När får en person ge sitt medgivande till en handling som annars skulle vara brottslig – och i vilken utsträckning kan en individ därmed själv påverka gränsen för det straffbara?

Det är utgångspunkten för jur.dr Marie Kagrells doktorsavhandling Om samtycke – vad angår brotten mot person, som hon med framgång försvarade vid Stockholms universitet den 24 april 2026. I avhandlingen analyseras de rättsliga kriterier som avgör när samtycke får betydelse i straffrätten och hur dessa i praktiken drar gränsen mellan tillåtet och straffbart handlande.

Ett rättsområde fullt av gränsdragningar

I svensk straffrätt kan samtycke i vissa situationer innebära att en gärning inte utgör brott. Det sker i huvudsak på två sätt. I vissa fall beror det på att samtycket gör att brottsbestämmelsens krav inte längre är uppfyllda – till exempel vid hemfridsbrott, där ett intrång i en bostad inte är ”olovligt” om den boende har gett sitt tillstånd till det. I andra fall kan ansvarsfrihet följa av den särskilda samtyckesregeln i 24 kap. 7 § brottsbalken.

Samtyckesregeln innebär att en handling som annars skulle kunna vara brottslig, exempelvis att tillfoga någon smärta eller skada, i vissa situationer inte är straffbar om den som utsätts för handlingen frivilligt har samtyckt. Samtidigt krävs att samtycket uppfyller vissa rättsliga krav, och att gärningen inte är av ett sådant slag som rättsordningen inte accepterar under några omständigheter – till exempel mycket allvarliga våldsbrott.

I praktiken är dessa gränsdragningar långt ifrån självklara. För att tydliggöra hur rättsordningen hanterar dem analyserar Kagrell därför tre centrala förutsättningar som behöver vara på plats för att samtycke ska leda till ansvarsbefrielse: Rådighet, Giltighet och Försvarlighet.

Tre avgörande frågor i bedömningen

Frågan om rådighet, det vill säga om brottstypen avser ett intresse som den enskilde kan förfoga över, är den första utgångspunkten för att kunna ta ställning till om ett samtycke kan leda till ansvarsfrihet. Med detta menas om individen över huvud taget ”kan avstå” från det skydd som straffrätten ger – vilket bland annat är möjligt i flera fall som rör personlig integritet, men uteslutet när det gäller brott som till exempel skyddar mot förtryck.

Den andra förutsättningen gäller samtyckets giltighet. Här ligger fokus på om samtycket är frivilligt och att personen är förmögen att förstå innebörden av att avstå från det straffrättsliga skyddet. I praktiken aktualiseras detta särskilt i situationer där det kan vara svårt att avgöra om viljan varit fri – exempelvis när en person påverkats av hot eller annan otillbörlig påverkan.

För det tredje krävs i vissa fall att gärningen är försvarlig. Även när samtycke föreligger sätter rättsordningen nämligen en gräns för vilka handlingar som kan godtas. Det innebär till exempel att det inte är tillåtet att döda eller allvarligt skada den som samtycker, även om samtycket i sig är giltigt.

Mellan självbestämmande och skydd

Samtycke som rättslig konstruktion har fått relativt lite uppmärksamhet i den svenska juridiska litteraturen, och det finns flera rättsfrågor kring samtycke som behöver mer ingående analys. Projektets syfte har därför varit att bidra med genomgripande och sammanhållen forskning rörande hur straffrättsligt samtycke är konstruerat, vilka idéer det vilar på och vilka problem som finns med den rättsliga konstruktionen så som den används idag.

Marie Kagrells avhandling innebär en systematisk genomgång av samtliga brott mot person i relation till samtycke, tillsammans med en fördjupad analys av samtyckesregeln i brottsbalken. Därigenom tydliggör hon ett rättsområde där många bedömningar i praktiken behöver göras från fall till fall.

Studien visar samtidigt att samtycke inte innebär ett obegränsat självbestämmande i straffrätten: även när en person samtycker till en handling kan rättsordningen i vissa situationer upprätthålla ett straffrättsligt skydd. Avhandlingen belyser därmed hur central frågan om samtycke är för gränsdragningen mellan tillåtet och straffbart handlande – inte minst i situationer där individens självbestämmande måste vägas mot samhällets intresse av att skydda den personliga integriteten.

Opponent var justitieråd Petter Asp, Högsta domstolen.

Betygsnämnden bestod av professor Birgit Feldtmann, Ålborgs universitet, docent Linnea Wegerstad, Lunds universitet och professor Jørn Jacobsen, Universitetet i Bergen.

Handledare har varit docent Erik Svensson och docent Åsa Burman, Stockholms universitet.

Avhandlingen finns att läsa här.