VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

Ingen som är aktiv på internet kan ha undgått det informationskrig som nu pågår i sociala medier kopplat till kriget mellan Israel och terrorgruppen Hamas. I flödena på Facebook, Instagram, X och TikTok haglar argumenten fram och tillbaka om vem som är den största boven i krig. Hatiska uttrycker förekommer mot både muslimer och judar. Desinformationen flödar.

Internet har förändrats

Det vi ser nu är inget nytt i sociala medier, eller ens för internet. Till skillnad från i traditionella medier med redaktörer som granskar och släpper fram det som publiceras, exempelvis den artikel du nu läser, har internet sedan dess skapelse kännetecknats av dess frihet från yttre pekpinnar. Det är i alla fall så vi ofta tänker om vad internet är. I verkligheten är det en sanning med modifikation.

Internet må ha börjat som genuint anarkistiskt, men är sedan länge reglerat av stater, privatpersoner och företag. Ett förtal blir inte mindre straffbart bara för att det publiceras på internet. Tvärtom kan svårighetsgraden av brottet förvärras när de förtalande uppgifterna genom internet når en större publik. Privatpersoner är oförhindrade att välja vilket innehåll som får publiceras på sina egna hemsidor. Plattformsbolagens sociala medier är ett kluster av regler som innefattar egna avtalsvillkor, inbyggda algoritmer och på senare tid, en allt större offentlig regelbörda.

Sedan sociala mediers genombrott har emellertid något hänt. Det är nog tydligt för de flesta att det internet vi har idag ser väldigt annorlunda ut än det vi använde för bara femton år sedan. Internet blev ingen fluga så som vissa förutspådde. Internet blev istället i mångt och mycket navet för vår demokrati och bara plattformen Facebook samlar idag över tre miljarder användare. Facebook anses av många haft en avgörande inverkan på flera val, som Brexit och valet 2016 när Trump vann.

Vem bestämmer vad som är desinformation och hat?

Den här utvecklingen har bidragit till en större debatt om hur ramarna för vad som får uttryckas i sociala medier egentligen ska se ut – och vem som ska sätta dem. Den största delen av det många brukar anse är ”problematiskt innehåll” i sociala medier, så som hatiska uttryck och desinformation, når inte upp till det som i de flesta jurisidiktioner är att betrakta som brott. Vad som överhuvudtaget ens är ett uttryck för hat eller desinformation är heller inte alltid självklart.

Svaret på vem som sätter de här ramarna är i förhållande till sociala medier plattformsbolagen själva. Genom att bli en användare på exempelvis Facebook ingår du ett avtal med bolaget där du underkastar dig plattformens rätt att i princip göra som den vill med det innehåll du publicerar där. Utöver det bygger Facebook liksom alla sociala medier på algoritmer, underliggande tekniska regler som styr vilket innehåll du ser och inte ser i ditt flöde. Hittills har det demokratiska samtalet i sociala medier alltså varit underställt plattformsbolagen som i princip enväldig tyrann.

Plattformsbolagens makt ifrågasätts

Att verkligheten ser ut så här har problematiserats. Är det verkligen rimligt att villkoren för sociala medier, den plats där det mesta av det demokratiska samtalet kan anses äga rum idag, egentligen styrs av privata, extremt dominanta plattformsbolag, med i princip inga konkurrenter? Är det verkligen rimligt att vi gett bort den yttrandefrihet vi har i den fysiska världen till digitala härskare?

Till plattformsbolagens försvar kan det anföras att dessa i grund och botten är privata bolag, att de har en äganderätt och en näringsfrihet att driva sina företag som de vill och att ingen är tvingad att bli en användare på deras sociala medier och därmed acceptera villkoren på den plattformen. Yttrandefriheten som rättighet brukar inom rättsfilosofin dessutom betraktas som en ”negativ rättighet”, som innebär att den enbart är avsedd att skydda yttrandena gentemot hinder från staten.

En ny syn på rättigheter?

På senare år verkar det dock ha skett ett skifte om synen på vilka rättigheter, om några, vi som användare har i sociala medier. Meta, bolaget bakom Facebook, har själv lanserat ett enligt Meta oberoende, organ som heter ”Oversight Board”. Dit kan användare som uppfattar att deras innehåll blivit borttagat på felaktiga grunder ”överklaga” beslutet.

Ledamöterna i Oversight Board gör sedan, om ärendet anses ha ett prejudikatliknande värde, en bedömning av omständigheterna, användarvillkoren och yttrandefriheten så som den framgår av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Besluten är bindande för Meta att följa men ger inte rättskraft i domstol. Det mest uppmärksammade fallet hittills är nog sannolikt det när Oversight Board avgjorde att Metas avstängning av Trump från Facebook och Instagram skulle upphävas.

Även om Oversight Boards oberoende kan ifrågasättas, vilket jag inte minst lyft själv i mitt examensarbete på juristprogrammet ”Overseeing the Oversight Board”, visar den på att plattformsbolagen själva har reagerat på diskussionen om användares rättigheter. Allt fler inom juridisk doktrin menar att dessa plattformar inte kan styras enbart genom avtalsrättsliga principer utan att konstitutionella principer, som yttrandefrihet och rätten till effektiva rättsmedel, måste gälla även på stora plattformar. Denna inriktning kallas för ”digital konstiutionalism”

Digital Services Act

Även på EU-nivå har lagstiftningen börjat gå i det här spåret. Nu i år träder den stora EU-förordningen ”Digital Services Act” i kraft. Den syftar just till att säkerställa att plattformerna arbetar medvetet med frågor som desinformation, hatiska uttryck och säkerställande av användarnas rättigheter, som transparens i modereringsbeslut och möjlighet att få dessa överprövade. På så sätt verkar synen på de rättigheter som aktualiseras ha gått ifrån en negativ, där de som sagt gäller till skydd från staten, till en positiv, där staten ska garantera att dessa rättigheter finns på plattformarna.

En del kritiker menar att EU måste gå längre och att det här i praktiken inte kommer få någon större effekt på det demokratiska samtalet i sociala medier. De underliggande algoritmerna som i praktiken styr innehållet rörs nämligen i princip inte av Digital Services Act. Förordningen lägger sig inte heller i innehållet i de regler plattformsbolagen själva sätter upp, utan riktar sig mer in på att dessa ska vara transparenta och möjliga för användare att få prövade i sin tillämpning gentemot dem.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att plattformsbolagen i grund och botten är vinstdrivande företag som inte egentligen har som uppgift att säkerställa ett sunt offentligt samtal. Det finns också, enligt min mening, en betydande risk för att lagstiftaren stoppar fingrarna för långt ner i den syltburk som är reglering av plattformsbolag. Digital Services Act håller en balans, men frestelsen för lagstiftaren att lägga sig i mer kommer sannolikt vara stor. I förhållande till det får vi inte glömma bort vad yttrandefriheten ursprungligen syftade till: att skydda yttranden från statlig inblandning. I auktoritära stater som Ryssland finns inte längre plattformar som Facebook och Instagram.

Framtiden för våra digitala liv

Vad är nästa steg? Den tekniska utvecklingen talar för att våra virtuella liv inte kommer att stanna vid att scrolla på Facebook eller Tiktok. Samma bolag som ligger bakom sociala medier och sökmotorer investerar enorma belopp i utvecklingen av ”Metaverse”, hela virtuella världar.

Det må låta som science fiction men finns redan idag på prototypiknande stadium. När man befinner sig i en virtuell värld kommer inte enbart vad man skriver eller säger spela roll, utan hur man är. Det återstår att se om plattformsbolagen kommer få agera despoter även där eller om lagstiftaren reagerar – men inte överreagerar – i tid denna gång.