förvaltningen.

När det gäller upphovsrätten i brussamhället pekar han på att ett av de grundläggande motiven för upphovsrätten åtminstone tidigare var den så kallade incitamentsteorin som innebär att det måste finnas en upphovsrätt annars kommer inte människor att skapa.

– Man behöver bara slå på sin webbläsare för att inse att incitamentsteorin inte gäller längre. Möjligen kan man tänka kring kvalitet, men det är en annan sak. Men incitamentsteorin i sin grundläggande form – finns inget rättsligt skydd kommer inget skapande att ske – är falskt.

Upphovsrätten som ett investeringsskydd är det enda som återstår. Och där saknas en sund empirisk grund att stå på, enligt honom.

Men hur ska vi hantera den personliga integriteten och upphovsrätten i framtiden? Politikerna har ju ett tryck på sig att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism, se till att upphovsrättsmännen inte åderlåts av fildelare med mera?

– Många hoppas att detta kommer att lösa sig genom lagstiftning. Den förhoppningen är i grunden problematisk. En observation man kan göra är att det har blivit mycket dyrare att ta reda på vem som gör vad för lagstiftaren eller rättsapparaten.

Det är alltså svårare att se till att lagar efterlevs om inte lagarna upplevs som legitima. Enligt Nicklas Lundblad måste vi adressera frågan” hur bygger vi starka normer?”, en fråga han tror lagstiftaren inte är skickad att besvara.

– Vi behöver en integritetsrätt och upphovsrätt, men de rättsbildningar som vi ska ha måste bygga på en grundläggande legitimitet, vilket kanske betyder att vi måste förhandla om det sociala kontraktet på de här centrala punkterna. Jag tror att vi kommer att komma till en ny våg av rättsfilosofi därför att vi måste hitta nya mekanismer för att diskutera rätten i informationssamhället. Vad säger rättsfilosoferna oss hur vi ska förhandla fram en ny ordning? Han efterfrågar en liknade rättsfilosofisk diskussion som ägde rum när vi lämnade våra jordbruk för industrisamhället på 1800-talet.

– Det finns inga quick-fixes. Vi har testat det. Den tidigare traditionen, särskilt bland jurister var ”The answer to the machine is in the machine”. Tanken var att bygga teknik som bevarar integriteten och upphovsrätten. Men de tekniska lösningarna blev katastrofala misslyckanden. Men det var rätt bra. Det har visat oss att det här inte är enkla frågor. Det är inte frågor vi kan överlåta till en datavetare som bara skriver om programmet litet grand, utan i någon mening samhälligt djupa frågor som vi behöver resonera kring och ta på allvar.