Brå har genomfört den första uppföljningen av hur reglerna om grov fridskränkning mot barn (det vill säga, utsatthet för upprepat våld inom familjen) har tillämpats, sedan brottet infördes år 1998. De anmälningar som Brå studerat visar att bestämmelsen är dåligt anpassad till barns förutsättningar och perspektiv. Det beror främst på att barnen måste kunna beskriva vad de varit med om på ett sätt som de sällan klarar av.

– De barn det handlar om har ofta blivit utsatta för våld av sina föräldrar under flera år, som en del av uppfostran. De har svårt att i detalj beskriva enskilda händelser och när de ägde rum. När barnen inte kan det läggs utredningen vanligen ner, säger Stina Holmberg, forsknings- och utredningsråd, Brå, i ett pressmeddelande.

En ytterligare svårighet är att det för en fällande dom i princip tycks krävas ett vittne som sett vad som skett och är beredd att vittna om det. Barnets berättelse räcker oftast inte. Problemet är att det ofta är svårt att få någon inom familjen att ställa upp och vittna, av lojalitet eller rädsla för konsekvenserna. Och det är sällan någon utanför familjen som bevittnat vad som skett.

En majoritet (ca 70 procent) av de misstänkta föräldrarna är födda utanför Sverige i länder där barnaga inte är förbjudet. Inte sällan har de bott ganska kort tid i Sverige (mindre än fem år). Hedersrelaterade fall är dock mindre vanliga och utgör ungefär 10 procent av fallen. En stor del av de misstänkta, både de som är inrikes och utrikes födda, har psykiska eller sociala problem.

– Det talar för att överrepresentationen av utrikes födda föräldrar bland de misstänkta kan ha sin förklaring i att de inte är uppvuxna med lika starka normer mot "uppfostringsvåld" som vi har i Sverige, i kombination med psykiska och sociala påfrestningar som möter dem när de lämnar sitt hemland, säger Stina Holmberg.